Vi singelkvinnor som ska vill bli gravida genom insemination!

Nu är ÄL stickorna fram plockade och har redan hunnit o testa ett par ggr...men negativt. Har ÄL känningar så vet att det är på gång. Och nu när Miss Smilla har varit iväg så känner jag mig ännu mer laddad för att åka iväg =) Hoppas vi allihopa plussar tänk va roligt det skulle vara!! 

Annaloo: hur går det för dig? när har dina 2 veckor gått?  

Carrebarre: TD imorgon... Pendlar mellan hopp och kallt konstaterande att det är osannolikt, men jag har faktiskt en del symtom... Fast jag vet sen förra svängen att jag är bra på att frammana dem... I morgon bitti är det iaf dags

Hoppas på pluss Annaloo! Själv väntar jag på äl som nog kommer dröja en del. Men det gör inte så mycket, har en del hjärnspöken som poppar upp och som jag behöver avlägsna innan jag kan inseminera med gott samvete. Trist att dra upp det här men ni som är här, känner ingen av er att det känns lite konstigt eller oschysst mot barnet att så här medvetet utesluta en pappa..? Jag har hakat upp mig på det, trots att jag har bestämt mig och jag behöver hjälp att se klart igen !!

Annaloo: håller alla tummar jag kan för att det ska visa positivt imorgon!! Jag förstår vad du menar för jag känner mig gravid bara av att veta att jag ska iväg...hehe...

Månblomma: Jag ser det så här. Jag skaffar ett barn utan pappa, och sen letar jag rätt på världens bästa pappa till det barnet. Jag har flera män i bekantskapskretsen som säger att de nog aldrig hade vågat ta steget att skaffa barn, men när de inte var tvungna så blev det så mycket lättare. De visste att de hade ett val, och när de väl gjort valet så hade de inga problem att hålla sig till det.
Och OM jag inte hittar någon pappa så har jag iaf fördelen framför ensamma mammor med ointresserade pappor att jag aldrig behövt leva med besvikelsen att pappan inte ville ta hand om barnet.
Jag tror att jag har något att ge, och att min son kommer att bli en suverän storebror. Jag har manliga vänner som kan vara förebilder och jag är säker på att det kommer att bli bra, hur det än blir.

Månblomma: tänk då på alla barm som HAR en pappa men som inte bryr sig om dem...när jag va ca 5 år skilde sig mina föräldrar och strax efteråt skaffa pappa sig en ny kvinna. Hon accepterade mina äldre syskon men inte mig, vet inte hur många ggr min pappa svek mig för hennes skull. Det är det korta versionen. Men om du visste hur jag ledsen jag har varit över det och ibland till och med önskat att han inte fanns. Min dröm var att ge mina barn en trygg familj med mkt kärlek. Nu kommer mitt barn att få en trygg familj med mkt kärlek men inte från en pappa, men vad är skillnaden? 
Men man kan ju alltid välja en öppen donator och då kan ju barnet få reda på vem som är dess biologiska pappa. 

Jag har noll koll på när BIM är så jag får nästan utgå från min TD istället, som ju blir 17/10 Hoppas hoppas hoppas!!

Månblomma:
Du är inte ensam om de tankarna. Jag ser pappor med sina barn och känner mig lite ledsen. MEN mitt barn kommer inte sakna män i sitt liv. Kommer ge det två gudfädrar
Jag ska försöka skapa ett nära band med barnet där ärlighet är nr 1. Han/hon kommer säkert vara arg på mig ibland och då kommer jag vara helt rak om mina anledningar varför jag valde en donator.
Sedan ser jag också det som att mitt barn kommer inte riskera bli ett skilsmässobarn (såvida jag inte träffar en man som blir som pappa), kommer aldrig splittras genom att behöva fira varannan jul med mamma o pappa osv. Vi är en stor familj och barnet är välkommet och kommer bli en självklar del. Jag kommer att öka kontakten med de som jag inte träffar lika ofta så att barnet känner sig hemma med alla på vår sida. Men visst kommer det finnas stunder då vi båda kommer sakna en pappa. Men vi tar oss igenom det!

Tack för era tankar. Min dotter har inte haft en aktiv pappa i hennes liv. Han lämnade landet när hon var bebis (bestämt redan under graviditeten) för att komma tillbaka år senare och ville ha rubbet (ensam vårdnad osv). Rättstvisten som följde tog 1½ år och under den tiden mådde hon oerhört dåligt psykiskt (och jag med). Sedan drygt ett år tillbaka lämnas hon i fred av honom och mår bra nu igen. En sådan tvist är en av anledningarna till att jag inte vill ha barn med en man, jag vågar helt enkelt inte. Jag håller med er i vad ni skriver och just själva avsaknaden av en pappa tror jag barnet fixar, min dotter har alltid gjort det. Känns bara lite konstigt att donatorn i fråga kan ha gett upphov till många barn men jag får föröka se det som att jag skaffade barn själv, eller med gud . Själva identitetstänket (barnets i framtiden) är dock det som oroar mig mest.

Känns lite vemodigt att inte ha en man/pappa delaktig men tiden ensam med min dotter var den bästa i mitt liv. Dessutom, kommer den rätte senare när syskonet är skapat så är han välkommen. Jag har dock alltid vetat att kärleken till mitt barn är störst av allt och ger henne (och framtida syskon) gärna all min kärlek utan konkurrens med en man

Jag kan faktiskt inte tro att det är sant, men jag är gravid

GRATTIS!!!!!!