När alla försöken är uttömda, hur hanterar ni er ofrivilliga barnlöshet?

Först skulle jag vilja ge dig ett tröstande råd och det är att det faktiskt lägger sig med tiden. Det klart, sorgen av en förlust finns ju alltid där någonstans, men den finns inte hela tiden utan kommer bara framhoppande vid enstaka tillfällen, mer sällan ju tiden går. För min del så hade jag redan i tonåren satt en gräns vid 40år, efter det skulle jag inte skaffa barn och när jag då nådde den åldern kunde jag på något sett förlika mig med att tåget liksom gått. Men de sista fem åren innan dess kunde vara väldigt jobbiga, ibland längtade jag så mycket att det nästan gjorde ont.

Något annat som hjälpte mig var att, när det kändes som värst, undvika gravida eller precis nyförlösta (såklart om det var vänner kom man med en present till bebisen, men man umgicks kanske inte precis dagligen med ett gäng kompisar som antingen var gravida eller gick omkring med barn i barnvagn).

Sedan har vi medvetet tagit resor och semestrar när det inte är skolledigt och upptäckt hur mycket man vinner på det, när det gäller lugn, priser, tillgänglighet. Det är också något positivt vi upptäckt som väger upp lite.

Något ytterligare som kanske låter jättelöjligt är att det hjälpte mig mycket också i vissa perioder att hänga här på forumet och läsa om alla problem och svårigheter föräldrar/mammor tampas med i vardagslivet: bonusfamiljsproblematik, problem med förskola, skola, mobbning, diagnoser, kontakt med myndigheter (ex soc + bup), semestrar (vill inte ta med bonusbarnen) nya partners, etc etc. Självklart undvek jag alla "följas åt trådar" utan läste de andra. Det visade mig hur skönt det faktiskt kunde vara att slippa alla de där problemen.

 

Tack! Jag brukar läsa på skilsmässoforum, och undrar i mitt stilla sinne när kommer jag vara där själv? Snart kommer inte maken stå ut med mig, även om han ftån dag 1 visste att det skulle bli svårt för oss och han deklarerat att det är mig och inte barn han främst vill ha...

Vi har alltid åkt på barnfria hotell, helt underbart! Tyst, lugnt och framför allt ingen som blöter ner en när man är som solvarmast!

Har din man inte barn sedan tidigare och vill gärna ha? Har ni fått konstaterat vem/eller båda som biologiskt har svårigheter? Anledningen till att jag frågar är för min ledsna erfarenhet är att om en i en relation gärna vill ha barn och den andra inte kan få, kommer relationen inte att hålla.

Jag tror att man kan få bort tankarna ganska mycket om man skulle börja göra nåt riktigt viktigt i livet. Att få känna att man ger, att man bidrar. Innan jag visste om jag skulle bli med barn eller inte tänkte jag att om jag inte blev med barn så skulle jag vilja jobba voluntärt nånstans, antingen i andra länder som upplever krig eller svält, eller bara på hemmaplan med flyktingar till exempel. Då skulle jag känna att jag var behovs, och jag skulle tänka mer på deras liv än på mitt, där mina problem skulle framstå som sekundära. Det kanske skulle hjälpa dig att hitta nånting sånt, där du känner dig behövd, där du kan ha tankarna och kanske genom detta hitta en mening med ditt liv och att man är en del i något större eller vad man ska säga. Många som har varit deprimerade av olika skäl vittnar om att de fick tillbaka sin livslust igen efter att ha joinat nånting sånt. För det finaste och mest givande i livet är att själv ge.

Det kan nog vara en sorg man måste bearbeta. Vilket inte är lätt, hur sörjer man det som aldrig blev? Det är ju så ogreppbart, att känna man förlorat ett barn som inte funnits än. Jag kommer i kontakt med en del barnlösa som önskar hjälp och har väl märkt två sätt som det främst tagit sig uttryck i. En del har mildrat saknaden genom att engagera sig desto mer i släktingars barn, blivit världens bästa moster till exempel. Andra engagerar sig djupt i en älskad hund. Men innan dess måste man nog nå ner till botten dvs inse att man har gjort allt som finns att göra och det kommer inte att gå. Jag vet inte om du är där än, det kan ju finnas möjligheter kvar

Nu tillhör jag kategorin som inte har barn, men som inte heller vill ha barn. Så du får själv välja om du vill ta till dig mitt inlägg eller ej.

Vill börja med att beklaga, det är alltid synd när folk inte kan uppfylla sina drömmar och mål i livet, speciellt inte när det är något som är viktigt för många.

Jag har som sagt inte problem med ofrivillig barnlöshet, dock har jag haft många svåra stunder i livet och ofta mått dåligt. För mig har det hjälpt att på senare tid börja tänka på vad jag faktiskt kan påverka i mitt liv, om det är något negativt som jag inte kan göra något åt, då undviker jag att gräma mig över det. Istället fokuserar jag på det jag kan förändra. Det kanske låter banalt, men det hjälper faktiskt mig iallafall att välja och välja bort vad jag vill fokusera på, och att inte gräma mig över sådant jag inte kan göra något åt.

Ja du TS, jag är i samma situation som du. Både jag och min man har "fel" som gör att det inte blir barn. Jag vet hur det känns när man kommer till insikten att det verkligen inte kommer bli barn, det känns för jäkligt helt enkelt. Tips om att fokusera på positiva saker kanske funkar för en del men det är extremt viktigt att komma ihåg att kronisk ofrivillig barnlöshet är en stor och allvarlig SORG som inte kan botas av att sopas under mattan med positivt tänkande! När insikten om att "vi kommer ALDRIG få barn" drabbar en så kommer många känslor och tankar. Jag vill tipsa om att vara snäll mot sig själv och att ha i minnet just att det är en SORG, det tar tid att bearbeta sorg och den här sorgen är lika verklig och besvärlig att hantera som all annan sorg. Det är sorg som ska tas på allvar. Det är en stor omställning att bearbeta att man aldrig kommer få barn, det är ett helt liv som förälder som man aldrig kommer få uppleva.

Man sörjer barnet man aldrig kommer få och livet som förälder som man aldrig kommer få uppleva inklusive sånt som föräldrar brukar få uppleva som till exempel skolavslutningar, luciafirande på förskolan, stolthet och kärlek för ett barn, första orden, första steget, dra barnvagn, känna sparkar, gå på föräldraledighet och även den där gemenskapen som föräldrar (speciellt mammor) har. Man blir väldigt utanför i i sociala sammanhang när man inte har barn. Väldigt många människor, särskilt kvinnor, har tyvärr ofta fördomar om kvinnor som inte har barn. Jag råder dig att endast berätta om din kroniska ofrivilliga barnlöshet för personer som du verkligen kan lita på. Många kvinnor drar sig inte för att skuldbelägga kvinnor som inte har barn, det brukar heta att "kvinnor som inte har barn är lata, egoistiska, får skylla sig själv för de började väl försöka för sent, det är ett lyxproblem och det är väl 'bara att adoptera eller göra IVF".

Normen om att "riktiga" kvinnor har barn eller borde vara beredda att ge sitt liv och offra allt och aldrig ge upp för att med hjälp av behandlingar /kosttillskott/ slappna av /skaffa hund/ adoptera / lyssna på självutnämnda experter för att kanske kanske kanske kunna bli gravid eller få adoptera. Många verkar tro att bara för att de själva fått barn så är de experter på hur personer med fertilitetsproblem behandlas rent medicinskt, vilka behandlingar de ska genomgå, hur de ska äta, sova,träna, ha sex, tänka och känna för att få barn rekordsnabbt! Ungefär lika knäppt som om jag som inte har diabetes skulle predika hur en diabetiker ska hantera sin sjukdom,helst utan att personen ens frågat efter mina råd och åsikter.

Jag drabbades av depression, dels på grund av barnlösheten och stress på jobbet och nästintill utfrysning på jobbet. Jag äter medicin och har samtalskontakt med kurator, jag är på väg tillbaka till normalt liv men det har varit och är fortfarande ibland väldigt jobbigt. Min räddning blev en fantastisk läkare på vårdcentralen, underbar kurator som ger mig nya sätt att tänka, meditation/andningsövningar som tex "andas i fyrkant, medicin och skogspromenader. Jag behöver allt det där för ha näsan över vattnet just nu. Jag vill tipsa om att kontakta vårdcentralen för samtalskontakt, skogspromenader, meditation (det finns bra appar- jag har en som heter 7 Days of calm, det finns en gratisversion).

Jag läser ibland en blogg som heter Andra sidan tröskeln, jag brukar gå tillbaka och även läsa gamla inlägg där. En annan blogg är Hönsamaja, jag läser gamla inlägg där också. Jag har även bra stöd av min bästa vän.

Jag vill att du TS ska veta att du inte är ensam om att vara kroniskt ofrivilligt barnlös. Det finns andra i samma situation!

Många kramar till dig

Ja det gör ont men det är bara att gilla läget.

Det är ingen mänsklighet att få barn. Vissa fåt det, vissa ej, livet är inte rättvist.

Tack för ditt fina svar! Ska kolla upp bloggarna du tipsade om! Ha en fin kväll!

Va? Är det inte? Du måste skämta eller så har du inte förstått innebörden i tråden.

Beklagar hur livet blev för er. Jag kan rekommendera gruppen/föreningen ?på andra sidan tröskeln?. Gruppen finns på fb och är till för dem som är permanent ofrivilligt barnlösa. Där kan man ventilera tankar, sorg och även glädje över annat tillsammans med andra i samma sits. Gruppen är hemlig så ingen annan ska kunna se att du är med där. MVH

Myran1979-Jag vet inte om du minns mig? Men du och jag hade kontakt i okt-nov 2018 i min tråd "Vi som planerar äggdonation 2019" då ni väntade på att få komma på samtal inför äggdonation i Sverige. Sen försvann du från tråden och jag undrade hur det hade gått för dig sen. Jag och min man kämpar fortfarande med donation i Riga.

Jag kan tipsa dig om en bok jag läst nyligen om ofrivillig barnlöshet, som heter "Längtansresan" av Emelie Ljungberg. Den finns på Bokus och Adlibris. Den

kan också finnas att låna på bibliotek. Den handlar om en kvinnas egna erfarenheter hur jobbigt det är med ofrivillig barnlöshet och att livet kan vara ok ändå även om man inte får barn.

Ta hand om dig !

Myran1979-Förutom boken "Längstansresan", kan jag tipsa om en bok som heter "En bok om ofrivillig barnlöshet" skriven av Jenny Anden Angelström och Anna Sundström.

I den sistnämnda boken nämner de också en förening som heter Ofrivilligt barnlösa. Jag vet inte om den föreningen finns kvar nu, (boken är utgiven 2013) men kan ju kanske vara värt för dig att kolla upp om du är intresserad?