Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre
Jag har levt ihop med en man i tre års tid som har en dotter som fyller 12. Jag har under hela den här tiden känt att flickan är svartsjuk på mig vilket sambon hävdar är helt fel... Det har gått så långt att jag knappt orkar med att umgås med dem för att flickan för det första inte lämnar oss ur sikte en endaste gång, är aldrig på sitt rum ex. Att leka med kompisar, hälsa på kusiner och farmor och farfar är totalt ointressant när hon är hos oss. Hon blir t.o.m. ledsen när sambon föreslår det, hon vill bara vara hemma med oss. När hon är hos mamman leker hon med kompisar hela dagarna men hos oss har det inte hänt på flera månader nu.
Jag har försökt att hålla mig undan, ge dem egen tid. De äter alltid frukost ihop själva, han skjutsar henne några mil till skolan och hämtar och sedan umgås de på kvällarna och vill ha mig med, men sätter jag mig bredvid sambon så kommer hon och klämmer sig ner emellan eller liksom drar åt sig honom så att han ska hålla om henne, hålla henne i handen hela tiden och liknande så helst gör jag andra saker än umgås med dem när hon är här och då blir det också fel, sambon säger att jag undviker, och ja, det gör jag ju. Tycker hon är lite för stor för det där bebis-klänget hon håller på med hela tiden, men jag kanske har fel? Tycker att situationen är så onaturlig. Jag orkar snart inte längre... Vad gör man?
Det är liksom det jag tycker är viktigt, att de två, eller kanske vi tre pratar om det här, alltså inte att hon ska sluta med beteendet utan sambon berättar att han alltid kommer finnas där för henne och att han älskar henne precis lika mycket även fast jag finns med i bilden för som jag skriver så känns det inte som ett naturligt kläng-beteende utan mer för rivalitet och det är den biten jag känner är jobbig. Jag önskar att hon ska känna sig avslappnad och kunna göra saker på egen hand (umgås med kompisar) utan att känna sig utmanövrerad eller liknande av mig.