Ja, nu kan ju ingen säga att jag inte försökt iaf.
Åh vad jag ville fråga varför, men det ska jag inte.
Jag får helt enkelt försöka leva med att det finns en person, som jag tycker om,
som inte vill ha med mig att göra längre. Och som aldrig kommer att berätta varför..
honhetteanna.blogg.se/
kanske bara har en taskig tid eller ngt.
Jag har försökt förklara men du verkar inte vilja förstå.
Jag vill inte att du ska vara min, men jag saknar dig.
Jag saknar din röst, ditt leende, din lukt och din personlighet.
Jag saknar hur det glittrade i dina ögon, och hur du lite förläget tittade ner när vår blickar möttes.
Och jag såg den där starka viljan du har inom dig,
potentialen som gör att en människa kan klara vad som helst.
Du är en fascinerande person, med intressanta fel och brister.
Jag vet inte vad som hände, men jag verkar inte kunna ändra på det.
Minnet av dig kommer sakta att förtvina, och jag kommer att kunna låtsas att vi aldrig mötts.
Så, jag hoppas du någon dag förstår att jag önskar dig ett lyckligt liv av hela mitt hjärta.
Att du ska finna det du söker och dina ögon får glittra igen.
Jo jag såg dig idag, men jag låtsades som ingenting så gott jag kunde. Det var inte så svårt
med tanke på vad du sa sist vi pratade.
Men i och för sig hade det varit roligt att se din reaktion om jag sagt till din mamma att hon faktiskt
träffat mig där på samma plats för 33 år sen. För din mamma och min mamma var nära vänner då
fick jag veta för någon månad sen.
I vilket fall, kul att se att du verkar må bra, ta hand om dig.
Det finns fortfarande dagar då jag känner att det saknas något . Förut trodde jag att du var pusselbiten som fattades. Om det var så får jag aldrig veta, men mitt pussel är fortfarande trasigt och jag vet inte ens hur biten som fattas ska se ut.
Tack för att du hälsade idag, det var längesen och det gjorde hjärtat lättare.
Och jag fick anstränga mig för att inte säga någonting sen.
Jag är fan dum i huvet... jag förstår inte varför du känns så familjär för mig,
som någon som alltid funnits där och som jag litar på.
Du är min kryptonit, när ska det gå in?!
Till Anna:
Jag ville inte skriva en lång förklaring till min ursäkt så jag gör det här.
Det handlar inte om det jag gjorde eller det du tror jag gjort,
utan om det förtroende jag förstörde.
När vi började prata med varandra kände jag mig lite som en storebror
till dig, någon du kunde berätta allt för utan att skämmas.
Så när jag upptäckte att jag saknade dig varje dag vi inte sågs
så fick jag panik, för det var inte vad vi kommit överens om.
Jag borde inte sagt något, men jag skämdes så mycket för att jag blivit förälskad
att jag ville bryta kontakten och förklarade varför.
Jag borde hållt tyst istället.
Effekten blev att du inte helt undvek mig i flera månader.
Det gjorde så jävla ont att varje dag se hur du ville komma därifrån när jag
var i närheten.
När du en dag tog kontakt igen hade jag frågor du inte ville svara på.
Att du sen hittade på en historia gjorde mig bara ledsen.
Allt därifrån är en nedåtgående spiral, varje gång jag börjat känna mig
som människa igen har du tagit kontakt igen.
Jag är ledsen att jag var så bitter varje gång det hände,
jag förstod alrig vad du ville.
Så här i efterhand är det lätt att se att det bara kunde bli fel,
jag ville ha en förklaring och nån sorts erkännande,
du saknade den som gav dig det där stödet,
och ingen av oss kunde längre ge den andre vad den ville ha.
Det hindrar mig inte från att säga, jag saknar dig, jag saknar att
prata med dig, och även om jag vet att det inte är möjligt hoppas jag
att vi nån gång i framtiden kan bli vänner igen,
Du tog mig med storm och nu finns det bara du i mina tankar.
Har haft ångest när jag blivit kär i andra men inte nu,
finns ingen oro alls fastän det finns massor av skäl egentligen.
Så jag vågar nog säga att så här har det aldrig känts förut.