Men, har inte majoriteten av alla barn diagnoser idag? Tänker att det verkar vara det nya normala så att säga. Borde ju vara lättare att hantera när man inte är ensam.
TS, du vore en konstig människa om du inte var lamslagen av sorg och ångest just nu. Jag känner verkligen med dig och kan relatera eftersom jag har upplevt samma sak som du.
Samma metoder hjälper inte alla människor, men jag vill dela med mig av vad som hjälpte mig ur de svartaste tankarna:
Alla i vår inre och yttre familj sörjde svårt när vi förlorade vår Saga till autismen (hon utvecklades helt normalt fram tills hon var ca 2). Vad jag la märke till var att alla mest verkade sörja sin egen förlust, som om det var sig själva de ömkade. Bl.a. min mamma gjorde ett stort nummer av att "hon önskade att hon hade dött hellre än detta".
Jag valde dock att se saken helt ur tösens perspektiv. Var hon lycklig, mådde hon bra? Svar ja! Och det är faktiskt det enda som betyder något. Jag sk*ter i vilket "besvär" jag eller någon annan kommer att ha med henne. Min livsuppgift är att skapa en trygg och kärleksfull tillvaro åt mitt barn, oavsett omständigheterna. Och det har jag lyckats med.
OK, så hon kommer att gå miste om ett "typiskt" liv, men hon kommer inte att sakna nåt hon inte känner till. Jag gläds istället för allt hon kommer att få slippa.
Ditt barn kommer att få ett annorlunda liv, men "annorlunda" är inte synonymt med "sämre".
Jag kan idag, 10 år senare fortfarande bli ledsen och tårögd om jag ser ett foto av Saga från den tiden då hon fortfarande var "normal". Tänk om...? Men den akuta sorgen är över och har ersatts av en acceptans och en förmåga att glädjas åt de positiva aspekterna av livet.
Min lilla tjej är nöjd i sin lilla värld och då är jag det också.
Håll ut, det är bara en tidsfråga innan du får känna likadant. <3
Som autist är jag väldigt trött på sorgekulturen det sänder helt fel budskap som om vi vore mindre värda att det inte är lika fint och bra att få ett autistiskt barn som ett neurotypiskt.
Autism är inte ett stort otäckt monster som äter barn, din dotter ÄR autistisk du har inte förlorat henne utan autismen skulle hon vara en annan person.
Neurotypisk är ett bättre ord än normal.
Preaching to the choir.
Skulle aldrig byta min tös mot en annan "neurotypisk" individ. Men ha med dig att jag kände en annan Saga innan hon försvann in i sin värld och jag har rätt att sörja den tjejen.
Och som en "normal" förälder är det inte alls konstigt om TS känner sig vilsen och ledsen innan hon har landat i sin roll som mamma till ett barn med NPF. Det är "normalt" att känna oro och stress inför det okända.
Du skrev att du förlorat din dotter till autismen. Som jag förstår det är autism medfött och inget man plötsligt får även om det generellt sätt visar sig mer när barnet blir äldre.
Lösningen är inte att sörja utan att lära sig mer och på så vis utmana sina fördomar. Jag brukar jämföra med homosexualitet det finns fortfarande föräldrar som sörjer att deras barn är gay vissa säger till och med upp kontakten med barnet. Att se barnet i en lycklig samkönad relation är jättehemskt för de här personerna men omgivningen ställer sig i allmänhet inte på föräldrarnas sida är barnet autist gör de det.
Den här tråden är gammal och ts har försvunnit sen länge trots det har inte mycket ändrats.
Det är väl inget märkligt att sörja att ens barn under hela sitt liv kommer behöva stöd i all sin dagliga livsföring? Det innebär inte att man inte älskar sitt barn.
Autism är ingen sjukdom det i sig påverkar inte ens livskvalitet det är omgivningen som påverkar om man får ett bra liv eller inte.
Det finns ingen motsättning i att vara lycklig och vara autism med IF.