Varför är folk här så elaka?

Kan bara beklaga men det är tyvärr FL i ett nötskal. Många vill attackera oavsett vad det handlar om. Tyvärr får man sålla i alla svar för att försöka gissa vilka som faktiskt försöker vara konstruktiva.

Tyvärr verkar det vara så. Jag fick omkring tio olika svar, varav ett från någon som hade barn med en diagnos. Jag fick dessutom mycket bra svar från hen, men man blir ändå ledsen...

Anonym (G) skrev 2025-03-12 09:22:51 följande:

Ledsen om jag går lite OT nu, men mina erfarenheter säger mig att folk är rädda för sånt som är annorlunda och som de inte förstår och istället för att ta reda på hur det är så attackerar de istället. 

Hm. Jag svarade dig i den tråden och uppfattade den generella stämningen på ett annat sätt än du. Men jag har själv ett barn med npf och förstår din reaktion. Man älskar och vill skydda och lyfta sitt barn! Som föräldrar ser man främst barnets möjligheter och styrkor, det är vår roll att göra det. 

Jag tänker nu som då att problemen kan komma att uppstå senare - inte att ditt barn stör nu, och att det är viktigt att vara uppmärksam på när/om det börjar bli för jobbigt för barnet. 

Har ni kommit fram till hur ni vill göra? 

Hej TS, jag tror jag vet vilken tråd det handlar om. Var det en kommentar om att kompisar som springer fram till honom snarare ser honom som en "maskot eller hundvalp"? Det var definitvt en förtäckt elak kommentar, självklart kan han ha kamrater som tycker om honom precis som vilket barn som helst!
Annars tyckte jag att du fick en del kloka kommentarer. De som slänger ur sig otrevligheter gör det förmodligen av okunskap.

Vad gäller sonens placering i skolan har jag nog inget bra svar. Det som är bäst för sonen bör ju vara det som gäller. Kanske är det för tidigt att uttala sig om han kommer klara av att hänga med eller om anpassningen räcker till? Sånt brukar ju tiden utvisa.

I min klass på högstadiet fanns det två tjejer med lättare IF som fick anpassad skolgång men ändå tillhörde klassen. Dessa två tjejer var mina bästa vänner i sjuan, de var så genomsnälla och gulliga att man inte kunde låta bli att tycka om dem. Den ena tjejen hamnade tyvärr på glid någonstans i åttan och vi slutade umgås. Hon hade nog behövt mycket större insats än vad skolan kunde ge. Den andra tjejen verkar ha klarat sig ganska bra, fick relativt bra betyg (utefter sin anpassade skolgång) och kom in på anpassat gymnasium inom hotell och restaurang, har fast anställning inom restaurang och har man och två barn idag.

Jag önskar dig och sonen allt gott!

Jag är inte alls säker på att det var tänkt att vara elakt (men minns inte exakt hur den personen formulerade det). Självklart kan TS son ha kompisar, men som det beskrevs kunde det också röra sig om den typ av relation som barn kan ha till ett yngre barn som de tycker är söt och gillar att ta hand om. Att påtala att TS bör vara uppmärksam så att det inte är så är inte elakt utan omtänksamt. 

När man beskriver ett händelseförlopp kortfattat finns stort utrymme för tolkning. Jag gjorde samma tolkning som den du skriver om, men hoppas att jag lyckades formulera det på ett sätt som inte var sårande. Min mening var absolut inte att vara elak utan att uppmärksamma TS på något som i framtiden skulle kunna bli väldigt jobbigt för sonen. 

Tyvärr är vi människor programmerade att leta faror och det var betydligt mer livsviktigt förr i tiden än vad det är i dag. Men generna lever vidare. Egentligen vill alla människor oftast väl och vill hjälpa. Problemet blir att vi har lättare att se faror och nackdelar, än styrkor och fördelar. Utifrån det så har vi inte samma filter bakom skärmen och därför tror jag att rakheten och förutfattade tankar får större plats i ett forum som detta. Det blir lätt plumpt och upplevs som elakt och okänsligt. Risken är att vi sårar mer än vi hjälper om vi inte tänker till och läser igenom vad vi skriver innan vi skickar det. Samma personer som sårar skulle säkert varit ett betydligt bättre stöd öga mot öga. Du fick säkert även bra råd, men de negativa kommentarerna tar tyvärr oftast större plats i våra hjärnor av samma orsak. Hoppas att det har gått bra för ditt barn och att ni har hittat ett sätt att stötta ditt barn på som ni känner er trygga med.

En sak till som många borde tänka på är att de personerna som vänder sig hit för att få stöd ofta
är i en krissituation i livet och därför är skörare. Då behöver man vara extra försiktig och visa mer hänsyn. Tyvärr blir det lätt tvärt om.

Jag har inte läst ursprungstråden, men utifrån vad du beskriver låter det som att sonen trivs i sin skola.

Jag skulle be lärarna beskriva vad de ser; om hans kompisrelationer är sunda (att kompisarna behandlar honom väl) och att han har stöd nog för att klara målen och då utan att trötta ut honom. 

Min son har npf och för att avlasta klassen och honom får han ibland undervisning i mindre grupp eller med bara specialläraren, och får lite frukt för att orka. Det är viktigt för både hans, lärarens o övriga elevers arbetsmiljö att man har rimliga strategier för att förhindra ev "störande" (nu vet jag ju inte om din son har den typen av problem).

Man kan också be personal vara lite extra uppmärksam på rasterna så det fungerar i det sociala samspelet. 

Jag hade en klasskamrat på högstadiet med ganska grav IF och även stora brister i sin personliga hygien (ni är säkert noga med detta och det gäller ju inte alla med IF) varav det sistnmnda nog var det svåraste och som gjorde henne mobbad. Vi var vänner till en början men som tonåring kan man ha svårt att stå emot grupptryck. Jag skäms än idag men jag avbröt vnskapen. Jag mobbade henne inte med glåpord men övergick till andra klasskamrater och hon blev ensam :(. 

Min son har autism och med anpassningar funkar relationerna bra men koncentrationssvrigheterna gör oss oroliga för hans betyg.

Kort sagt: Fokusera på hur det sociala och det studiemssiga funkar och ha en reservplan. Lycka till från en annan kämpande förälder!

Jag är ledsen att du fick negativa svar. Jag har slutat att skapa nya trådar för det dröjer inte länge förrän någon kritiserar. Jag skrev en tråd om ålder och kläder, och beskrev vad jag brukar ha på mig. Då fick jag kommentaren "hon vill bara skryta". Över vad? Och det är alldeles för mycket "ring polisen, kontakta soc eller flytta. Nu!" Jag undrar om de är lika kaxiga i verkligheten?

Egentligen borde det vara som på andra forum, man har bara ett användarnamn. Och där kan alla läsa vad man har skrivit tidigare i "historik". 

Lite så jag också gjort här. Eller rättare sagt, jag skapar bara trådar om jag vet att jag tål kritik i den frågan. Efter nästan 15 år på sajten har jag lärt mig hur den funkar. Men det vet man ju inte om man är ny här. 

Jag är med i en NPF-grupp på Facebook där nån ställde exakt samma fråga! Och det låter som att ni fick liknande svar faktiskt. Har inte sett din originaltråd så det är mycket möjligt att folk uttryckte sig otrevligt där medan folk i NPF-gruppen lät trevligare - men för vad det nu är värt så låter det som att ni fick samma råd i grunden.

De var INTE kategoriska och sa "så här kommer det att bli!!" utan var tydliga med att det är väldigt individuellt och svårbedömt - det kan funka eller så kan det inte det - och att det beror helt på omständigheterna. Men sedan radade de upp ungefär samma varningar och "tänk om". Oro för att problemen lätt växer med åldern då kraven blir mer komplicerade, särskilt de sociala, vilket kan skapa ett utanförskap. Och delade med sig av egna erfarenheter av att ha bytt eller stannat.

Gruppen heter "Föräldrar till barn med ADHD/Npf", du kanske vill gå med? Kan vara svårt att hitta inlägget som liknade ditt då det var ett tag sedan (en månad?) och det är en väldigt aktiv grupp. Men man kan ju ställa frågor där, anonymt om man vill  (Mitt eget barn är fortfarande under utredning och börjar förskoleklass till hösten, är så nervös.)

Jag läste din första tråd. Jag har också sett inom skolans värld att det ofta funkar bra ur barnets perspektiv i f-klass/ettan, men att det sedan märks allt mer att barnet inte är en del av gruppen, vilket det har större chans att bli i anpassad grundskola. Och att barnet - även om det är omtyckt och blir väl omhändertaget av de andra barnen - har en annan roll än "kompis". Jag har för mig att det var det som flera i den andra tråden försökte få fram, och du inte riktigt såg, och jag förstår att antalet inlägg som handlade om det blev riktigt jobbigt! Det ser man ganska ofta på nätet, tycker jag - någon kommenterar en artikel/reel/inlägg, och sedan blir mängden svar jobbig. Svaren är ju ofta korta, och svårt att läsa in tonfall mm.
Vad roligt att sonen trivs i sin skola och men sina klasskompisar, och jag hoppas att allt kommer att fortsätta gå bra för er!