Varför glädjs jag inte bara av sonen jag har....

Det du skulle behöva är att ta hjälp av någon professionell psykolog, som hjälper dig att bena ut och bearbeta din sorg, så att du kan njuta av det du har i stället för att sörja det du inte har.

Ja, ta hjälp och gå och prata med någon och sortera ut tankar och känslor.

Jag har också "bara" ett barn, nu i tonåren, trots att jag alltid trott och tänkt mig flera. Bebistiden och småbarnstiden var en alldeles speciell bubbla liksom. Att det inte blev fler var en stor sorg.

Idag njuter jag faktiskt mest av att bara ha ett barn. Det är så smidigt i vardagen, när vi reser, när vi hittar på aktiviteter. Kan alltid finnas där. Lyxen att en sjukdomsperiod inte blir så långdragen som flerbarnsfamiljerna ofta verkar ha det. Sen kommer det vanliga livet tillbaka när man går ur småbarnstiden på nåt sätt. Jag älskar mitt barn och sorgen över att det inte blev fler är väldigt blek idag.

Tillåt dig att sörja såklart, men försök också gå vidare. Det kommer bli lättare.

Jo finns så klart många fördelar med ett barn. Jag var bara så inställd på två. Och jag sörjer att min son inte får något syskon. Men fördelen är så klart en speciell kontakt med sonen, att jag har all tid för honom. Jag behöver inte dela upp mig, utan kan gå på alla fotbollsmatcher, träningar, aktiviteter mm som han vill gå på. 

Jag kommer nog ta mig ur det, men jag ser hela tiden framför mig två barn. Två barn som väntar på tomten, två barn som kivas om pepparkaksformerna. Två barn som springer ner till sjön och ska bada osv. 

Han har inte frågat efter syskon än, det är inget vi pratar om heller, syskon till honom alltså. Hans kompisar har syskon men han har inte frågat varför inte han har något syskon. 

Det jobbiga tycker jag är att jag känner så väl min ägglossning, så jag blir ju påmind varje månad att nu är jag fertil, nu har jag mens. osv. Men ändå blir det ingen bebis. 

Om det inte blir fler och längtan efter fler barn hemma är fortsatt stark kan du ju fundera över att bli familjehem. Det är ett fint sätt att få ge mer kärlek och omsorg till bsrn som behöver det.

Jag förstår din sorg, att sekundär barnlöshet kan upplevas lika smärtsam som primär. Samtidigt har du ju ett barn, som du säger, och det är viktigt att du inte förlorar tiden med honom genom att gå och sörja ett syskon. Kanske behöver du mer professionell hjälp att ta dig vidare? 

Sen har du en väldigt rosaskimrande bild av hur det skulle vara att ha syskon. Självklart finns det dessa lyckliga stunder, men att ha syskon kan också innebära massa bråk och konflikter. Ett syskon kan vara sjukt eller ha särskilda behov som gör att ni inte längre får tid med ert nuvarande barn. Det vet man aldrig. Vad jag försöker säga är att det inte är värt att sörja bilden av två syskon som springer ner till sjön, för det går inte att veta om det är hur det skulle bli, även om ni fick ett barn till. 

Lösenordet är "släppa", du använder det själv.

Du har passerat barnåren och är på väg in i nästa fas i livet. Du kommer att få självförtroende inte genom att vara mamma, utan i yrkeslivet, bland vänner, i föreningar, kören, bland grannar. 

Det kan vara vemodigt när den där tiden i livet tar slut. Jag har en bonusdotter som nu är uppe i fyra barn, har inte varit ute på banan på mer än tio år och ser nervös ut när jag pratar om yrkesarbete. Hon klamrar sig fast i mammabubblan.

Om det är för svårt för dig att "släppa" så kan en period med KBT-terapi hjälpa.

Det kan vara härligt i nästa ålder. Man är fri, kan äta vad man vill, sova när man vill, gå på bio utan att ordna barnvakt, ha sex när man vill, så mycket frihet rullar in.

Jo jag vet att jag romantiserar det hela, syrran har två barn, som aldrig leker med varann, de bråkar väldigt mycket och hon är trött på det. Jag vet också - och det är en rädsla jag har, att få ett barn som skulle kräva mycket sjukvård, tid av oss föräldrar. Jag skulle älska det barnet och ge det vad det behöver- MEN, jag är rädd hur det skulle påverka får otroligt fina pojke vi har idag, som är frisk, intelligent, tidigt i åldern osv. 

Jag vet också av egen erfarenhet att syskon är inte alltid det bästa. I många trådar beskriver enbarnen att de bär på en oro den dag deras föräldrar dör och de måste ta hand om allt själva och blir ensamma. 

Jag har två äldre syskon- och jag oroar mig när min mamma går bort. För det kommer bli ett rent kaos. Vi är inte på samma nivå- så att säga och kommer ha olika åsikter om det ena och det andra. Och speciellt mina två äldre som inte idag kan umgås med varann. 

Jag kommer hamna mitt emellan och tycka lite som den ena och lite som den andra osv. 

Så där hade varit enklast nästan att vara själv. Men sen blir det ju tomt. Ingen som håller samman oss syskon. Och är man då helt utan syskon, kan jag tänka mig att det blir väldigt tomt. Ingen släkt alls kvar plötsligt. 

Jag tänker väldigt mycket så också. Har bara ett barn, och det kommer inte att bli fler. Jag är nöjd med beslutet och ser många fördelar, men jag blir ledsen av tankarna på att sonen kommer bli alldeles ensam när vi föräldrar gått bort. Det är en nästan outhärdlig tanke. Men sen ser jag på mig själv. Jag har två syskon, och träffar dem nästan aldrig. Det ena har flyttat till en annan del av Sverige och vi träffas en gång om året, när deras barn har födelsedag. Det andra syskonet finns nära men vi träffas bara på födelsedagar. Vi har absolut inget gemensamt. De som idag är min familj är min fru och mitt barn. De som jag umgås mest med är mina arbetskamrater. De som jag anförtror mig åt är mina vänner. De släktingar sim jag hälsar på, utöver föräldrarna, är de som jag har mest gemensamt med, vilket råkar vara en kusin och några näst-näst-kusiner.

Jag set också på mina nu gamla föräldrar. De har syskon båda två. Men nu på ålderdomens dagar är det inte syskonen som spelar någon roll i deras liv. Det är vi barn, och sen vänner de haft sedan länge och grannar som de träffar nästan dagligen och som ser efter varandra. 

Jag tänker att det nog kommer att bli så för mitt barn också. Den dagen vi föräldrar går bort har han förhoppningsvis egen familj. Förhoppningsvis har han en partner som stödjer honom i sorgen, och eget eller egna barn som för livet vidare. Vi, och ev. syskon, kommer gradvis spela ut vår roll och ersättas av den familj våra barn själva väljer. Det behöver inte bli tomt för att man inte har syskon. Och det är inte garanterat att man inte blir ensam för att det finns syskon. 

Bra skrivet. Hur kommer det sig att ni valt bara ett barn? Vilka fördelar är det du ser? Hur gammal är ert barn? Har det frågat efter syskon?
jag känner lite också att jag kan verkligen ge min son all min tid, med syskon hade jag fått dela på mig. Men sen har jag min romantiska bild igen, att sitta med två mysiga barn i knät och läsa en bok, eller dricka choklad ute i skidspåret.
men jag måste acceptera och gå vidare?. Mest orolig nu att han kommer sakna syskon. Han är så barnkär, klappar barn på huvudet , vill pussa dem och krama.

Sådär tänkte min mamma också. Helt i onödan, jag fick aldrig någon bra kontakt med mitt syskon, vi kom sällan överens varken som barn eller vuxna. Vi är för olika.

Det är väl lika fint att göra de där sakerna med ETT barn?

Det finns olika grupper på Facebook för endabarnsföräldrar. Både de motvilliga och de som valt det själva.

Själv har jag/vi valt det själva. Har en underbar 11åring och är så nöjd med vårt liv. Hon är rolig, trygg, tuff och kreativ. Vi har två katter också, så djur kan ju vara ett tips som sällskap och extra kärlek i familjen.

Jag har ett syskon och vi har aldrig egentligen haft någon större glädje av varandra och det tror jag är rätt vanligt. Men man sneglar ju på de där underbara exemplen och tror att sådär kommer det bli. Men som du säger - livet har inga garantier. Barnet kan vara sjukt, du kan bli sjuk av graviditet/förlossning, ett barn till kan innebära en påfrestning på relation och leda till separation... Man vet ju aldrig vad man får, men man vet man har. Och just tacksamhet tror jag är nyckeln.

Öva dig på att känna tacksamma känslor för ditt barn, man, liv etc.
Alla lever olika liv med olika plus och minus. Fokusera på dina plus istället för minus!

Hade du hellre varit enda barnet? Vad var det som gjorde att ni inte hade kontakt som barn?

Jo absolut och det gör jag dagligen med min älskade son, han är mitt allt. Men sen ser jag hur lycklig han är med sin kompis och tänker att om han hade haft ett syskon hemma så vad de hade kunnat leka mycket med varann. Jg är väldigt mån med att hitta på aktiviteter och låta honom träffa andra barn. Jag leker även med honom. Flera timmar varje dag. 

jag är rädd att han ska sakna ett syskon men inte ens när vi läser en bok idag som råkade handla om syskonlängtan så sa han något om att önska ett syskon. Han verkar väldigt nöjd med livet. Klagar aldrig- ja det är väl när han inte får äta hur mycket godis ha än vill Fårö haha. i boken stod det att Saga önskar sig ett syskon, jag frågade min son vad önskar du dig? Att hoppa i sängen och en hund :) 

Tack, mycket bra skrivet. Det ska jag ta med mig. Och på tal om relation så har du rätt ett krävande barn skulle kunna förstöra relationen mellan mig och min man, i form men också mellan mig och min son. Jag känner en oro där samtidigt som jag ser det fina, att sonen får vara med i förväntan på ett syskon, känna första sparken, ta hand om sin lillasyster/ bror. Oavsett om barnet skulle vara sjukt eller friskt.
men jag ska tänka på allt fint vi har, jag ska känna tacksamhet- för det gör jag verkligen. Har en fantastiskt son, så charmig, utåtriktad, social, intelligent och lättlärd och tidig i tal, och kunskap som bokstäver matte mm. 

och som enda barn kan jag skjutsa och vara med honom överallt- kanske för mycket haha