Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre

Ja precis, jag tror det skulle hjälpa så mycket att bara prata lite om det här, antingen sambon och dottern själva eller vi tre. Eller så funderar jag att själv prata lte med henne och se hur hon ser på allt det här, men jag vet inte ritkigt vad jag ska säga...hmm 
Hon får gärna sitta närmast och klänga jämt om hon vill men det är tråkigt om det pga att hon känner rivalitet. När jag kom hem från en resa igår så gav sambon mig en kram, genast var hon där och klämde sig mellan oss, då blev det nästan lite patetiskt. 

Det jag inte kan förstå det är när man påstår att Ts skulle vara avundsjuk. Jag hade reagerat på ett sådant beteende om jag hade sett detta bland mina vänner.
Hade det varit en nära vän så hade jag nog tom tagit upp detta på ett fint sätt.

Samma här. Jag tror man gör barnet en björntjänst genom att ignorera ett sånt beteende för jag tror det ligger mer bakom.

Jag vet inte om jag tycker det är normalt beteende hos en 12-åring. En 12-åring kan vara väldigt litet ibland, behöva krypa upp hos sina föräldrar ibland. Men inte på det där ägandesättet. Det kan en 6-åring kanske göra, som inte förstår bättre.
Flickan är svartsjuk, vill vara den första kvinnan i sin pappas liv och är inte beredd på att låta någon annan dela den platsen. Det tror jag i varje fall

TS, jag har inga som helst problem att förstå din situation, liksom många andra här. Och jag tycker inte det är helt normalt av en 12-åring att bete sig som din bonusdotter gör. Faktiskt. Och som mämnts tidigare, här måste ligga annat bakom än att hon är ett barn. 12-åringars hjärna och kämsloliv har faktiskt utvecklats en del, och kan inte jämföras med en 5-årings. Däremot är det viktigt att kommunicera med sina barn i den ålderna, inte bara finnas där med fysisk närhet.

Tycker när jag läser runt här att det här fenomenet mest existerar hos barn vars föräldrar har separerat, kanske av naturliga skäl. Har svårt att tänka mig att döttrar som närmar sig tonåren i en kärnfamilj försöker rivalisera om pappans gunst med dennes partner/fru, dvs deras mamma. Där är det väl snarare oftast så att kvinnan ser sig först och främst som mamma och inte som kvinna, livskamrat och kärlekspartner till barnens pappa. Barnen skall ha all kärlek, uppmärksamhet, värme och närhet och blir ett utmärkt sätt för henne att undvika fysisk närhet till mannen de lever med. Ser det hos många av mina vänner, och flera av deras familjer spricker sedan därför att deras män ledsnat ppå att komma sist i prioritet hos kvinnan de lever med.

Naturligtvis finns det miljontals anledningar till varför olika människor väljer att separera, men jag har noterat att det här blir allt mer vanligt hos kärnfamiljerna. Allt fokus har varit på barnen och när de så småningom inte är lika beroende av föräldrarnas eviga uppassning och sällskap, har föräldrarna inte längre en fungerande relation och oftast ingenting gemensamt förutom barnen. Sorgligt men sant.

Jag tycker det är att göra en alla barn, oavsett ålder, en björntjänst när man tar allt ansvar ifrån dem bara för att de är barn. Men så har jag ju haft ganska nära kontakt med ett antal tonåringar och unga vuxna som är uppfostrade så och det kan ju bero delvis på det... Det är inte de lättaste att ha och göra med faktiskt. Barn som däremot ibland har fått stå tillbaka, som inte alltid får sin vilja fram för att de är just barn och som lär sig ta hänsyn och att det finns andra som är lika viktiga som dem tycker jag blir mindre självcentrerade och mer omtänksamma. Det är min erfarenhet och då har jag rätt gedigen sådan av framförallt tonårstjejer...

Jag tycker därför att TS inte ska backa undan eftersom hon kommer i första rummet hon också, fast det rummet jag refererar till rymmer både TS, barnet och pappan. Ingen behöver stå utanför för att rummet bara har plats för en i taget. Det finns stora rum med plats för alla om man är villig att byta från ett litet och det finns familjekonstellationer där man häver revirkänslor och känslor av utanförskap just genom att låta alla få plats och låta alla få stå tillbaka ibland. Precis så som livet är i stort, ibland får man som man vill och ibland inte, oavsett om man är vuxen eller barn.

Tumme upp du kloka människa:)Ännu en tumme upp:)

När jag var 12 gjorde jag precis likadant. Men det var för att jag hade hört pappa och den nya ha sex nån natt och blev jätte äcklad. Trodde att ju mer jag var i vägen ju minde var chansen att de skulle ligga på natten. Hade svårt att komma till ro på kvällen och somnade först när jag märkte att en eller båda somnat. (gick upp på "toa" onödigt många gånger om kvällarna). Slutade med det i 14-års åldern när roligare intressen kom. Tror inte något hade fått mig att göra annorlunda. Fattade ju att det var normalt, men blev jävligt äcklad. Tyckte om min bonus mamma, men inte situationen.

Håller helt med nedanstående som skrev så här:

Jag tänker såhär.
Hon är viktigare än du, hon har alla rättigheter till sin pappa.

Visst, det är så att styvföräldrar får mycket skäll, men det är för att du är vuxen. Du förstår och skriver insiktfullt om hennes problematik.

Mitt råd är att du ska backa undan. Jag kan låta kall och hård nu, men jag tycker verkligen att barnet alltid alltid kommer i första rummet.  Hon beteer sig inte helt åldersadekvat just nu, men hon vet inte och förmår inte bättre för hon är ett barn.

Jättebra skrivet! Har man skaffat barn så ska de komma först!

Stackars barn som tror att världen kretsar kring dom, de barnen får det inte lätt när de kommer ut i verkligheten. Där kan man verkligen säga att man curlar barnen.