Oense med sonens pappa

Min son var exakt likadan i den åldern! Han har också autism/aspbergers. Känslig för kläder som skaver. Alla lappar klipps bort på kläder, jeans använde han aldrig utan var just mjukisbyxor o adidasbyxor som funkade. På studenten i 9an hade han sina adidasbyxor,vit pikétröja och en finskjorta i fleece. O jag var stolt över att han vågade vara sig själv fastän (nästan) alla andra i klassen hade kostym! Var en som kom i hoodietröja o mysbyxor oxå. Men nu efter han börjat gymnasiet har utseendet börjat betyda mer så han har börjat använda stretchjeans istället.

O skor samma problem, ska vara sköna o,helst slippa knytas ! 
Hade samma problem med hans pappa som du har med sonens pappa eller rättare sagt hans exfru som tyckte utseende var viktigt! Ett tag hade sonen bara foppatofflor o det var tydligen hemskt enligt henne.  

Tänker pappan samma sak om ert andra barn?  Att det är viktigt med en viss stil på kläder?  Eller är det bara ert barn med NPF som får detta krav?

Tänker att det kan röra sig om att pappan inte riktigt accepterar eller förstår sin sons diagnos och istället vill att han ska vara "som alla andra" ? 

Jag tror det är lättare att resonera om man förstår varför papan tänker som han gör. Är han i grunden orolig att sonen ska bli mobbad eller är det bara som du skriver att han tycker att "man ska vara på ett visst sätt"?

Sen vill jag trösta dig med att min son var likadan i den åldern och genom högstadiet, det var lögn att få på honom en tröja med krage (piké) ens.

Men i högstadiet lossnade det med stretchjeans och i gymnasiet ville han plötsligt ha piké eller kortärmad skjorta till fint, efter att vi bara slutat tjata men att det  fanns en skjorta i garderoben om han ville. Nu som student tycker han det är roligt med olika klädkoder och känner sig fin i kostym ibland.

Jag tror alltså att det bara blir mer besvärligt om man gör krig av det. Det enda vi har ställt som krav är att när man ska fira födelsedagar/jubileum och jul med sina gamla far/morföräldrar där alla klär upp sig, då klär man upp sig av respekt för andra. Vad man har på sig till vardags och på sin egen födelsedag bestämmer man själv.

Min son är likadan och jag låter honom välja kläder själv. Däremot så har vi pratat en del om vad kan kläder betyda för andra. Att om man går på en fin fest med klädkod kan andra bli ledsna och tro att man inte bryr sig så mycket om dem. Att man kanske blir bortvald som lekkamrat av en del andra barn som tycker kläder är viktigt. Att när man ska söka jobb måste man ibland klä sig på ett visst sätt om man ska få jobba på en del ställen osv.  

Jag tror det är extra viktigt att. förklara för barn med autistiska drag hur andra människor kan reagera på och tänka kring kläder och andra sociala koder. Det är ju bra om ditt barn förstår att vissa kan reagera negativt på hans kläder men att det inte betyder att de dömer honom som person. Vissa går mycket efter utseendet och andra går mer efter hur man är. 

Jag tror ju också att pappans pojke bryr sig om hur er pojke blir bemött av andra och det är bra om du säger det istället för att säga att han bryr sig om kläderna. 

Ingen diagnos men många barn brukar avsky jeans under en period. För vår son var det viktigt för oss att han hade ett par jeans då de var mer slitstarka än de icke-jeans han valde och han var inte direkt en stillasittande unge. 

Efter mycket letande så hittade vi KappAhs jeans till barn som är mjuka (LabIndustries). Mycket motvilligt provade han dem och upptäckte att de ju köndes som mjukisbyxor! Från ca 9-13 års ålder hade han de byxorna. Sedan var han förstor för barnavdelningen. 

Man måste inte ha snören på skor, de flesta skor knyter man inte varje gång och att knyta skor går att lära sig ändå. Mjukisar/adidas är knappast ovanligt i den åldern eller bland tonåringar. Att få ha kläder som är bekväma är viktigt för den som har svårt för sensoriska intryck som det är så mycket av varje dag.

Tips: Säg ASD/autism eller säg diagnosen utan "ursäkt". Har han fått den så finns den kvar.

 

Inser att detta nog retar upp folk, det är dock inte avsikten, men jag är mer inne på pappans linje. Jag hade verkligen uppmuntrat barnet att ha "riktiga" kläder så långt möjligt, som kanske i viss mån kan anpassas i material och utförande så det är lite mer bekvämt eventuellt. Men ändå kläder som inte liksom ger uttryck för något socialt avvikande.

Ett barn som är så litet behöver lära sig att klä sig efter vad som är lämpligt i sitt sammanhang. Men nu lär han sig ju att han får klä sig hur som helst så länge det är bekvämt. Jag tror det blir socialt handikappande. Jag tror att en risk är att du gör honom en rejäl björntjänst och leder honom in på en väg som gör att han på sikt i sociala sammanhang uppfattas som mycket mer avvikande än han hade gjort om han haft normala kläder. 

Mina barn får gå klädda hur de vill. Vem är jag att bestämma vad de ska ha på sig? Och de har inte ens någon diagnos. Ts,  barnens pappa verkar vara en snobb. Gissar att han är uppväxt i ett finare område såsom Djursholm, Östermalm eller Lidingö. Har jag rätt? 

är ribban verkligen så låg numera att mjukiskläder anses socialt handikappande. Räcker det inte längre att dra gränsen vid kjol och klänning for en pojke?

Fast enligt många ska ju just klänning och kjol på pojkar uppmuntras om det är vad de vill ha. Så jag tror inte du behover oroa dig att barn blir socialt handikappadse av att ha mjukiskläder.