Varför jag gett upp kärleken (men fortfarande hoppas på vänskap)

Hej. Syftet med detta inlägg är att få lite respons och eventuellt lite tips. Kanske se om någon är i liknande sits osv. Hur ni gör / har gjort kanske? (denna idén kom faktiskt från min kurator som tyckte jag skulle försöka att anonymt skriva vad jag känner för att se att det visst kan finnas väldigt inställda själar därute) 

Som rubriken säger så hoppas jag idag endast på att få nya vänskapsrelationer så man nån gång då och då kan få umgås lite med andra vänliga likasinnande människor. Jag har idag 4 bekanta jag nån gång träffar men det är tyvärr inget djupare och det sker mer och mer sällan pga att folk har fullt upp med sina egna liv vad gäller partner, barn och arbeten med mera... Det är trist men inte så mycket att göra något åt. 

Vem är jag då? Jag är snart 44 år gammal och har levt som singel i snart 9 år. Det tog mig drygt 2 år att återhämta mig från uppbrottet från sista förhållandet då det var mycket svek, lögner, otrohet med mera inblandat. Hon är nu glömd sedan länge men smärtan över det som hände påverkar än idag mitt självförtroende. (som redan var i botten) Jag tror verkligen inte att jag kan få någon att bli kär i mig. Anledningen till varför är en ganska lång lista. Jag tänkte alltså vara väldigt självutlämnande här, (därav att inlägget är anonymt och också tyvärr väldigt långt) Mina skäl till att tro att jag inte funkar i en kärleksrelation är: 

- Jag har aldrig haft en barnlängtan (önskar alltså inga barn och redan här på första punkten kan man stryka ca drygt 90 % av hela kvinnosläktet)

- Jag är endast 1,70 m lång (det har jämt ställt till det på dejtingmarknaden, inte minst nätdejting)

- Jag har pga inlärningssvårigheter ingen hög utbildning. 

- Jag har missbildade händer som slutade växa när jag var 11 år gammal. (jag har alltså barnhänder vilket jag förstår inte är så jättetändande)

- Jag har en väldigt liten penis. (Yes. Jag har fått det bekräftat av läkare)

- Pga av dåliga familjeförhållanden med misshandel och övergrepp plus mobbning i både skola och senare i arbetslivet så kan man säga att jag har ett släng av social fobi samt en hel del saker som kan vara triggande, inte minst gällande tillit och intimitet... som gör att jag lätt drar mig undan. 

- Jag arbetar med ett jobb jag verkligen trivs med men det är bara en 60-procentig tjänst så därför har jag ganska knapert med pengar även om jag klarar mig. Dock har jag fått välja att leva tex utan bil och husdjur då de kostnaderna och flera andra annars skulle bli för höga. 

- Jag har nu på 9 år som singel vid ett tillfälle blivit intresserad av en ny kvinna. Det var faktiskt förra våren. Jag lyckades få kontakt med en gammal vän jag inte träffat på länge. Jag tyckte vi klickade väldigt bra. Det var så kul att få umgås lite mer regelbundet med någon igen. (vi umgicks dock endast som vänner) Efter några månader så insåg jag att jag blivit väldigt förälskad. Det var fruktansvärt obehagligt då den typen av känslor är triggande för mig för allt tvivel och självhat som jag alltid har latent liggande inom mig blossade upp till ytan... Jag sa inget om mina känslor till henne, vilket var tur för hon bad ironiskt mig om råd kort därpå om hur hon skulle göra med mannen hon kärat ner sig i. Jag gav henne så bra tips jag kunde och dom är idag lyckliga tillsammans och bor ihop. 

Så Det kanske inte kommer som en chock när jag nu skriver att jag har ytterst dåligt självförtroende vad gäller kärleksmöjligheter... 

Men det vore som sagt kul att få lära känna nya människor igen. För en av det få positiva saker jag kan säga är att om jag kan leva mitt liv på mina villkor så mår jag oftast bra, så länge jag inte blir förälskad... Det är sorgligt på ett sätt, men samtidigt bra att jag lärt känna mig själv. 

Så hur träffar man nya vänner 2025? På 8 år har jag endast fått lite nya nätvänner som bor 100 mil bort ungefär. Tack för mig.

// T.