Kan man vara ärlig om att man ogillar barnet?

Det beror väl lite grann på. Är det ett barn som kommer att finnas med i ditt liv väldigt mycket, så bör du vara ärlig.

Träffar du barnet några få ggr om året så kan du lika väl tiga. Med åren blir det väl bättre, kanske.

Ärlig till mot din sambo menar du? Det borde du väl kunna vara.

Sen beror det ju på hur man uttrycker sin ärlighet. Man kan säga "jag avskyr ungen", eller "jag har svårt för höga ljud" eller vqd det nu är som gör att du inte står ut på kalasen. Om du är känslig så vet sambon väl om det sen innan och borde ha förståelse för det?

För höga ljud!? Really?! Hon skrev just att ungen kladdar på folks mat, slänger mat på folk och tvångsmatar djur! Vem, utöver föräldrarna, kan älska ett sådant gränslöst barn!?

Säg inte att du ogillar barnet! Däremot kan du överväga att säga att du ogillar barnets beteende, men det kan vara väldigt känsligt det också. Du riskerar att få hela din sambos familj emot dig om du inte lyckas framföra det på ett bra sätt.

Vem har sagt att hon borde älska barnet?

Det handlar ju om huruvida hon kan stå ut med en person hon stör sig på och dennes beteende på kalas eller ej.

Kan hon inte stå ut med det borde hon kunna förklara det för sin sambo och hen borde kunna förstå om hon har en vettig anledning.

Jag hade sagt att jag stör mig på sambons bror med fru. Att jag stör mig på att de inte uppfostrar sitt barn utan uppmuntrar henne till att trakassera andra. Det hade varit sant också, för jag stör mig inte på barnen i sådana där fall utan på föräldrarna.

Tack för era svar!

Jag har varit ärlig mot min sambo, men mot hans föräldrar menar jag. Kalasen hemma hos hans föräldrar och barnets i fråga far-föräldrar uteblir jag ifrån. Och andra aktiviteter med hans släkt.
Men när svärmor frågar varför undrar jag om det är olämpligt att vara ärlig?

Svärmor har själv nämnt att barnet är tidskrävande och att det inte går att slappna av med henne i närheten. Jag blir på dåligt humör bara jag vet att barnet kommer vistas på samma plats. Och det handlar ju såklart om föräldrarnas slappa stil... Men då de är utan sitt barn kan jag gilla dem. Problemet är väl att de agerar som om de alltid var utan föräldraansvar, även då barnet är närvarande.

Är jag konstig som inte kan gilla detta barn alls? Får man tycka/säga det? Ska jag då säga att det är föräldrastilen jag har svårt för? För jag fattar ju mycket väl att detta barn bara uttrycker all förvirring som uppfostran inneburit. För den är under all kritik.

Och detta är bara toppen av isberget.

Jag menar, jag skulle ju kunna tiga och hitta på andra ursäkter. Men jag blir förbannad när ingen agerar och lär barnet lite hyfs. Och det känns ju tråkigt att inte kunna gå på kalas för att ingen håller rätt på barnet. Varför ska jag stå tillbaka när barnet faktiskt är ouppfostrat?
Min hund blir lite orolig när barnet stimmar och inte låter honom ligga ifred. Men trots att hunden ligger i en hundgård i trädgården ska barnet prova klättra in över grinden gång på gång. Och det är bara jag som säger åt henne att det inte är okej att gå in till hunden. Föräldrarna gör inget när hon springer och drar i grinden och försöker ta sig in. Hunden är mitt ansvar, men barnet är ju deras.

Jag vet inte om jag vågar säga till ordentligt vad jag tycker om saken, eller om jag bara får alla emot mig då. Därför har jag nu tänkt att i fortsättningen utebli. Men är det rättvist? Vad hade ni gjort? Får man ha en öppen åsikt om andras föräldraskap?

svår fråga. Umgås ni ofta med sambons bror + familj så kan det bli ohållbart om du är helt ärlig. Samtidigt vore det ju bra om någon fick föräldrarna att få upp ögonen för att deras uppfostran kanske inte är så bra. Blir jobbigt i skolan sen annars kan jag tro.

Går det att prata med farmor/farfar lite försiktigt, försöka se vad de tycker lite mer, om de vågar ta upp detta med sin son? 

Eller känner ni någon som ni vet umgås mer med denna familj och som skulle kunna nämna något utan att de går i taket? 

just när det gäller hunden borde du kunna vara rak och tydligt till barnets föräldrar, eftersom du säger, det är din hund. Fattar de inte det är de direkt korkade. 
Säg tydligt att ingen får gå in i hundgården, de måste säga åt barnet tydligt! Säg att du noterat att de inte säger åt barnet utan att du får göra det men att du tycker de ska göra det eftersom det är deras barn. Gör de inte så, kommer du säga åt barnet på skarpen (som säkert kommer bli så paff att det börjar gapa och skrika) 

vad säger din sambo? Det är ju ändå hans familj, hans bror det handlar om.