Oplanerat gravid, orolig

Måste du behålla barnet då? 

Det sägs att man aldrig ångrar ett barn...

Men självklart kommer det vara en krävande tid. Din kropp kommer förändras och du kommer säkert behöva prata med någon. Du kan be om samtalsstöd hos en kurator på MVC, där kan du ventilera din oro och hitta sätt att jobba med dig själv. Det kanske också är possitivt för framtida saker som sker. Det skadar aldrig att ha lite verktyg för att möta jobbiga situationer. Vad tycker pappan om allt, är han  lycklig och ser fram emot barnet?

Det låter inte som att du kan bortse från allt det jobbiga med att skaffa barn, utan snarare som att någon satt en kniv mot din strupe och du tvingas nu göra ett val. Lyssna på dina känslor. Det är du som ska leva med ditt beslut. Behåll inte barnet bara för att folk runtomkring och samhället uppmuntrar till det om du innerst inne inte vill.

Ponera att du behåller barnet, vad känner du för känslor när du tänker på det?
Och vad känner du för känslor när du tänker på en abort? 

Vad spelar pappans känslor för roll? Om han är överlycklig men hon innerst inte vill så ska hon inte behålla. Så enkelt är det. 

Fast att man har svårt att bli gravid betyder ju inte att det är omöjligt , vill man inte bli gravid får man ju skydda sig. Har aldrig förstått när folk säger att de har helt oskyddat sex i månader eller år och ändå säger att de blir ?oplanerat? gravida. Det är inte riktigt det oplanerat betyder. 

Inget av mina barn har blivit till genom att vi verkligen har bestämt att nu ska vi försöka få barn och kört med ägglossningstester och allt möjligt men vi har haft oskyddat sex, vetat att det antagligen kan hända (med nummer tre trodde jag att jag kanske inte ens kunde bli gravid på grund av ganska svåra komplikationer när nummer två föddes). Jag säger inte att de är oplanerade bara för det. 

Lycka till iallafall vad du än väljer .. Men som sagt tycker jag att det är bättre att skydda sig om man inte vill bli gravid , att man inte har blivit det innan räcker liksom inte.  Jag har en vän som blev gravid efter att ha haft oskyddat sex i 11 år utan att bli det. Men hon blev glad för graviditeten.

Pappans känslor spelar väl en jävla roll, om han inte vill ha barnet kontra om han vill ha det och ser fram emot det och är stöttande så väger det in i TS funderingar. TS verkar inte vara sugen på abort utan vill ha tips på andra som haft ångest men där allt gick bra.

Det spelar ju stor roll för hur vardagen kommer se ut för TS om hon behåller barnet. Om pappan är glad över graviditeten kan dom ju hantera problem och rädslor tillsammans som ett team. De kan stötta varandra och finnas där när det blir svårt. Självklart ska TS inte behålla enbart för att pappan vill, men det är ju enormt mycket lättare att ta hand om en bebis med en engagerad partner än ensam. 

Oavsett om han är för eller emot, är det hon som kommer sköta 90% av allt. Därför är beslutet hennes. Oavsett hans åsikt och känslor. 

Det finns inga garantier för att han kommer steppa upp och vara det stödet hon behöver. Många går isär under småbarnsåren. Bara för att andra varit i samma sits som TS där allt gick bra i slutändan, finns noll garanti för att det blir så i hennes fall. 

Ha inte sex oskyddat om du inte vill ha barn. Och nej, abort är oansvarigt när man skiter i att skydda sig. Väx upp och ta ansvar. Lycka till!

Jag var i liknande situation. Eller jag blev oplanerat gravid (dock inga fertilitetsproblem sedan innan) utan att direkt ha någon längtan. Men jag hade rätt sociala och ekonomiska förutsättningar för ett barn rent teoretiskt, och jag blev ju inte yngre, så jag valde att behålla. Och någonstans inom mig kändes tanken på att ha en "riktig familj" rätt. Men jag tampades med en enorm beslutsångest hela första delen av graviditeten. Mådde fruktansvärt dåligt. 

Nu har jag en liten son och nja, jag ska inte säga att jag ångrar honom. Att bli mamma gör något med en som går bortom det rationella. Det är inte den där himlastormande kärleken till sin bebis (som jag upplever det) utan mer en superstark instinkt att vårda och skydda den här försvarslösa lilla varelsen. Så jag hade inte velat lämna bort honom! Men livet blir HELT annorlunda och jag saknar mitt liv som det var innan barn, utan tvekan. Hade jag med facit i hand ställts inför samma beslut hade jag inte behållit. 

Samtidigt så är det ju ingenting som garanterar att mitt liv hade sett likadant ut om två, fem eller tio år ändå. Och kroppen ändras ju oavsett om man får barn eller inte när man blir äldre. Så egentligen är det nog inte riktigt den "förlusten" jag först var rädd för. Det blev bara väldigt annorlunda väldigt snabbt. 

Bara du kan avgöra om föräldraskap är rätt för dig och dina förutsättningar. Men jag tycker inte att barn är det enda meningsfulla man kan göra i livet. 

Lycka till, oavsett vad du kommer fram till.