Hur jobba med tankar om det barn man inte fick?

Vi får de barn vi är menade att ha i våra liv. Det finns alltid en anledning att just dina pojkar har kommit till dig och att de är just dom som ska vara där just nu. Jag vet inte hur gammal du är, men ingen kan förutse eller spå i framtiden och är det menat kommer du att ha även en dotter i ditt liv. jag vet inte om du är troende, som jag, jag har två flickor och har alltid velat ha en son (till), inte att jag önskar bort de barn jag har. Men för mig har Gud valt de här barnen till mig, med allt vad det innebär, från personlighet till hårfärg och kön. 😌 relationerna till våra barn är något vi bygger, inte som skapas av om vi är mamma eller pappa. får barnen en bättre relation till pappan när de är äldre? Skitbra! Det betyder inte att du som mamma förlorat sitt värde eller er relation till varandra. 

mamma är alltid mamma, oavsett ålder och kön På barnen. 

Först, det här är tankar jag skäms djupt över och som jag inte berättat för någon annan. Döm mig gärna, men ha med det.

Jag har två söner som jag älskar över allt på jorden - att hämta från förskolan är dagens lycka och jag älskar att spendera tid med dem även om de ofta gör mig gråhårig och placerar hjärtat i halsen. De är det finaste jag har.

Däremot så trodde jag hela min uppväxt att jag skulle ha en familj som vuxen med en son och en dotter.  Och tankarna på hur det hade varit, om det varit annorlunda, vad och om jag missar kommer ibland och knackar på i hjärnan. Kommer jag med äldre barn bli utanför i min familj när pappan och killarna kanske bondar mer i tonåren med funderingar och tankar som en pappa kan hjälpa med som en mamma inte kan på samma vis.

Det kommer inte bli fler barn - mannen är mer än nöjd med antalet och jag har nog också nått min kapacitet för att räcka till på det vis jag vill med två stycken för att också ha tid att vara en mamma som orkar finnas där jämt när det behövs för dem.

Men de kommer ändå ibland, tankarna att det inte blev som jag trodde helt. 
Hur sjutton jobbar man med sånt här - jag älskar ju mina barn något otroligt och vill inte alls känna något annat än det. Jag har också vänner som är ofrivilligt barnlösa och jag skäms ju som en hund när jag ena snuddar vid tanken att inte vara helt nöjd trots att jag samtidigt är överlycklig att ha fått två så fina barn.

Det är också så ologiskt eftersom jag ju vill ha barnen jag har också, så jag får inte mina tankar ens att logiskt gå ihop. 

Till del tror jag det är att jag ofta i uppväxten hört att mamma var glad att ha en dotter med så hon hade någon att prata med om tjejsaker - och det nånstans satt sig i mitt undermedvetna att man behöver det. 

Jag har tre söner och jag har aldrig saknat en dotter för att jag alltid har pratat med mina barn om allt ändå och gjort allt tillsammans med dom oavsett. 

Helt enkelt för att uppfostran och bonda med sina barn blir vad man gör det till...

Det går utmärkt att prata smink, kläder och killar med söner också. 
Jag har gett dom kvinnligt perspektiv på många saker i livet deras pappa aldrig kommit på tanken att prata om... 
Jag har redan i tidig ålder förklarat mens , ägglossning och hur man kan må och sen kopplat det till prat om sex i äldre ålder. 
Jag har snickrat med dom, jag har plockat blommor och borstat deras hår , gått på museum, sett sportevenemang..  skjutsat, tröstat,  satt plåster.. lyssnat på bedrövelse och hjärtesorg,  vaknätter när ångesten griper tag i tonåringen ...  Jag fick förtroendet att veta att en son var gay och jag flaggar stolt prideflaggan .
Jag har klätt dom i rosa och uppmanat till färger och former på kläder . Inget har varit tabu. 

Jag står mina barn oerhört nära för att jag aldrig gjort skillnad på dom utifrån könet. Dom är mina älskade barn och punkt. 

Jag tror att du måste släppa dina förutfattade meningar om hur barn ska uppfostras och förstå att du avgör det genom att du gör vissa val i livet frivilligt.  Det finns inga måsten. 

Och tanken på en dotter? Självklart får du sörja det som inte blev , fullt naturligt och sunt. Det är en sorg att det inte blev så. Men hur mycket av sorgen är förutfattade meningar och vad är verkligen sorg på riktigt över ett barn som inte blev? 
Jag höjer ett litet varningens finger att inte låta en saknad dotter bli ett spöke i familjen som hindrar dig att bonda med dina barn utifrån tanken att "så kan man ju inte göra med en pojke"...  jo såklart man kan! Vad hindrar dig?  

 

Jag har tre söner och jag har aldrig saknat en dotter för att jag alltid har pratat med mina barn om allt ändå och gjort allt tillsammans med dom oavsett. 

Helt enkelt för att uppfostran och bonda med sina barn blir vad man gör det till...

Det går utmärkt att prata smink, kläder och killar med söner också. 
Jag har gett dom kvinnligt perspektiv på många saker i livet deras pappa aldrig kommit på tanken att prata om... 
Jag har redan i tidig ålder förklarat mens , ägglossning och hur man kan må och sen kopplat det till prat om sex i äldre ålder. 
Jag har snickrat med dom, jag har plockat blommor och borstat deras hår , gått på museum, sett sportevenemang..  skjutsat, tröstat,  satt plåster.. lyssnat på bedrövelse och hjärtesorg,  vaknätter när ångesten griper tag i tonåringen ...  Jag fick förtroendet att veta att en son var gay och jag flaggar stolt prideflaggan .
Jag har klätt dom i rosa och uppmanat till färger och former på kläder . Inget har varit tabu. 

Jag står mina barn oerhört nära för att jag aldrig gjort skillnad på dom utifrån könet. Dom är mina älskade barn och punkt. 

Jag tror att du måste släppa dina förutfattade meningar om hur barn ska uppfostras och förstå att du avgör det genom att du gör vissa val i livet frivilligt.  Det finns inga måsten. 

Och tanken på en dotter? Självklart får du sörja det som inte blev , fullt naturligt och sunt. Det är en sorg att det inte blev så. Men hur mycket av sorgen är förutfattade meningar och vad är verkligen sorg på riktigt över ett barn som inte blev? 
Jag höjer ett litet varningens finger att inte låta en saknad dotter bli ett spöke i familjen som hindrar dig att bonda med dina barn utifrån tanken att "så kan man ju inte göra med en pojke"...  jo såklart man kan! Vad hindrar dig?