Ivf som psykiskt sjuk

Jag har ingen egen erfarenhet av IVF (har fått barn på vanligt sätt) men jag vet en som hade ett ganska stort konto på instagram , Fanni hette hon som fick hjälp med det trots att hon var bipolär , tror det var typ 1. Hon verkade iförsej inte som den mest stabila, la upp massa gråtvideos och sen kom det fram att hennes kille stal mediciner från sina brukare.

Men iallafall , omöjligt är det nog inte. Det beror säkert på stabil du är just nu. Vet du att du kommer behöva IVF? Har du försökt få barn länge? 

Vad tänker jag? Jag kom över en tråd i ämnet, och blev illa berörd över hur oförskämda vissa kan vara. Man kan kommentera i gamla trådar, liksom du själv gjorde nu. 

Vet vem du menar. Men att lägga ut gråtvideos är väl knappast ett tecken på att vara en "Instabil person som inte är en bra förälder"? 
Det är väl snarare positivt att visa på hur livet kan vara, i synnerhet om man genomgår något jobbigt. Snarare märkligt med alla som lägger ut "instagramvänliga" bilder, hur sanningsenligt är det? 

Jo visst , det var inte bara gråtvideos, det behöver inte vara fel..  det var väl mer att skaffa barn med en person som stjäl från från försvarslösa äldre som var problemet. Jag vet inte vad som är normalt för dig men jag tycker en sån person (hennes kille alltså) eller nån som aktivt väljer att skaffa barn med en sån person kanske inte kommer bli jättebra föräldrar. Men det är en annan diskussion , är själv gravid nu och vill inte stressa upp mig genom att bråka med nån främling på internet om nått som egentligen är helt oviktigt. 

Lämnar tråden nu, ha en bra dag! 

Men är du säker på det? Alltså att han stjäl? Hur vet du det? Är det kanske bara ett rykte? Jag har ingen aning, men jag gillar inte när människor dömer andra utan att veta. 
Vad som är normalt för mig, det är en lång lista på saker som inte går att rada upp här. Självklart är det saker som, att inte stjäla, men frågan är, stämmer det? 
Ha det fint. 

Diskriminering är när man blir orättvist behandlad från mängden utan att det finns rimlig anledning varför.

Blir du nekad att göra IVF pga psykisk sjukdom/diagnos är det för att det finns starka skäl att tro att du inte är lämplig att bli förälder. Kan vara både för att diagnosen försvårar din förmåga att ge ett barn vad det behöver och för att man inte vill att sjukdomen ska föras vidare.

Det är alltså inte diskriminering utan att sätta barns behov och rättigheter först.

Orättvist? Ja, det kanske det känns. Men livet är orättvist. Det är ingen mänsklig rättighet att bli förälder.

Fortsätta knäppa till en TS som inte ens var aktiv i början av tråden...för snart två år sedan.

En del av mig kan hålla med dig, men samtidigt: Fula föräldrar får i regel fula barn. Fula barn kommer i regel få ett livslångt lidande i någon grad. Ska fula vuxna inte få skaffa barn?
Eller var ska vi dra gränsen? Astma? Artros? Ångest? Alopecia?
Ska man för säkerhets skull inte sterilisera fula människor? 

Tycker du på riktigt att man kan jämställa psykiskt sjukdom med ett mindre fördelaktigt utseende?

Fruktansvärt vilka hemska ord jag fått i denna tråd. Och vad stor okunnigheten om psykisk sjukdom är. 
Ville bara skriva det att jag blev aldrig nekad IVF, utan jag fick det precis som alla andra, jag blev alltså inte diskriminerad, vilket var en oro jag hade.
Är just nu gravid med första barnet, som blev till via IVF! :) 

 Lider själv av psykisk ohälsa , sjukt att läsa hur folk tolkar det .. trodde vi hade kommit längre. inte konstigt att det fortfarande är så tabu att prata om.. 
stort grattis till graviditeten! 

Jag vet, det är helt sjukt. Trodde också vi kommit längre. 

Tack så mycket :) <3

Först: tusen grattis - både till att du blev beviljad och att det "tog" 😊 Hur långt gången är du nu?

Okunnigheten är stor - ja, men min erfarenhet är ändå att det vänder när folk ser hur man är som förälder, och att man har trygga, harmoniska barn 😊 Jag är alltså själv bipolär, och har fyra barn (som jag fått på naturlig väg). Visst har det hänt att folk som tidigare tyckt att jag är en exemplarisk mamma har tvärvänt när de av någon anledning fått nys om min diagnos, men de allra flesta reagerar tvärtom, med att bli såååå imponerade av hur fantastisk jag är som är så bra mamma när jag har en "sån" sjukdom 😂 Det är ju också baserat på okunnighet, och känns ärligt talat väldigt pinsamt när det händer, men det är ju iaf välmenande. Nu är det ju inte precis så att jag går runt och berättar om min diagnos, utan anledningen till att folk utanför familjen och vården ibland fått reda på det är att barnen ibland har sagt det till någon. Det har altid varit självklart att inte tysta ned sjukdomen inför barnen - att lära dem vad psykisk ohälsa är på ett avdramatiserat sätt - men det innebär ju också att de inte alltid låtit bli att prata med andra om det. Det är en fin balansgång att lära dem respekt och förståelse och att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och att det inte är nåt att skämmas för, samtidigt som man måste lära dem att det inte är nåt man pratar om i allmänhet, för att folk kan bli obekväma/reagera konstigt ... så det är någonting du behöver förbereda dig för, ts: hur du bäst pratar med ditt barn om din sjukdom när det blir så dags.

En annan sak att tänka på (som du säkert redan har tänkt på, men som tål att upprepas, och som pappan också måste vara införstådd med) är att du fr.o.m. nu måste vara alldeles extra uppmärksam på din sjukdom och vara ännu nogrannare med preventiva åtgärder, eftersom livet som förälder dels är en emotionell berg-och-dalbana på ett helt annat sätt än livet som barnlös, och dels innebär att bra och tydliga rutiner (som ju är jätteviktiga för att motverka episoder) inte alltid går att upprätthålla fullt ut. Det är bra att ha en gemensam plan för hur detta kan hanteras redan nu.

Jag önskar dig verkligen all lycka till - du har världens häftigaste resa framför dig! 😊❤️

Tack för ditt svar! Jag blev glad av ett positivt inlägg, från en som själv har samma sjukdom som jag :). Jag testade positivt för ca 3 veckor sedan, så ännu väldigt tidigt, jag hoppas så att det går hela vägen <3 
Hur gamla var dina barn när du berättade om din sjukdom? Och på vilket sätt? Jag har funderat fram och tillbaka om man ska berätta det tidigt, eller sent. Det lutar åt tidigt. 

Tack för lyckönskningen <3 

Varsågod 😊

Ja - jag håller tummarna!

Första gången frågan kom upp på allvar var när vår äldsta precis hade fyllt fem och hade haft stort kalas för alla dagiskompisarna. Kalaset hade princesstema, och dottern och jag hade sytt princessklänning och planerat alla roliga saker som skulle göras på kalaset tillsammans, men själva kalasets genomförande tog min man och min syster hand om, helt enkelt för att stora stimmiga tillställningar med mycket folk (drygt 20 ungar, varav vissa dessutom hade en förälder med sig), mycket ljud och mycket som ska klaffa under rätt stor stress är en supertrigger för mig. Dottern var ju van vid att vi brukade dela upp saker på det sättet, så för henne var det inget konstigt, och därmed inte heller något vi precis diskuterat med henne, men just den här gången frågade nån av kompisarna varför det var en annan tant som var med istället för mamma. Som väl var hade kompisen inte varit taskig, utan bara nyfiken, så dottern blev tack och lov inte lessen, men hon undrade ju ändå, när hon insåg att det här inte tillhörde vanligheterna. Så det var väl då vi hade det första regelrätta samtalet om det. Och efter det var det något vi pratade om i vardagen när det kom upp, så då blev ju även småsyskonen införstådda med det på ett naturligt sätt.

De saker jag känt har varit viktigast att förmedla är att det inte är en farlig sjukdom så länge man får hjälp med den och att jag får all hjälp jag behöver; att de alltid kan prata så mycket eller så lite de vill om det med mig och/eller sin pappa; och att ingenting med sjukdomen är barnens fel, utan att de tvärtom är en av anledningarna till att jag mår bra.

Så: slutsatsen är alltså att min erfarenhet är att det bästa är att ta det när det faller sig naturligt - när barnet/barnen själva börjar ställa frågor - och då göra det på ett väldigt avslappnat och avdramatiserat sätt.