Det kommer sådana här dagar ibland och det är okej.. låt oss stötta varandra
Just dessa dagar tar tankarna över, även om jag varje dag går upp, gör mitt bästa för min son och vet att det är det absolut bästa jag kan göra, så kommer tankarna och det är okej, det vet jag, ibland behöver man bara få dem ur sig.
Jag hoppas andra också vill dela med sig, kanske det gör skillnad.
*Min son har varit ganska lugn som bebis, men är två år nu och blivit väldigt arg, ledsen, frustrerad. Han gråter väldigt mycket när han inte får som han vill eller när något går fel, många känslor i all utveckling, men ibland blir jag rädd att detta är hans personlighet. Jag försöker vara lågaffektiv och bemöter honom med ett lugn och närhet när han behöver mig, men försöker också sätta tydliga gränser och vara konsekvent, en balans tänker jag är viktigast. Många gånger lyckas jag, andra inte, så får det vara. Under en dag av 37 strider kan vi inte lyckas väl med alla, men jag försöker, även om det är jättejobbigt ibland.
*Jag blir ibland rädd över min förmåga att klara av att fostra en individ i dagens samhälle även om jag tror på min förmåga och valde att ha barn, men ibland tvivlar jag på om jag orkar eller kommer klara det, om jag ens vet hur?
*Jag kan ibland inte minnas om jag höll honom tillräcklig mycket när han var bebis. Han tyckte om att ligga i sin babysäng under natten, och på dagen lät jag honom sova på mitt bröst i samband med amning. De senaste månaderna kommer han ibland in till vår säng mitt i natten och det är såklart okej. Ändå kan jag undra om han fick tillräckligt mycket närhet som bebis?
*Jag tvivlar ibland på om jag gjort rätt med hans mat. Han älskar än så länge mat och äter genuint allt när han är hungrig samt vill gärna hjälpa till att baka. Jag försöker laga så varierat jag kan och har från start gett honom all sorts mat att smaka och köper mycket ekologiskt, men inte allt blir ekologiskt eller ens kanske den bästa typen av mat det och ibland blir jag förvirrad av alla råd kring gifter i mat och plastföremål. Jag har följt råden så gott jag kunnat, men något har jag nog missat och det vet jag egentligen är okej, men just idag svider det lite i hjärtat kring om jag skadat honom på något sätt?
*Jag läser mycket för honom och vi är ute mycket, men lek kommer inte så naturligt för mig och bland fejkar jag mig igenom lekar och undrar om han känner av det? Jag lägger tid på hushållet och låter honom hjälpa till, men undrar ibland om det är dåligt för honom, om han känner sig åsidosatt även om han är delaktig?
*Jag påverkas ibland av hur andra barn är och kan få ångest om min son varit väldigt gnällig eller gråtit mycket. Jag undrar då om andra gråter lika mycket? Blir de frustrerade, arga och ledsna som min son?