Diskuterar/tjafsar ni framför barnen?

Nu är de stora men visst diskuterade vi saker men i vanlig ton. Visst kunde det bli lite tjafs ibland men aldrig på liv och död. Att höja rösten, skrika åt varandra gör definitivt inte att man "vinner" är bara en tydlig indikation på att man inte kan konversera. Allvarligare saker togs upp när de sov eller inte var hemma.

Ja det händer. Jag tror att det är bra att kunna visa alla sorters känslor i en familj, även att man kan bli arg och irriterad. Det är inte farligt, men ska såklart inte gå till överdrift. Slår vad om att en hel hop kommer att säga att de minsann aldrig bråkar eller tjafsar med eller utan barn. Verkar som större delen av den svenska befolkningen går runt i ett slags mellanläge jämt där man är lugn, vänlig och eftertänksam. Att ha känslor som att bli arg, gapskratta och gråta finns inte.

Diskuterar gör vi mest hela tiden inför barnen. Vi kan ha olika åsikter eller bli lätt irriterade på varandra så de hör, men inte att någon blir riktigt upprörd, arg eller ledsen. Bråkar, eller pratar om väldigt känsliga ämnen, gör vi inte när barnen är inom hörhåll. 

Sätt på en påsklämma så är påsen inte öppen och chipsen håller sig fräscha. Säg till dig själv att det är chips som barnen ska ha när de kommer tillbaka. problem löst 

Tack för svar.
Min upplevelse när jag pratar med vänner är att det är normalt att ha tjafs och bråk. Vissa mer, vissa mindre. Min sambo tycker dock inte det. För honom är en relation utan diskussioner och tjafs likamed en sund relation. Jag har förklarat att jag anser att en sund relation är när man kan yttra sina åsikter och prata om dem och inte känner sig orolig för det. En sund relation behöver per automatik inte vara konfliktfri. Jag tog som ett exempel att en relation inte är sund om den ena partnern är otrogen, men den andra inte säger något och det blir inget tjafs eller diskussion om det för att man inte vågar t ex. 

I vårt fall använder han ofta argumentet att barnen hör när det blir en diskussion. Ibland kan det vara en kort fras av irritation som kommer ut från mig. En kommentar liksom. Men ibland kan jag vilja diskutera något. T ex en diskussion avseende vem som ska vabba eller när jag tycker han resonerar konstigt kring något. Han tycker barnen far illa av att "ständigt höra bråk". Men det är inte bråk och det är verkligen inte ofta. Jag upplever att han använder detta för att slippa prata om saker. Jag har lyft om det finns något tillfälle när det skulle passa bättre, men det gör det såklart inte. Något barn är ALLTID hemma, så det går inte. På promenad eller under bilkörning funkar ej, för då vill han njuta.
Så för honom finns det inga tillfällen att prata.

Jag känner mig mer och mer kvävd i relationen. Där jag blir mer och mer introvert och inte vågar uttrycka vad jag tänker. Jag blir utnyttjad för min snällhet och kan inte säga ifrån för då far barnen illa. T ex så har jag varit sjuk med nästan 40 graders feber och även två av barnen. Han var själv sjuk och funderade på om han skulle kunna jobba dagen efter. Tankarna gick kring hans halsont och heshet, skulle han orka? osv och jag sa till slut att jag tycker det inte är lämpligt att lämna mig hemma med 40 graders feber att ta hand om två sjuka barn. Att jag känner mig besviken och ledsen över att han endast resonerar utifrån sig själv och inte alls tänker på hur det blir för mig och barnen då jag inte kommer orka detta ensam. Då hyschar han mig och säger att "Barnen kan höra och de ska inte behöva lyssna på detta" och så lämnar han rummet. 
Och då har det inte varit ett tjafs eller bråk eller ens en diskussion, utan jag har uttryckt en åsikt, i vanlig samtalston. Jag har "gnällt" som han uttrycker det. Och barnen far illa av att "lyssna på ditt gnäll". 

Jag tycker inte det stämmer. Jag tänker att det är viktigt att barn också kan se att man är oense, men att han löser detta.

Ja, vi diskuterar det mesta framför barnen (givetvis inte intima saker, dock). Jag tror det är bra att de ser hur vuxna hanterar situationer där de är oense på ett sunt sätt.

Sedan vår dotter föddes har jag faktiskt till och med spelat lite teater ibland och rytit i extra hårt om maken behandlar mig ?illa? (det handlar om småsaker, inte fysisk eller psykisk misshandel!). Och nu när hon är äldre har jag fått höra på utvecklingssamtalen att hon ryter i åt pojkarna i klassen om de retas och att de respekterar henne och skärper sig när hon säger ifrån, så jag är väldigt nöjd. 

Ja, absolut! Vår bebis är 5 månader och vi pratar och interagerar med varandra på alla möjliga vis med alla möjliga sorters känslor. Dock försöker vi ju tänka på att inte gå "över gränsen" eftersom bebisar och barn är extremt känsliga för känslor och känner av energier osv på sätt som många vuxna inte verkar förstå.  Att se sina föräldrar konversera med olika sorters stämningslägen tror jag i grunden är något positivt. Sen är det oerhört viktigt att man, när barnen är lite äldre, pratar om varför man betett sig som man gjort, varför man har uttryckt en viss känsla, hur man tänker om det hela osv så att barnet förstår. Och innan dess, när barnet bara är ett spädbarn - visa barnet genom övertydliga kroppsspråk och minspel och glada toner att man är glad igen och sams med varandra.