Jag har fått flertalet missfall och har svårt att bli gravid. Nu får man höra att flertalet i umgängeskretsen/familjen blivit gravida och ska ha barn.
Är jag bitter och dålig människa som blir ledsen och inte riktigt kan glädjas för deras skull?
Känner mig så ensam och elak men har samtidigt sån ångest då allt jag önskar mig är att kunna få barn.
Det är du väl inte ? Det är ju en ganska normal reaktion att, efter dina erfarenheter, känna som du gör. Det är väl inte så att du är snäsig och dryg mot dina bekanta när de berättar att dem ska få barn ? 🤔
Nej. Ingen har berättat för mig personligen utan de har berättat för andra som berättat för mig.
Om jag skulle få veta det personligen skulle jag självklart låtsas vara glad för deras skull. Att jag sen gråter hemma när ingen ser är inget de behöver veta.
Men fick det kastat i ansiktet av min respektive - att jag är bitter, missunsam och dum i huvudet som inte klappade händerna av lycka för deras skull. Han vill inte ens försöka mer, våra chanser är slut nu.
Ajfan, klart att folk inte kan säga saker i ansiktet på varandra, jag borde gå ut mer bland folk för att påminna mig själv om hur dem fungerar.
Du är ju verkligen inte en dålig människa och det vet du nog innerst inne själv ju. Jag suger ju på att trösta folk och nu känner jag inte dig heller så jag borde inte komma med råd men jag rekommenderar verkligen att du slutar tvivla på dina känslor och inser att du känner som du gör av en anledning.
Vad det gäller vad din partner så ja, det var ju verkligen ganska lågt att klanka ned på dig med tanke på att han vet ju bäst vad ni gått igenom och borde ha lite mer förståelse för vad du, som kvinna, går igenom. Skulle det i så fall var ärt första barn då elller ?
Jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Det känns som att jag ramlat ner i ett bottenlöst djup och vet inte hur länge jag orkar hålla mig uppe.
Får bara höra av honom att jag borde gå oftare och prata med någon eftersom jag mår så dåligt. Jag gör redan det men det hjälper ju inte. Känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vet att han inte kan förstå hur man känner sig som kvinna som förlorat tre barn efter vecka 20 men man hade väl hoppats på lite mer förståelse.
Vi har inga barn sedan tidigare.
Nej. Ingen har berättat för mig personligen utan de har berättat för andra som berättat för mig.
Om jag skulle få veta det personligen skulle jag självklart låtsas vara glad för deras skull. Att jag sen gråter hemma när ingen ser är inget de behöver veta.
Men fick det kastat i ansiktet av min respektive - att jag är bitter, missunsam och dum i huvudet som inte klappade händerna av lycka för deras skull. Han vill inte ens försöka mer, våra chanser är slut nu.
Det är inte ok att han säger så..Riktigt elakt sagt tycker jag och känns som nått min respektive tyvärr skulle sagt också om jag hade varit i den situationen. Jag har också fått två missfall men har barn också.
Det är normalt att du reagerar som du gör. Jag såg till exempel alla Alla Hjärtans Dag-bilder som folk la upp häromdan och det är svårt att vara jätteglad för andras skull när jag själv är i ett förhållande som håller på att ta slut.
Jag har en historia av långvariga suicidala tankar så jag förstår hur uppgiven och orkeslös man kan känna sig under dem svåra stunderna. Dock så köper jag inte att du inte vet vad som är rätt eller fel. Det är ingenting man bara glömmer bort, men det skjuts undan när marken rasar under fötterna på en.
Usch, den där biten blir alltid så svår, det kan ju vara så att just den som behöver lyssna när man pratar är den man går igenom skiten med.. men det är så svårt att få dem att förstå hur man innerst inne känner. Hur brukar han reagera när du sätter dig ned med honom och pratar om det som hänt ? Är det bara ett "kallt" "jag förstår, men..." Eller försöker han gräva åtminstone lite djupare i ämnet ?
Ah, i see, beklagar verkligen.
P.s. du är inte ensam, det finns åtminstone en rastlös slumpmässig människa här som kan lyssna på dig :)
Jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Det känns som att jag ramlat ner i ett bottenlöst djup och vet inte hur länge jag orkar hålla mig uppe.
Får bara höra av honom att jag borde gå oftare och prata med någon eftersom jag mår så dåligt. Jag gör redan det men det hjälper ju inte. Känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vet att han inte kan förstå hur man känner sig som kvinna som förlorat tre barn efter vecka 20 men man hade väl hoppats på lite mer förståelse.
Vi har inga barn sedan tidigare.
Det är inte ok att han säger så..Riktigt elakt sagt tycker jag och känns som nått min respektive tyvärr skulle sagt också om jag hade varit i den situationen. Jag har också fått två missfall men har barn också.
Det är normalt att du reagerar som du gör. Jag såg till exempel alla Alla Hjärtans Dag-bilder som folk la upp häromdan och det är svårt att vara jätteglad för andras skull när jag själv är i ett förhållande som håller på att ta slut.
Nej. Ingen har berättat för mig personligen utan de har berättat för andra som berättat för mig.
Om jag skulle få veta det personligen skulle jag självklart låtsas vara glad för deras skull. Att jag sen gråter hemma när ingen ser är inget de behöver veta.
Men fick det kastat i ansiktet av min respektive - att jag är bitter, missunsam och dum i huvudet som inte klappade händerna av lycka för deras skull. Han vill inte ens försöka mer, våra chanser är slut nu.
Det finns inget som rättfärdigar att han säger något sånt. Inget. Det är elakt.
Man behöver inte vara sprudlande lycklig för andras barnlycka, man får tycka det "är väl trevligt för dom" och ändå vara ledsen för att saker inte gått vägen för en själv <3
Jag vet inte vad som är rätt eller fel längre. Det känns som att jag ramlat ner i ett bottenlöst djup och vet inte hur länge jag orkar hålla mig uppe.
Får bara höra av honom att jag borde gå oftare och prata med någon eftersom jag mår så dåligt. Jag gör redan det men det hjälper ju inte. Känner mig så fruktansvärt ensam. Jag vet att han inte kan förstå hur man känner sig som kvinna som förlorat tre barn efter vecka 20 men man hade väl hoppats på lite mer förståelse.
Vi har inga barn sedan tidigare.
Vet ni vad missfallen berodde på? Jag har fått två tidiga missfall men var nära att få ett sent missfall i vecka 21 också på grund av försvagad livmoderhals. Jag fick ett cerklage som räddade henne , sen har jag fått två barn till med cerklage också. Tänkte att om missfallen beror på att man öppnar sig för tidigt kan det hjälpa men du kanske redan har tänkt på det och diskuterat med läkare.
Nej du är inte en dålig människa för det. Klart du blir ledsen. Du är bara människa.
Nej det tycker jag inte. Jag har inte den problematik du har, men inte ens jag känner någon direkt glädje när vänner och bekanta berättar att de väntar barn.