Otrogen och gravid
Jag har tabbat till det. Rejält!
Livet är helt snurrigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag är sambo med en underbar kille. Han är pappa till mitt barn som är dryga året gammal. Vi har varit ett par i 4 år och har haft det jättebra ända tills för att par månader sen.
Då ställdes mitt liv på sin kant och jag gick igenom ett par jobbiga månader. Allt utan att jag upplevde att jag fick någon respons eller några tröstande ord av sambon. Jag började tvivla på min kärlek för honom. Var jag bara tillsammans med honom för barnets skull? Fanns det överhuvudtaget någon äkta kärlek kvar?
Jag började helt leva för vårt barn.
I samma veva började jag prata med en kille som jag varit bekant med ett tag. Han har ett barn som är ett par månader yngre än mitt, så där hittade vi massor gemensamt.
Vi pratade flera timmar om dagen på MSN och tillslut träffades vi.
Det ena ledde till det andra och vi inledde något av en affär. Alla känslor fanns där, från bådas sidor.
Jag stod i valet och kvalet och visste inte alls vad jag skulle göra. Skulle jag lämna min sambo och ta bort min och vårat barns trygghet. Vad skulle hända med allt och alla? Vem skulle vårat barn bo med? Så otroligt många frågor och INGA svar.
Allt mellan min och 'den andra killen' var väldigt mycket upp och ner. Ena dagen visste vi båda vad vi ville. Andra dagen så tvekade jag. Om och om igen!
Vi hade sex. En gång.
En gång, som visade sig räcka. Jag blev gravid.
Killen blev glad, och ville mer än gärna ha barnet.
Min första spontana känsla var abort.
Fort, fort, fort! Bort med barnet och alla bevis på min idioti.
Men sen började jag tänka. Barnet gjorde sig påmint konstant genom illamående och yrsel..
Jag drog mig för att ringa till sjukhuset. Men tillslut gjorde jag det.
Fick en tid för undersökning och VUL.
Barnet var 7 mm långt, dvs vecka 6+4. Fick tid imorgon att komma in och få tabletter för att avbryta graviditeten och sen tabletter att ta med mig hem för att stöta ut barnet...
Och det gör ONT! Mitt hjärta gråter. Min själ skriker efter barnet, men mitt samvete låter mig inte behålla det.
Skulle jag stå ut med allt skitsnack som skulle pratas om mig?
Hur ska jag kunna berätta för min sambo att jag är gravid, men att det inte är hans barn? Han som inte ens anar att jag träffat någon annan.. Hur ska våra föräldrar reagera?
Hur ska allt lösa sig mellan mig och barnets pappa?
Så otroligt många frågor. Och INGA svar.
Det jag vet är att jag inte vill ta bort barnet, men att jag med största sannolikhet kommer göra det iallafall.
Jag är feg.
Och jag är ledsen.
Vet att jag bara svammlar, men jag behövde få skriva av mig.
Finns det någon som varit i liknande situation som kan komma med solskenshistorier?
Jag behöver få höra att det löser sig, för i nuläget tvivlar jag på det...
Jag VET att jag har tabbat till det, så det behöver jag inte höra igen.
Jag var dum och otänksam. Gjorde allt som man inte ska göra. Men det är såhär mitt liv ser ut just nu.