Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre

Precis som AnnanAnna tror jag. När jag träffade min sambo m 2 större barn.. Sov de ofta ihop med pappan. Man lagade mat ihop. Fick ta saker mer sim en vuxen kanske, än om det varit 2 vuxna i hushållet.

hade oxå reagerat som ts..visst de är ett barn...men ett ganska stort barn o är man 12 behöver man inte sitta o hålla pappa i handen o knö sej emellan osv..det hade jag bett sambon o ta me dottern..så beter man sej inte, hon e stor nog o förstå att pappa har en ny sambo..är ju dock 3 år så då borde hon vant sej...jag hade pratat me sambon att han måste förstå mig oxå.,.dottern borde va me kompisar. är mest normat i den åldern..är min åsikt.

Det låter som helt normalt beteende från en 12-åring.

Hon är trots allt ett barn fortfarande.
Kanske du kan visa öppet att du inte konkurrerar med henne genom att inte nödvändigtvis sitta bredvid pappan, utan kanske sätta dig i en annan soffa/fåtölj?

Du kommer ju ändå inte att försvinna, utan du är där och är helt lugn och trygg i din roll som sambo.

Tids nog kommer flickan att hitta annat att sysselsätta sig med.

Om 2-3 år är hon så pass stor att hon kommer att ha helt andra prioriteringar än soffan därhemma

Oj, tack för att min sambo och jag resonerar helt annorlunda.
Vi anser att ingen är viktigare än den andra, och ingen har fullständiga rättigheter till en person. Hade min sambos barn visat dessa tendenser har han nog tagit ett långt och allvarligt samtal med sina barn om hur viktigt det är att alla har samma plats, att alla har rätt till sina relationer och ingen relation skall ske på bekostnad av en annans.
Nej, jag håller inte med dig alls där. Barn som inte lär sig att ta hänsyn till andras relationer riskerar att bli rätt odrägliga som vuxna.

Vilket dilemma, du verkar ju göra allt för att ge flickan och pappan den egentid de behöver.
Vet du, jag tror att din sambo är smickrad av att vara mannen i flickans liv, därför ser han inte det, i mina ögon, osunda i det hela.

Så länge din sambo tycker det är OK, så kommer det fortgå och jag är rädd för att om du tar upp det, så kommer han uppleva det som avundsjuka.

Det är bara hoppas på att kronan trillar ner eller att flickan snart blir så vuxen att det blir andra intressen som tar över.

Nu får du ta av dig offerkappan för det var inte ovett och att du tar åt dig som bonusmamma är något du själv väljer, det kommer inte från mig.

Hon förstår mycket väl skillnaden men hon är ett barn. Sättet du beskriver henne på "bebis-kläng" bland annat gör att du låter svartsjuk och att du konkurrerar. Du känner dig undanskuffad.

Jag är inne på samma spår som AnnanAnna, av anledningen att jag själv varit i samma sits som din killes dotter...

När mina föräldrar skildes så valde jag att bo med min pappa och min syster hos min mamma. Jag var 10 år då, men kände att någon måste ju "ta hand" om pappa... Jag blev liksom en vuxen hemma... jag såg till att pappa hade handlat, hade koll på mina egna tider och såg till att pappa kom ihåg och körde. Jag blev den nya projektledaren hemma. Blev lite som en förälder till min pappa... såg till att han hade det bra och höll koll på honom.  
När pappa träffade en ny, så hade jag mycket väl kunnat reagera så som din killes dotter... fast för min del så tog det vändningen att jag blev lättad att någon annan tog över. Men jag blev nog ganska barnslig... som nån slags reaktion på att jag lekte vuxen innan dess.

Jag tror att det kan bli bättre av att dels pappan visar att det inte är ok att du puttas bort. INGEN ska puttas bort.. .det är inte ok, vare sig man är barn eller vuxen. Jag hade inte velat att mitt barn lär sig sånt.
Och dels kanske du och tjejen kan hitta nåt att göra ihop? För att vinna hennes tillit. Shoppa ihop, hyr en tjejfilm och skicka ut pappan att dricka öl med kompisar? Nåt gemensamt intresse? Ta med henne ut och handla en present till pappa från henne?

Ja men det är det här jag menar, att det är ju varken konstigt eller ovanligt att barnen känner svartsjuka. Jag minns själv när min pappa träffade sin nya fru, helt plötsligt satt han och gosade med henne i soffan istället för mig. 
Beklagar verkligen att din pappa dog och att ni inte hann reda ut era händelsr... Det är liksom det jag tycker är viktigt, att de två, eller kanske vi tre pratar om det här, alltså inte att hon ska sluta med beteendet utan sambon berättar att han alltid kommer finnas där för henne och att han älskar henne precis lika mycket även fast jag finns med i bilden för som jag skriver så känns det inte som ett naturligt kläng-beteende utan mer för rivalitet och det är den biten jag känner är jobbig. Jag önskar att hon ska känna sig avslappnad och kunna göra saker på egen hand (umgås med kompisar) utan att känna sig utmanövrerad eller liknande av mig.

Tack för ditt svar.. är skönt att få ventilera det här med andra! 

varannan vecka

Kan du ge några konkreta tips på hur jag låter henne komma in i gemenskapen, för hon är ju i genemskapen hela tiden upplever jag?