Träningsnördar - här samlas vi!

Jag har inte kommit igång med min deff ordentligt, men jag har åtminstone börjat tänka på vad jag stoppar i mig senaste veckan. Det har inte blivit en massa skräp på samma vis som under semestern. Ställde mig på vågen igår och jag hade gått ner ungefär ett kilo sedan förra veckan. Nu har jag bara ett kg kvar till den vikten jag hade innan semestern.

Egentligen vill jag inte gå ner så mycket mer, men istället omvandla lite fettvikt till muskelvikt.

Ok! Det låter bra.

Tränar man bara t ex ryggen eller benen (som är stora muskelgrupper) en gång i veckan så får man inte så stora resultat, om man inte tränar rejält. Men, å andra sidan, om det är kondition du främst är ute efter så är även ett ganska lätt styrkepass på resp. muskelgrupp bättre än inget.Jag håller med och inte. Dvs. när det gäller de stabiliserande, djupliggande, musklerna ("core"-musklerna), så tycker jag att h*n har rätt. Men när det gäller annan styrketräning så kommer du troligen inte ha energi kvar att träna dem effektivt och tillräckligt tufft om du har löppasset innan. Såvida du inte tar något att äta eller dricka för att få upp blodsockret litet (läs: glycogen). Det behövs kanske bara en druvsockertablett eller något annat. Om musklerna inte har någon energi under styrkepasset kommer du att känna det som att du jobbar hårt, men du utmanar dem inte tillräckligt för att träna dem bra. Vad hade PT:n för argument för sitt råd? Eftersom jag själv har arbetat som instruktör och PT vet jag att man kan ge ett råd om man t ex inte tror att klienten kommer att göra det ena eller andra om de inte får göra det som de, psykologiskt, gillar att göra det. Jag vet t ex några som säger: om jag inte gör konditionen först kommer jag att vara så trött efter styrkan att jag skippar konditionsdelen. Då är det självklart lämpligt att ge rådet att ta konditionen först (men att påpeka att ett litet kolhydratstillskott  innan styrkan är passande). Det finns allmäna råd och mer individbaserade råd.

Tack tack, alltid kul med positiv feedback, då orkar man köra lite mer sen!

Körde ju ett litet styrkepass i onsdags och är litet skönt öm i kroppen i dag. Förutom ryggen, som är litet FÖR öm för att jag ska känna mig lugn (så fort jag stelnar till så är ju risken för smärta/ryggskott/diskbråcksutbrott större). Det högg till rätt rejält i bröstryggen i morse (så att jag tappar andan). Och då hade jag bara kört 2x12 reps i roddövning!! Snacka om att behöva hålla tillbaka. Nu har jag spenderat minst 40 minuter på spikmattan och det känns bättre. Jag hade tänkt att gå till gymmet i kväll, men då skippar jag nog ryggträning.

Sonen fick diagnosen borrelia igår. Han ska ta penicillin i tio dagar. Så nu får vi bara hoppas att han inte får några men. Min man hade borrelia i förra månaden. Tala om att det är riskabelt att ha landställe i Roslagen.Fick köpte stugan förra sommaren.

Har varit och handlat kläder och skor idag och man blir (fast man vet om det) så förvånad ändå att byxor 36 numera sitter för löst (ja, jag vill att det ska vara tajt) trots att man har gått upp i vikt. Jag har gått upp ca 1 kilo nu sedan jag började träna relativt hårt från att bara ha tränat lugnt. Det bevisar i alla fall att vågen inte visar ett skit om hur fit man är. Dessutom är det "häftigt" att dra storlek XS och ändå se väldigt hälsosam ut med starka ben, armar och mage. Ingen klen liten sak är jag inte. Inte för att det är något fel med att vara det, men ja ni hajjar.

Favete lingius: Absolut! Grattis till bra resultat.

När jag började träna regelbundet, för snart 20 år sedan (när jag var 27 år), blev jag ganska förvånad när jag vägde mig, efter något halvår. Då vägde jag "plötsligt" 57-58kg. Jag stirrade på vågen - hade aldrig sett så höga siffror förut (50-52 hade väl varit det normala i några år, och i tonåren vägde jag c:a 43-49kg). Muskler väger! Och när jag sedan började jobba med träning och fick ännu mer muskelmassa (och t o m 42 års ålder) blev min normalvikt 61-64kg! Jag drog S i byxor och XS i överdelar när jag var som mest vältränad och smal. På överkroppen har jag, förresten alltid dragit små storlekar (fram tills jag fick min son...).

Jag hade aldrig sett siffror på 70+ innan jag blev gravid. Men, tyvärr, sitter kilona benhårt sedan dess och jag har inte varit under 70-strecket sedan jag fick min son (som blir 3 år snart). Deprimerande och svårt att acceptera. Men jag har försökt det mesta, utan att situationen förändras nämnvärt.

Ja, det är fascinerande faktiskt och ändå är folk (och mig själv ibland, det måste jag erkänna) nästan hypnotiserad av vågen. Det är ett uselt mått faktiskt.

Ang graviditetskilon så var det ett rent helvete att gå ned dem och att forma tillbaka kroppen. Det är väl inte förrän nu, 2,5 år senare som muskulaturen och huden verkligen har lagt sig tillrätta. Men för fy fasiken vad jag har kämpat!

Jag gick upp 25 kilo under min första graviditet och efter 5 månader blev jag gravid igen. Och nej, jag hade inte hunnit gå ned dessa 25 kilon innan jag blev gravid igen.

Borrelia? Är man inte vaccinerad mot sånt? Tråkigt iaf, och hoppas på att allt blir bra tillslut.

Annars kan man ju alltid dela upp det hela. Kör 3 konditionspass och 3 styrkepass. 1 dags vila. =)

Ja, det kan nog vara ett helvete med gravidkilona, oavsett ålder. Bra jobbat av dig! Men att vara 40+ är inte direkt något som gör det lättare, om man säger så. Dels beror det nog på kroppens hormonbalans. Dels på att man har dragit på sig en hel del sk "slaggprodukter" under livet. Dels att man helt enkelt är tröttare, trots allt. Dvs. kroppen har svårare att klara av spädbarnsårets (eller längre) sömnbrist utan att fysiska reaktioner uppstår. Dels att man inte riktigt kan pusha sig själv lika mycket (stelare leder osv.) och läker sämre från skador. Och, i mitt fall, min skitrygg, som hindrar mig att springa, göra plyometrics, kombatklasser, etc. dvs. supereffektiv träning om man vill komma tillbaka i form. Och, till på köpet, är det ju så att har man tränat länge så är kroppen van vid att utmanas och kräver mer. Därav att t ex promenader och power walking har "nada" effekt på mig.

Men, om bara mitt diskbråck läker eller om jag opereras bra så blir det lättare. Och jag känner, trots allt, att det fortfarande är kul med träningen (betydligt tristare att inte gå och träna än att träna, om man säger så ).

Jag hade, för övrigt, en toppenbra graviditet. Jag gick upp c:a 13kg och hade jättebra värden hela tiden. Ingen foglossning eller så. Bara gravidischias i c:a 6-7 veckor, som var smärtsam men uthärdlig. Jag körde knappt någon styrka under graviditeten (pga tidigare missfall), men gick till gymmet och körde kondition c:a 3gg/ vecka, fram till en vecka i innan mitt snitt. För mig kom det jobbiga efteråt....