Igår fick jag veta att barnet jag väntar har dött. Är i v 18 precis som förra gången jag fick ett MA konstaterat. Imorgon ska jag genomgå en tvåstegsabort och jag är så fruktansvärt rädd. Får sådana panikkänslor och vet uppriktigt inte hur jag ska klara detta... vill bara spola fram tiden och komma vidare så snabbt som möjligt. Varför blir det så här, varför får man flera sena missfall???
Beklagar verkligen!! vet tyvärr inte varför man får flera sena missfall, men jag tycker absolut du ska prata med personalen om din rädsla & ställa den frågan till dom.
styrke kramar till Dig!!!
Åh, vad kan man säga... Är så ledsen för din skull! Detta är ju alla gravidas stora skräck, och att dessutom råka ut för det två gånger måste ju vara hemskt. Är detta det första UL:et du gjort under din graviditet, eller har du tidigare sett att bebisen levt?
Stora kramar till dig.
Åh, jag beklagar verkligen 
Jag har själv två sena missfall bakom mig, i just v18.. Om du behöver någon att prata med, eller bolla tankar så kan du inboxa mig.
Stora kramar till er
Tack så mycket för era svar. Det känns lite bättre bara att någon tänker på en. Har lyckats ta mig igenom denna dagen nu och väntar bara på att det ska bli morgon så att det hela kan sätta igång på sjukhuset. Är dock jätterädd för att bli illa bemött av barnmorskorna, jag ringde till sjukhuset idag med gråten i halsen för att ställa några frågor och blev väldigt nonchalant behandlad av en snäsig BM.
Den här graviditeten har jag varit på TRE vul/ul innan det jag gjorde igår, varav en var NUPP+KUB i vecka 13. Bebisen har mått prima och fick jättelåg risk för kromosom skador, så det känns ju lite som om det är mig det är fel på och min kropp som på något sätt orsakar detta. Hoppas att läkaren försöker ta reda på VARFÖR det här händer två ggr, jag klarar bara inte av att gå igenom detta igen.
Tycker absolut att du ska stå på dig och fråga om det kan finnas någon förklaring till TVÅ så här sena missfall. Det måste ju vara mycket ovanligt. Själv fick jag ett MA (i feb 2006) som upptäcktes vid ett UL i v. 13, men det är ju inte särskilt ovanligt...
Tänker på dig och hoppas och tror att det kommer gå bra nästa gång!
Känner med dig och ber en bön för morgon dagen.
Beklagar verkligen jättemycket och skickar massor av styrkekramar till dig!!!
Beklagar verkligen din stora förlust! Styrke kramar till dig!
Tänker på er! En gång är en gång för mycket. Kan inte förstå hur det känns att drabbas igen. Fråga allt du kan komma på för att kanske få något svar. Kram.
Tänker på er och sänder de varmaste kramarna till er. Jag själv har mist två barn i v.40+6 och i v.17, men trots obduktion och provtagningar har de inte funnit några som helst orsaker bakom.
Hoppas att förlossningen blev så bra den kunde bli och att ni fått bra personal och bemötande.
Tänder ljus för era två änglar.
Kram/Elisabeth med *Vendela*, Vilda och *Vega*
Det är så konstigt den där känslan, när man inte vet vad som är fel med en. Den ligger ännu och gnager hos mig, ska jag våga försöka få fler barn? Vårt första barn föddes redan i vecka 20, sent missfall, ingen anledning hittades, läkarna menade att det är sånt som händer, det kommer inte hända igen. Jag blev gravid igen, jag var väldigt glad när jag passerade vecka 20, men så exakt ett år efter vi förlorade första sonen i magen så fick jag kraftiga SD, jag var då i vecka 26. Tio dagar lyckades de hålla Vidar inne, sedan gick det inte mer, men han klarade sig! De vet fortfarande inte varför eller vad som är fel på mig. Inga infektioner, ingen missbildning i livmodern, det bara händer. Jag förstår mycket av dina tankar, även om jag lyckats få ett levande barn. Det stora VARFÖR och VÅGAR JAG IGEN?
En stor kram till dig. Ert lilla barn var säkert jättefint, så ledsen att h*n inte fick stanna hos er.
Tack alla ni gulliga för era svar och hälsningar! Det gör mig så glad. Tack också för att ni delar med er av era upplevelser. Trots att man inte vill att ens värsta fiende ska behöva uppleva något sådant här är det ändå skönt att vi är fler som delar erfarenheten.
Det gick faktiskt mycket "bättre" än vad jag någonsin vågat tro igår. Jag hade varit så rädd innan och förväntade mig ett mardrömsdygn med tårar, smärta och ångest när fostret skulle komma ut. Men faktiskt så var det inte så hemskt, det hela tog bara 4 timmar, och sedan kom han - för det var en han, en liten, liten pojke. Han var jättefin och till synes helt perfekt med 10 fingrar och 10 tår, ögon, öron, en liten näsa och mun osv. Är så glad att vi valde att se honom, annars hade jag nog inbillat mig att han såg läskig ut eller så, men det gjorde han ju verkligen inte. Det var bara min man och jag i rummet när jag födde fram fostret, och det hela kändes väldigt lugnt och odramatiskt.
Barnmorskan var helt fantastisk, och så kom den kurator som jag fick träffa efter mitt förra sena missfall och pratade med oss (de hade ringt dit henne trots att hon jobbar på en annan avdelning nu).
Det enda som gjorde mig riktigt upprörd var när läkaren sa att de förmodligen inte tänkte obducera fostret och moderkakan eftersom jag fått ett friskt barn emellan detta sena missfall och mitt första. När min man och jag fick höra detta blev vi naturligtvis jättearga och skällde ut henne (jag började grina också). Ska man behöva gå igenom ett TREDJE sent missfall innan de gör något? Betyder inte det mänskliga lidandet någonting? Hon såg rätt skärrad ut och gick och pratade med överläkaren på reproduktionscentrum, och sedan kom hon tillbaka och sa att de ändrat sig. Så nu blir det obduktion och de tog även prover på mig. Även om de inte hittar något känns det iaf bra att de gör vad de kan.
Nu snurrar det dock fortfarande i huvudet och det känns läskigt att försöka bli gravid igen, samtidigt som vi inte vill något hellre.
Kram!
Grattis till er lilla pojke! Det är säkert väldigt tufft för er nu, så det är ju jätteskönt att det blev en bättre upplevelse än du föreställt dig. Och vad bra att du stod på dig och fick igenom undersökningarna!
Kram