Hej!
Jag är svensk och adopterad på 70-talet. Jag bodde på barnhem under mina första 4 månader. Jag har en syster som inte är adopterad utan mina föräldrars biologiska.
Har du försökt leta efter ditt ursprung? Jag gjorde det för en tid sedan och har nu kontakt med båda mina biol. föräldrar, som för övrig lever ihop idag.
Hej Cajsalisa!
Hur fick du kontakt med dina bio-föräldrar och hur länge har ni haft kontakt? Har båda skaffat nya familjer eftersom du har så många syskon?
Under min uppväxt hade jag bara uppgifter på min bio-mamma, som jag läste i adoptionsbeslutet. Därför trodde jag aldrig att jag skulle få veta vem min pappa var.
Jag skrev ett brev till min mamma som hon besvarade ganska snabbt. Det mest chockerande var att de hade levt ihop nästan hela tiden (de var separerade under graviditeten). Jag har ett halvsyskon på min pappas sida. De har aldrig fått några gemensamma barn.
Hur tycker du att allt fungerar för dig i kontakten med dina bio-föräldrar resp adoptivföräldrar? Har det förändrats sedan du tog kontakt? Ett annat konstigt sammanträffande för mig är att både mina bio och apoptivför. har samman utbildningar och jobb. Mina bio-föräldrar ångrar sitt "misstag" och försöker kompensera det på sitt sätt, vilket jag upplever som lite jobbigt. Resor och extremt dyra presenter. Det är egentligen inte det jag vill ha,utan jag är väldigt glad över att få ta del av mitt ursprung. Det betyder mer än vad jag kunde ana innan.
Jag är dessutom väldigt lik min bio-pappa till utseendet. En annan chock för mig var att han inte är svensk utan ursprungligen kommer från Frankrike. Det har fått mig att grubbla en hel del.
Hej igen Cajsalisa!
Hur tog dina bio-föräldrar att du sökte upp dem? Har du bra kontakt med dina bio-syskon?
Jag känner igen mig såväl gällande vad jag berättar för mina adoptivföräldrar. De är självklart glada över kontakten, men samtidigt känns det lite känsligt. Jag håller mig också till det ytliga planet.
Vad säger dina barn om att du är adopterad? Jag har en liten kille på 18 månader och han "hänger bara med". Det var värre med min stora kille på 14 år. Vetskapen om att jag är adopterad tog han inte så bra till en början. Mina bio-föräldrar vill gärna ha kontakt med barnen, men jag känner att de måste ske på deras villkor. Även om jag hittat mina rötter så kan jag inte "tvinga" min familj att ta del av det. Min yngsta son har dock varit med vid en träff och troligtvis kommer även min äldsta att träffa dem under våren.
Vad säger din man om kontakten, tycker han det är jobbigt el konstigt?
Eftersom jag sökte min rötter efter att jag träffat min man så kan han ibland känna skuldkänslor gentemot mina adoptivföräldrar som han tycker väligt mkt om.
Det är inte lätt alla gånger.
Hoppas du kan hitta info om barnhemmet. Jag bodde på ett barnhem i Göterborgstrakten. När jag var i sjuårsåldern besökte jag barnhemmet tillsammans med mina a-föräldrar. De var inget barnhem då utan ett hem för missbrukande mammor med sina barn.
Trevlig kväll!
Mia
Hej!
Kul att höra att vi är fler.
Amidala, visst har många barn först varit fosterhemsplacerade, men många liksom jag blev bortlämnade i samband med förlossningen och därefter placerade på barnhem i väntan på adoption. Idag är det däremot vanligare att barnen först fosterhemsplaceras för att senare adopteras bort. Idag finns inga barnhem på det viset som det var på ax 60/70-talet, utan barnen placeras i familjehem.
Wildrose 71, Kul att höra ngn mer som är adopterad och bott på barnhem i Göterborg, för det har jag också gjort. Vet du vilket? Jag är född -74, är du född -71 (tänker på ditt alias)? Har du sökt upp dina biologiska föräldrar?
Cajsalisa; Hur reagerade dina bio-syskon när de fick reda på din existens, visste de innan du sökte upp dina bio-föräldrar?
Apange; Kul att höra att ni var så många med den bakgrunden. Pratade ni mkt om er ursprung under skoltiden?
Jag hade bara kompisar som var utlandsadopterade och jag har aldrig känt att jag delat så mkt med dem, mer än just själva adoptionen. Som svenskadopterad syns det ju inte på ytan om man säger så.
Ha en bra dag alla!
Hej Wildrose71,
Vilket sammanträffande! Jag har också bott på Birkahemmet i Gtb, för jag antar att det knappast finns flera med det namnet.
Jag hade en sköterska som hette Inga-Lill. När jag var ca 6-7 år besökte jag barnhemmet m mina föräldrar (adoptiv), men då hade de gjort om barnhemmet till ett mer mamma/ barn hem. Tror att missbrukande mammor kunde bli placerade där tillsammans med sina barn.
Har du fått veta orsaker till varför du adopterades bort? Har du sökt upp din bio-pappa?
Jag kan hålla med om det där med vården. Visst skapar det speciella känslor när man själv som adopterad blir gravid, men kanske ännu mer efter förlossningen. Det är mkt därför som jag sökt upp mina bio-föräldrar.
Vildrosen,
Jag kan verkligen hålla med om att det du skriver om att slippa fördomar som svenskadopterad. Jag har alltid varit öppen med att jag är adopterad, men när jag berättar för folk så är det många som först gapar. Min nästa kommentar brukar vara "ser du inte det". Eftersom inte så många pratar om det vet folk ofta inte vad dem ska säga först. Genom hela livet har jag alltid haft tankar och funderingar kring mitt ursprung, det tror jag alla adopterade har mer el mindre, oavsett vilket land man är född i. Det är först sedan jag sökt upp mitt biologiska ursprung som jag känner ett sk sammahang, en samhörighet på riktigt. Jag ser det som en stor förmån, speciellt med tanke på den relation jag fått med mina bio-föräldrar. Däremot kommer jag alltid bara att ha en mamma och pappa. Det är hos dem jag vuxit upp och de som format mig med värderingar och ideal.