Har länge funderat över hur olika vi ser på våra relationer. För några är kärleken viktigare än för andra. För några är vänskapen och tryggheten viktigast av allt.
Men vad gör vi när vi en dag känner att kärleken ohjälpligt har tagit slut ?
Hur presenterar vi detta för vår partner? Sker det någon typ av förhandling? eller packar man bara väskan och går?
Ni som varit med om detta, kan ni berätta om hur det kändes och hur det gick.
För min del var det en process som tog tid. Att känna att känslorna förändrades. Att vi fick det kämpigt i vårt äktenskap. Att sträcka ut en hand och inse att han inte ville kämpa tillsammans..Han ville stanna. Men han ville inte jobba på det.
Kärleken ersattes med ömsom tystnad och korta ledsna tjafs.
Till sist nådde jag vägs ände. Sa som det var att nu orkar jag inte mer. Jag flyttar X datum.
Kärleken dog av en orsak men han ville inte ta in det.
Vi skildes och gick åt varsitt håll.
Tidigare i livet, två gånger, efter 8 år respektive 6 år, så tog kärleken slut och jag lämnade och gick vidare.
I nuvarande relationen "tog kärleken slut" igen efter 6 år.
Min partner hade också upplevt samma en gång tidigare i livet.
Jag valde att inte acceptera denna upprepning utan tog tag i mina och våra problem.
Jag gjorde precis allt. Jag och vi gjorde allt möjligt, vi krisade rejält, och tyvärr bl a otrohet av båda.
Men vi bestämde att vi ville kämpa och försöka. Hellre än att ge upp, för det skulle sannolikt leda till att problemen och allt upprepas igen efter en tid med ännu en ny partner.
Vi lärde oss massor. Vi provade alla möjliga kurser och vi läste på. En del var bra och en del var bara skräp. Vi hade familjerådgivning och terapeut, som fungerade sådär. Vi skaffade referenser för att få tag på den bästa terapeuten, som var toppen för oss och som var en viktig sak som förändrade våra liv. Det kostade en del men var mycket billigare än en skilsmässa.
Vi lyckades till slut, efter många två steg framåt och ett steg tillbaka.
Vi gick en ny vår tillmötes.
Vi är mycket mer insiktsfulla, vi uppskattar varandra mycket mer, är mer generösa, kunnigare och mer förstående människor.
Vi älskar varandra djupare och mer villkorslöst än någonsin, vi ser till att bli nyförälskade igen då och då, vi är båda mycket lyckligare individer och vår gemensamma relation är lyckligare än någonsin.
Att vi kommit till massor av insikter är nog det allra viktigaste. Och vid 50+ har vi mognat och hunnit skaffa oss massor av livserfarenhet.
Och detta, med en ny vår, har varat i 11 år nu!
Vi har med råge passerat våra tidigare tidsgränser och vi ser ingen som helst risk att vi skulle försätta oss själva och vår relation i en sådan situation att "kärleken tog slut".
Vi kommer älska varandra, vi tar vara på livet och vi verkligen passar på att leva livet på alla sätt. 50+ är ingen ålder när man är förälskad, vid utmärkt hälsa, vi är lyckliga, med hett och roligt sexliv, och vi har råd att leka och leva livet nu när barnen försörjer sig själva.
Så småningom kommer vi ta det lugnare och njuta av alla våra fina minnen, och vi kommer att åldras tillsammans.
Förlåt mitt sena svar men jag tappade tråden
Precis som du skriver så lär vi av våra misstag. Vi lär oss att vi måste lägga ner jobbet och inte ge upp när det krisar. då kommer kärleken att bestå.
När jag mötte min man hade vi båda havererade äktenskap bakom oss och därför bestämde vi oss tidigt för att inte göra om samma misstag en gång till. Vi skulle helt enkelt inte låta kärleken mellan oss dö.
Som alla andra har vi haft upp och nedgångar men vi har aldrig glömt bort vad vi lovade. Att jobba med relationen innebär att vi alltid har satt den andres behov före våra egna, eftersom detta är ett ömsesidigt åtagande har vi aldrig känt oss åsidosatta eller saknat bekräftelse.