Det är väldigt vanligt, enligt min bm, i synnerhet de första månaderna. Jag upplevde själv ordentlig nedstämdhet under graviditeten fram till de sista månaderna ungefär. I början kände jag mig mest som bedövad, en obehaglig overklighetskänsla blandat med nedstämdhet. Väntade en evighet med att berätta om graviditeten för omvärlden för jag orkade inte med deras lyckliga reaktioner när jag själv inte kände glädje. När det var som värst önskade jag tom att bebisen skulle dö i magen - men sen fick jag fruktansvärd ångest över att jag kunde känna så.
Min BM var väldigt förstående och intygade att det var vanligt. När det inte blivit bättre efter 2-3 månader så fick jag börja gå till mvc-psykolog. Det är viktigt att ta tag i det, för personer som har lidit av nedstämdhet under graviditeten har högre risk att drabbas av förlossningsdepression.
Det som hjälpte mig hantera det var att jag tidigare fått depression av p-piller samt vid en tidigare graviditet som slutade med abort. Jag var alltså helt säker på att det var hormonellt och att det skulle försvinna efter förlossningen. Det blev också bättre efter förlossningen och försvann helt så fort jag slutade amma. Plötsligt var det som att jag kunde andas ut och i ett enda andetag känna mig som mig själv igen.
Kanske kan det göra det lite mer uthärdligt för dig också att påminna dig om att vad du känner är en effekt av hormonerna? Man påverkas olika av en graviditet, och graviditetsdepression är bara ytterligare en grej som kan hända, typ som foglossning. Var inte hård mot dig själv! Graviditeten är bara något man ska gå igenom, föräldrakapet som kommer sen är det viktiga!
