Vid 40 - är det bättre att lägga ner sökandet efter en partner och förbli singel??

Jag vet att det finns de som ser hästen som en konkurrent och blir svartsjuka på den.
Antagligen för att tjejen tillbringar mycket tid i stallet, har hon egen häst är det ju varje dag om det inte finns någon medryttare och att det sker på tid som de istället hade kunnat ha med varandra.

För mig var det aldrig något problem eftersom hon dels jobbade mycket skift och kunde fixa i stallet på dagtid när jag ändå jobbade och på helgerna följde jag med eftersom jag trivdes i stallet och med djuren. Dessutom var det ett bra sätt att komma ut med hundarna.

Nu framgår det inte om du rider någon annans häst eller om du har egen...  i det första fallet är det ju inte alls lika tidskrävande som i det andra.

Han får väl stanna hemma och samla frimärken när du rider eller väver.

Ge inte upp, vi finns där ute.

Vad är i all väsentlighet "lägga ner sökandet" i denna kontext?

Jag är registrerad på ett par datingsajter men tycker inte att det ger något. Har provat lite i bekantskapskretsen men de singelkillar som finns där är tyvärr inte intressanta. (de tycker nog samma om mig)

Så om det ska hända något överhuvudtaget borde jag leta aktivt på nått sätt men har börjat tycka att det knappt är värt besväret. Det borde vara kul att dejta men har mest blivit ett tvång som jag fortsätter med för att omgivningen förväntar sig det. Att man av en slump ska snubbla över mannen i sitt liv tror jag inte på. Är lite för gammal och cynisk för det. (vid min ålder har man ju hunnit gå på en del smällar...) Sen känns det inte så lockande att fortsätta leva ensam heller. Lite moment 22.

Var det det här du undrade över eller missade jag frågan?

du nämner något viktigt här...

att dejta ska och bör vara kul. du ska välja att gå och dejta för att DEJTEN är rolig - inte för att han kanske är en framtida äkta man.

jag tror inte att du sitter och genomlider en dejt men du kanske måste ha rätt motivation för att dejta om det ska vara någon ide över huvud taget.  Dejta inte alls - eller med rätt känsla.  Man kan inte göra det halvhjärtat.

mina dejter genom åren har inte alltid varit så himla intressanta men jag har i alla fall sett till att jag fått göra kul saker och som ändå stimulerat mig och mina intressen.  Själva DEJTEN har varit fulländad - även om killen i fråga varit ett rikspucko...

förstår du skillnaden...

Absolut. Det är till stor del pga att jag känner så som det känns meningslöst ibland. Har man inte kul på dejten gör man varken sig själv eller den andre personen rättvisa. Sen kan man ju hamna på de där dejterna när man insett efter två minuter att det inte fungerar men så vill man vara lite artig och genomföra det hela. Jag menar, har killen kommit för att träffa en känns det inte bra att avbryta på en gång...

Men väljer man att gå på en träff är det upp till en själv att göra det bästa av alltihop. De flesta gångerna får man en god kopp te i alla fall...

Det bästa är att söka efter kärleken i all oändlighet och vara nöjd med det man har under tiden.

Vill man ha en partner ska man fortsätta söka. För min del är jag nöjd utan nu men man vet aldrig vad som dyker upp.

Även om sökandet gör en illa? Att igen och igen förlora någon man älskar skadar en och till sist vill man inte släppa in en ny person. Det har tagit mig fem år att läka efter senaste förhållandet.

nej så ska det inte vara.. Man kan vara sökande fast man inte söker aktivt... dvs.. man visar att man är öppen för kärlek och förslag.
Man kan absolut dejta under tiden men jag tror inte att det ska gå så långt som att man blir sårad.

Du kanske har för höga förhoppningar att även dejtandet blir laddat av känslor och funderingar?

En fundering.. du säger att du blivit sårad gång på gång.. men jag undrar om VAD som egentligen sårat dig.  Är det kanske inte så att du mest blir sårad över att det inte går som du vill?

Du blir kär i kärleken , dvs du blir kär i att du har ett förhållande eller något som är på väg att bli ett.. och så går något snett och du känner dig sårad. Men inte nödvändigtvis av killen alla gånger utan det faktumet att själva förhållandet inte funkade.

Är det egentligen inte det som sårar dig mest? att du står där och är övergiven.. inte att just killen sårade dig.

Är jag på rätt väg i mina tankar?

Ja och nej.

En sak som varit (och är) ett stort problem för mig genom åren är att många killar gjort sig en bild av mig och hur jag är som person utifrån mitt utseende. Ser söt och snäll ut. När de sen kommer på att jag råkar ha åsikter ibland och def inte är ett mähä som tycker att allt min pojkvän säger är rätt blir det av någon anledning mitt fel att jag inte stämmer överens med deras bild. Det här brukar vara korta förhållanden (eller oftast, några träffar)

Det är inte så att jag är obstinat och alltid ska har rätt, i längre förhållanden får jag höra att jag är för snäll. (!?!)

Vet inte vad som sårat mig mest. Givetvis har jag blivit lämnad ibland och det har gjort ont. På sista tiden när jag dejtat lite har det alltid varit jag som avbryter. Har inte tyckt att det varit någon vits att gå vidare med något som känns fel och ändå inte kan leda till något seriöst. Att dejta för dejtandets skull tycker jag är dötrist. Får då höra att jag ger upp för fort men kan inte tycka att det är någon ide att fortsätta när jag inte vill.

Det är så att jag vill ha ett förhållande, inget löst då och då som en del i min ålder verkar tycka är optimalt. Och det sårar att de jag träffat inte verkar tycka att jag är värd att satsa helt på.

Det här kommer tillbaka till min första frågeställning. Är förhållande verkligen så fantastiska att man ska fortsätta kämpa hela livet?