Hej!
Jag fick en rejäl förlossningsdepression nu när jag fick min dotter vid årsskiftet. Hon är alltså ganska precis 3 månader idag.
Under graviditeten mådde jag piss fysiskt, men inte psykiskt (konstigt nog, då jag har lätt för att dra på mig depressioner och dylikt) - men efter förlossningen så blev jag livrädd och chockad av de känslor jag fick.
Ca dag tre efter hon föddes blev jag nästan psykotisk, eller ja, jag mådde så extremt dåligt att jag ville lämna tillbaka henne, kunde inte äta, fick panikattacker flera gånger om dagen och hade noll livslust. Jag kände 100% att livet var över - och så sitter man med en liten nykläckt bebis som man väntat på i 9 månader??!
BB sa att "baby blues" är rätt så vanligt, men det gick inte över för mig och veckorna bara passerade .
Jag har rasat 30 kg på dessa 3 månader (inklusive bebis då såklart) men har nog nästan aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.
MEN det jag vill komma fram till är att IDAG är det betydligt bättre. Jag tittar på mitt kära barn och varje dag känns inte som en bergsbestigning längre.
Visst älskade jag henne direkt, men mer som att man känner sån sjuk oro över att hon ska komma till skada. Det är egentligen inte förrän nu som jag verkligen är kär i mitt lilla barn.
Alla sa att man blir så förälskad direkt, det blev verkligen inte jag.
Jag vill bara förbereda dig på att hormonerna kan fakka ur det totalt, och även om det är skitläskigt så försök att inte lyssna på de rösterna (OM det råkar hända dig)
Jag visste inte om det här så jag trodde att jag hade blivit galen - ångrat mig att skaffa barn, och kanske skulle lämna min partner i samma veva haha..
Idag är jag nästan som mig själv, jäkligt trött, men det är i alla fall JAG.
Jag gråter inte varje dag, och jag bryter inte ihop när min sambo kommer hem.
Det kan låta fånigt för vissa, men att få barn var bland det mest traumatiska jag upplevt.
-Men jag säger inte det för att skrämmas! Och det händer absolut inte alla, men jag säger det för att du ska få chansen att vara förberedd och vara medveten om att hormonerna spelar ett spratt.
Jag önskar att någon hade förberett mig för detta.
Jag kan tänka mig att som deppig redan under graviditeten så ligger man kanske i riskzonen.