Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre

TS, jag har inga som helst problem att förstå din situation, liksom många andra här. Och jag tycker inte det är helt normalt av en 12-åring att bete sig som din bonusdotter gör. Faktiskt. Och som mämnts tidigare, här måste ligga annat bakom än att hon är ett barn. 12-åringars hjärna och kämsloliv har faktiskt utvecklats en del, och kan inte jämföras med en 5-årings. Däremot är det viktigt att kommunicera med sina barn i den ålderna, inte bara finnas där med fysisk närhet.

Tycker när jag läser runt här att det här fenomenet mest existerar hos barn vars föräldrar har separerat, kanske av naturliga skäl. Har svårt att tänka mig att döttrar som närmar sig tonåren i en kärnfamilj försöker rivalisera om pappans gunst med dennes partner/fru, dvs deras mamma. Där är det väl snarare oftast så att kvinnan ser sig först och främst som mamma och inte som kvinna, livskamrat och kärlekspartner till barnens pappa. Barnen skall ha all kärlek, uppmärksamhet, värme och närhet och blir ett utmärkt sätt för henne att undvika fysisk närhet till mannen de lever med. Ser det hos många av mina vänner, och flera av deras familjer spricker sedan därför att deras män ledsnat ppå att komma sist i prioritet hos kvinnan de lever med.

Naturligtvis finns det miljontals anledningar till varför olika människor väljer att separera, men jag har noterat att det här blir allt mer vanligt hos kärnfamiljerna. Allt fokus har varit på barnen och när de så småningom inte är lika beroende av föräldrarnas eviga uppassning och sällskap, har föräldrarna inte längre en fungerande relation och oftast ingenting gemensamt förutom barnen. Sorgligt men sant.

Jag håller med dig!

Tror att sådana här beteenden mest uppstår under omständigheter som i TS fall. Pappan har efter separationen inte riktigt haft en föräldraroll i dess rätta mening, utan han har i sin osäkerhet gett dottern en mer vuxen roll i hans liv och han har eftersträvat att behaga dottern som han skulle behaga kvinnan i sitt liv, dock utan det sexuella. Så som även AnnanAnna nämner i sitt ovanstående inlägg. Det är inte riktigt lyckat alla gånger. Och som sagt, i en familj där modern och fadern lever tillsammans uppstår knappast någon rivalitet mellan mor och dottern om faderm. Rollern är där mycket tydligare.

Ja, det är fascinerande hur många som tycker att en 12-åring "bara" är barn. Det där måste vara väldigt individuellt, för jag känner som du, när jag var 12 hade jag för länge sedan börjat ta de första trevande stegen mot vuxenlivet, och hade känslor för jämnåriga pojkar/killar som man var mer eller mindre ihop med (på en högst oskyldig nivå). Dessutom tycker jag att känslorna för ens pappa absolut inte har något med den sortens kärlek att göra. Det är ju som ni säger, två helt skilda saker. Den typ av känslor man har för sina föräldrar handlar väl mer om trygghet och stöttepelare, och inte om att vara flickan i sin pappas liv (eller pojken i sin mammas heller för den delen). Det borde väl alla männsikor förstå?! Och tror ens barn att kärlek mellan vuxna och kärlek mellan förälder/barn har något med varandra att göra, ja då har väl föräldrarna misslyckats rejält i att vara tydlig med hur olika typer av relationer mellan människor fungerar.

Att sedan barnen kan tycka att det är jobbigt när deras förälder träffar en ny kärlek, som inte är deras andra förälder, är ju en annan sak.Då måste föräldern i fråga vara mycket tydlig, och visa att de har rätt till ett privatliv, men att det inte förändrar deras kärlek till barnen. Men i många fall uppskattar ju barnen att deras föräldrar är lyckliga och kära tilklsammand med en annan vuxen människa. Då har man ju lyckats bra med att få sina barn att förstå att deras föräldrar är individer som behöver även en annan typ av kärlek i sitt liv än den från sina barn.

Att som förälder sedan hålla på att leva helt olika liv från en vecka till en annan, där man under barnveckan inte ens kan prata med sin nya partner i telefon, det är ju verkligen att göra alla inblandade en stor björntjänst. Sancka om att gräva din egen grop. Det blir ju helknasigt! Det ör ju föräldrarnas andvar att se till att deras barn blir trygga, harmoniska och sjölvständiga individer med förståelse även för andras behov och för hur välrden fungerar. Att behålla barnen i ett slags rosa bubbla som bara handlar om dem och deras vilja/känslor är ju att svika dem ordentligt. Snacka om att det blir konstigt för dem när de skall ut i livet och klara sig själva.

TS. förresten. Du har ett antal gånger nämnt familjeterapi och vad ni kommit fram till där (skuldkänslor som låser pappans handlingar etc). Deltar din sambo i dessa samtal? Eller går du ditt själv för att få resonera med en utomstående gällande dessa frågor? Din och din sambos relation kommer inte att kunna komma vidare om ni ska ha det så här. Han måste vara tydlig mot sin dotter, på ett ansvarsfullt sätt. Inte sopa problemen under mattan hela tiden och hoppas att de en dag försvinner. Han har redan komplicerat situationen ordentligt. Ni tre måste kunna umgås allihop på ett naturligt sätt utan spänningar och konstigheter. Klart han väljer att inte se problemet, han är ju rädd för dotterns reaktion (säkert helt i onädan, hon vill nog gärna kunna slappna av hon också) och det omaket som ev skulle uppstå. Han är feg helt enkelt, och vill bara göra det lätt för sig själv. Att han istället sårar dig och får dig att inte trivas hemma verkar han inte tänka på. EGOIST!.

Shandi, hur länge hade din pappa levt som singel sedan separationen från din mamma när han träffade sin nya tjej? Pratade du med din pappa om hur det kändes eller tog han någonsin upp något med dig och eventuella syskon om hur du/ni upplevde den nya situationen? Och pratade han med dig/er om hur han kände inför det nya? Eller gick han bara rakt in i det nya, utan att kommunicera med dig/er?

Det är jättebra om en egen relation mellan den nya familjemedlemmen och barnen kan växa fram. Men för att det ska kunna ske måste bioföräldern, i det här fallen papporna, fungera som den bindande länken, som ser till att alla har det bra och känner sig inlkuderade och omtyckta på rätt sätt. Det är inte barnets eget ansvar att förstå att man inte konkurrerar med den nya partnern, utan det måste deras föräldrar hjälpa dem att komma till insikt om. Genom samtal och kommunikation, inte bara genom outtalade sk bevis på uppskattning och kärlek, såsom att vara nära och ha egentid.. Det blir fel, för alla. Det verkar inte som att alla män/pappor förstår det, utan de tror att allt bara ska funka och att det mesta ansvaret vilar på bonusföräldern, som ska anpassa sig och helt bortse från sina egna känslor och behov, bara för att man är vuxen. Inser inte föräldrar att man kan kommunicera med sina barn?

Man skall absolut till en början ta det försiktigt, och låta barnen och den nya partnern få en möjlighet att vänja sig vid varandra. Men att bara låtsas som ingenting, inte vilja se att det faktiskt finns problem och spänningar inom familjen, som beror på outtalade känslor och oförståelse, gör bara de inblandade olyckliga. Att under flera år, som i både ditt och TS fall, behöva stå ut med en svartsjuke- och konkurrenssituation som är helt onödig och tar en massa energi och i många fall ksnake förstörda relationer, är ju helt uppåt väggarna.