Kan man verkligen lova varandra evig kärlek?
Denna fråga har jag länge funderat över.
Då kärlek är en känsla. Kan man verkligen lova att man kommer att känna lika dant om 10 år som den dag man gifte sig?
Vad tror ni?
Denna fråga har jag länge funderat över.
Då kärlek är en känsla. Kan man verkligen lova att man kommer att känna lika dant om 10 år som den dag man gifte sig?
Vad tror ni?
Nej, givetvis kan man inte lova varandra evig kärlek.
Tänk också på hur många äktenskap slutar i skilsmässa(trots att många lovade varandra just evig trohet).
Nej, det är klart att man inte kan.
Men brukar man verkligen säga så i vigseltal numera? "Evig kärlek"?
"Vara dig trogen tills döden skiljer oss åt", heter det väl oftast. Det bryter många också, i och för sig. Även om man lite godtyckligt kan tolka döden som inte nödvändigtvis slutet av hela livet, utan att kärleken har dött.
Nej, man kan inte lova att man känner likadant. Antingen känner man mer, lika mycket eller så har man tappat känslorna. Det beror nog mycket på hur man vårdar relationen och kommunicerar.
Av de vigslar jag varit på (både religiösa ceremonier och borgerliga), är det inget par som lovat varandra "evig kärlek".
Jag tror att det är många som fått för sig att att älska någon, enbart handlar om själva känslan. Jag anser att kärlek är i första hand hur man handlar, och först i andra hand det man känner.
De flesta vuxna människor (hoppas jag) är införstådda med att förälskelse inte är samma sak som kärlek, att känslor går upp och ned, och att alla förhållanden har toppar och dalar. Och att kärlek och ett lyckligt äktenskap kräver jobb, det kräver självinsikt, en förmåga att förlåta, kompromisser.
De som förväntar sig att man alltid ska känna massa saker och att livet ska vara som en romantisk film eller roman, de kommer att bli besvikna på alla sina partners förr eller senare.
Nej, det är klart att man inte kan.
Men brukar man verkligen säga så i vigseltal numera? "Evig kärlek"?
"Vara dig trogen tills döden skiljer oss åt", heter det väl oftast. Det bryter många också, i och för sig. Även om man lite godtyckligt kan tolka döden som inte nödvändigtvis slutet av hela livet, utan att kärleken har dött.
Hej! Kärleken förändras över tid. Först känner man himlastormande förälskelse och sedan djupnar det i kärlek.
Kärleken i sin tur kan gå igenom många dalar och toppar, men speciellt för den är att den klarar det.
Av de vigslar jag varit på (både religiösa ceremonier och borgerliga), är det inget par som lovat varandra "evig kärlek".
Jag tror att det är många som fått för sig att att älska någon, enbart handlar om själva känslan. Jag anser att kärlek är i första hand hur man handlar, och först i andra hand det man känner.
De flesta vuxna människor (hoppas jag) är införstådda med att förälskelse inte är samma sak som kärlek, att känslor går upp och ned, och att alla förhållanden har toppar och dalar. Och att kärlek och ett lyckligt äktenskap kräver jobb, det kräver självinsikt, en förmåga att förlåta, kompromisser.
De som förväntar sig att man alltid ska känna massa saker och att livet ska vara som en romantisk film eller roman, de kommer att bli besvikna på alla sina partners förr eller senare.
Jag tolkar det man lovar varandra under vigseln som en försäkran om trygghet, att när man ingår ett äktenskap så lämnar man inte varandra vid minsta motgång eller bara för att kärleken förändras.