Ibland blir man oense i ett förhållande och det kan då mynna ut i bråk. Hur hanterar ni era bråk så att ni bråkar ?snyggt?? Har ni några särskilda regler eller tillvägagångssätt ni satt upp som båda förhåller sig till? Eller ni kanske aldrig bråkar, hur lyckas ni undvika det i så fall?
Vi kallar varandra inte för fula saker, hotar inte, ställer inte ultimatum, gör inga personpåhopp, bråkar om agerande - inte person, undviker generaliseringar och håller oss till frågan som vi bråkar om.
Sen har vi en stor skillnad, nämligen att för mig blir det bråk när jag går in i affekt och verkligen behöver uttrycka mina känslor av ilska. Jag kan därför höja rösten och låta en strid ström av ord komma. Jag skriker inte, håller mig fortfarande sakligt och använder aldrig någon form av våld, men jag höjer rösten. Det är oacceptabelt för min partner. Hon klarar inte av att jag höjer rösten, hon får nästan panik. I hennes värld ska man i alla lägen prata med en normal och lugn röst. Det klarar inte jag och jag tycker att man också ska få vara båda arg och ledsen och få uttrycka det.
Vi bråkar inte , vi diskuterar när vi tycker olika.
Båda försöker lyssna in den andre.
Jag kanvara lite hetlevrad emellanåt men han är alltid coolluhn såret rinner fort v.
Men sakligt och man kan vara överens om att han har fel och släppa det. ;)
Vi bråkar inte. Om jag eller min partner har något på hjärtat så sätter vi oss och berättar hur vi känner. Aldrig i affekt. Att kalla varandra fula ord finns bara inte - vi är ju vuxna människor.
När jag och exet bråkade började det av någon av följande anledningar:
- jag hade taskig attityd (enligt honom, var inte kåt, glad och tacksam)
- jag gjorde något fel (tex tappade något)
- jag spenderade för mycket tid med mobilen (=använde den när han var hemma)
Detta resulterade i att jag fick höra allt som var fel med mig, hur jag förstörde hans liv, hur jag var en gold digger (vi var tillsammans i över 20 år, inte gifta), hur jag var *valfritt fult ord* (fick höra de flesta), fick öl/vin kastat på mig (och sen städa upp det) etc. Min reaktion var att försöka att inte försvara mig (för det var bara dåliga ursäkter och accepterades inte eftersom det inte passade in i hans bild)
Det var svårt att ta steget och lämna, mådde så dåligt. Till slut blev det yttre omständigheter som gjorde att jag var tvungen. Det är nu drygt ett år sedan och det har varit tufft men jag mår så mycket bättre.
Vi bråkar inte. Om jag eller min partner har något på hjärtat så sätter vi oss och berättar hur vi känner. Aldrig i affekt. Att kalla varandra fula ord finns bara inte - vi är ju vuxna människor.
Vi bråkar inte , vi diskuterar när vi tycker olika.
Båda försöker lyssna in den andre.
Jag kanvara lite hetlevrad emellanåt men han är alltid coolluhn såret rinner fort v.
Men sakligt och man kan vara överens om att han har fel och släppa det. ;)
Vi kallar varandra inte för fula saker, hotar inte, ställer inte ultimatum, gör inga personpåhopp, bråkar om agerande - inte person, undviker generaliseringar och håller oss till frågan som vi bråkar om.
Sen har vi en stor skillnad, nämligen att för mig blir det bråk när jag går in i affekt och verkligen behöver uttrycka mina känslor av ilska. Jag kan därför höja rösten och låta en strid ström av ord komma. Jag skriker inte, håller mig fortfarande sakligt och använder aldrig någon form av våld, men jag höjer rösten. Det är oacceptabelt för min partner. Hon klarar inte av att jag höjer rösten, hon får nästan panik. I hennes värld ska man i alla lägen prata med en normal och lugn röst. Det klarar inte jag och jag tycker att man också ska få vara båda arg och ledsen och få uttrycka det.
Vi bråkar inte , vi diskuterar när vi tycker olika.
Båda försöker lyssna in den andre.
Jag kanvara lite hetlevrad emellanåt men han är alltid coolluhn såret rinner fort v.
Men sakligt och man kan vara överens om att han har fel och släppa det. ;)
Njae?När hon blir upprörd för att jag pratar med hög röst så slutar jag för det mesta snabbt, och kanske går ut en runda för att lugna mig. Eller så gör hon det. Det händer kanske en gång, max två, per år så det är ju inte så ofta direkt. Men det är ingen lösning. Visst, bråket fortsätter inte och vi kan fortsätta prata i lugn och ro sen, men jag känner fortfarande att jag inte kan få uttrycka min känslor hemma. Jag är ingen robot, och vill inte vara en. Jag vill ha tryggheten i att kunna få vara arg, ledsen, besviken och allt annat, utan att det ska handla om henne. För det är så det blir. Jag är upprörd och pratar om det, hon blir ledsen för att jag pratar snabbt och högt, sen blir hela fokuset på henne och hennes reaktion på mina känslor, sen går det över och jag känner mig otillfredsställd och ignorerad eftersom vi inte på något sätt har behandlat mina ursprungliga känslor och att hon på något sätt tog situationen. Vi har pratat i lugn och ro om att jag önskar, när jag är upprörd, att vi kan hålla fokus på mig, och sen prata om henne om hon vill, men det blir alltid fokus på henne, hela tiden. Pratar hon om sina känslor så lyssnar jag och försöker lägga mig själv åt sidan ett tag.
Efter tio+ års äktenskap har jag fortfarande ingen lösning, mer än att acceptera att jag inte kan få emotionellt stöd av min fru. Kanske någon har ett bra tips?
Om det ändå är så att ni lätt eskalerar bråk för att den ena höjer rösten och sen den andra och så är det igång, så är det nog inte helt fel med time out eller andra tekniker för att lugna sig, som att andas i ivadrat (andas in på fem sekunder, håll andan fem sekunder, andas ut under fem sekunde, håll andan fem sekunder) eller räkna till tio innan man säger något. Ett annst tips som vi har kört ibland när samtal har varit svårt är att skriva til varandra istället. Då har man tid att formulera sig, och fen andra har tid att reagera och tänka innan hen svarar. Några av de svåraste frågorna i vårt liv har vi löst över e-mail :)