Har du varit kontaktperson?

Denna tråden hade jag själv kunnat starta för 2 år sen! Fast till skillnad från dig tyckte jag inte att det var särskilt givande, tjejen var otroligt manipulativ och krävande (rymde o ville att jag skulle leta reda på henne mitt i natten, hittade glasbitar om vi va ute på promenad som hon snabbt som attan skar mig med mmmm listan går att göra hur lång som helst).
 Jag kände precis som dig att jag ville avsluta det när jag blev gravid med trött o illamående o jobbade inom vården med oregelbunda tider. Men jag fortsatte va kontaktperson eftersom det kändes så dumt att säga upp det eftersom hon var i stort behov av människor som faktsikt stannade i hennes liv. Men när vår lilla flicka föddes blev hon svartsjuk på henne och jag vågade knappt låta henne komma hem till oss. Ännu mindre ville jag låta henne hålla henne och hon skulle alltid pussa på henne o ha fingrarna i hennes mun (hon var storrökare o hade oftast helt uppskurna armar o variga sår som hon alltid pillade på) jag kände mig helt enkelt INTE bekväm med att hon var i närheten av min lilla bebis!!! Äcklades faktiskt av att hon rörde henne och hon lyssnade inte på mina tillsägelser. När hon blev arg på mig för att jag ägnade tid åt mitt lilla barn, kände jag att detta var ohållbart och sa upp kontaktmannaskapet.
Detta blev inte popoluärt och jag har inte fått jobba på "hennes" gruppboende efter detta. Men det tog för mycket energi, så jag fick bortse från mitt otroligt dåliga samvete. Nu har hon en ny kontaktperson som verkar fungera jättebra!!!  Så nu i efterhand är jag glad att jag sa upp det, för det har blivit till det bättre för oss båda två.

Mitt enda råd är att du ska lyssna på dig själv!!! Vi är ofta så fixerade vid att göra andra till lags o va duktiga o ansvarfulla och allt bra man kan vara. Känner du att du inte orkar/hinner/vill eller vad som helst, stå för det och förklara hur du känner. Får du ingen förståelse ligger inte problemet hos dig. O faktiskt tror jag ingen tackar dig för att du fortsätter vara det, fast att inte känner att du inte vill.  

Hoppas att du kommer fram till det som känns bra!!! Kram

Men kan du inte prata med dem? Om du ändå vill hålla kontakten är det ju inte så illa... jag har en kompis som var kontaktperson, men efter ett tag blev det fäör mycket ochhan hade inte tid. Då gick de ner till en gång varannan vecka istället, eftersom ingen av dem ville bryta kontakten :)

Jag var kontaktperson till en tjej i ca 1-1,5 år och sa upp det pga tjejens mamma. Mellan mig och tjejen funkade det hur bra som helst men mamman var ett kontrollfreak och behandlade sin då 30-åriga dotter som en bebis Hon klagade hela tiden på saker jag gjorde med tjejen, ringde och tjatade och var allmänt jobbig och till slut kände jag mig tvungen att säga upp uppdraget.

Det var jag som skrev 1:a inlägget. Såg att jag hade skrivit fel... det va hon själv hon skar fort som attan, inte mig!!!
Ska också säga att innan jag sa upp kontaktmannaskapet pratade jag med chefen om hur jobbigt jag tyckte att det var, då minskade vi träffarna till 2 ggr i månaden och hon bara fick ringa till mig på torsdagarna (hade hon saker att berätta o så fick hon skriva ner allt på en lapp och så tog vi det när vi pratade på torsdagarna) detta fungerade ganska bra i början. Och jag hade största förståelse från chefen. Det är svårt att hitta nya personer som vill bara kontaktpersoner, så den lösningen brukar gå bra. Så ett alternativ är ju att dra ner på kontakten utan att säga upp sig, då får ju "din tjej" två alternativ att välja på. Antingen minskad kontakt med dig och ha dig kvar som kontaktperson, alternativt att hon får en ny.
Nu vet jag inte vilket jobb du har och hur länge du tänkt o va föräldraledig o så.... MEN jag hade bra ersättning som kontaktperson 2700 kr sammanlagt och det betydde att jag inte behövde ta lika många dagar av min FP (hade inte så bra SGI). Hade nu inte mitt uppdrag varit så krävande och tagit så mycket energi från mig, hade jag varit kvar under min föräldraledighet just för att dom när 2700 kr betydde rätt mkt för vår ekonomi. Kan vara värt att tänka på. Inkomsten försämras ju redan rätt mycket när man är föräldraledig.

Men min LSS sa du kan väl fira midsommar med din kontaktperson men hallå hon vill väl va med sin familj på midsommar

Ja vad ska man säga? Du borde förstås inte ha tagit på dig uppdraget, om du inte var säker på att kunna ha det i många år. Dessa människor som behöver kontaktperson, har ofta redan så många dåliga erfarenheter av människor som sviker och väljer bort dem, så de behöver inte ytterligare en. Men det är för sent nu. Som någon annan skrev, du kan kanske glesa ut kontakten men inte bryta den helt? Och mycket noga förklara för personen att det inte handlar om henne utan om dig.

Som jag berättade i en annan tråd, så har jag arbetat på HVB-hem för familjer. Där hände det mycket tråkigt, när barn och även vuxna anknöt till sina kontaktpersoner, och trodde att dessa brydde sig på riktigt. Och sedan försvann dessa bara och hördes aldrig av mer, eller kunde inte ens offra en kvart på en ledig dag, för att komma förbi på ett födelsedagsfirande i familjen som de var kontaktperson åt. Sådant beteende kan skada de boende/vårdtagarna/brukarna mer än om de aldrig hade haft en kontaktperson från början. 

Det finns en bok som heter "Dör personalen när den slutar?" som tar upp just det här. Författaren heter Maud Deckmar. Hon berättar i boken om att hennes son, som var autistisk (om jag minns rätt nu) bodde på ett hem, och att personalen där - som varit så nära honom, hade han trott - inte iddes att komma på besök eller ens skicka ett vykort när de hade slutat. Killen fattade ju inte varför, han kände sig helt övergiven. Jag tror att ska man arbeta med något sådant - mot lön eller ideellt - så måste man ha ett engagemang utöver det vanliga.

Nej jag hade sagt till henne jag ville fira med min crush och hans kompisar.