Första barnet, gravid v.14 - hur mycket orkar ni!??

Är visserligen inte i v14 men har känt som du i dessa veckor med båda min graviditeter. Speciellt med första eftersom jag var väldigt aktiv innan jag blev gravid och illamåendet slog till.

Du behöver nog låta kroppen återhämta sig i lugn takt några få veckor till innan du drar igång med så pass mycket träning. Kroppen tar ju alltid och återhämtar sig långsamt speciellt om man är gravid. Sen kanske du ska kolla upp ditt järnvärde och se om du behöver extra tillskott.

Men förstår att du är frustrerad, det är aldrig roligt att inte kunna göra sånt man är van vid. 

Järnvärdet var bra, 20 över "gränsen", så jag måste väl nog bara inse att det är som det är...

Jag var också helt slut fram till v 15 ungefär sedan blev det bättre igen.
Jag kunde nästan sitta och sova på toaletten när jag kom hem från jobb.
De flesta brukar vara mycket trötta i början av graviditeten.

Jag är v.17/18 och är och har varit förbannat trött sedan v.6 ungefär (illamående mellan v.6-15/16) . Jag orkar med det jag måste vilket är skolan, städning 1gg/v (tillsammans med fästmannen), matlagning (tillsammans med fästmannen) och resten av tiden sover jag helst. Väntar på att få vakna pigg en morgon. Gymmet är bara att glömma trots att jag längtar dit. Jag skulle avlida direkt, både av trötthet och nedgången kondition.....

Jag går snart in i vecka 16 och först nu känner jag mig bättre och piggare.. Håll ut!

Hej! Det här var så mitt i prick hur jag känner. Så svårt ens för ens partner att förstå känslan tycker jag. Är så otroligt sorgligt på ett sätt med en sådan drastiskt förändring i vardagen. Jag cyklade totalt 18 km om dagen för jobb-pedling, klättrade flera dagar i veckan, gärna ut på friluftsaktivitet nästan varje helg, och löpning där emellan. Det känns skamligt egoistiskt, men måste säga att det känns så tråkigt att inte orka göra allt de där som jag vet får en att må så bra. Är i vecka 13, och är lite piggare på förmiddagar, men behöver fortfarande äta rätt ofta för illamående. Orkat vara ute på dagsturer på skidor på helgen, men att göra något kvällstid är inte riktigt att tala om just nu. Hur blev det för er andra som upplevt samma sak? Kom orken tillbaka? Eller efter förlossningen: här ni lyckats hitta en ny version av erat aktiva jag igen på ett eller annat sätt? 

Jag vet att det är ju massor som händer i kroppen, men det är bara en sådan otrolig vardagsförändring som är så svårt att acceptera. Glad för min sambos skull att han kan träna på och orka massa kul, men känner en viss ensamhet i att vara ensam i svårigheterna. 

Längtar efter ork och att känna lusten i att orka röra på mig. Tror det kommer ge en större glädje i hela graviditeten i att också känna sig mer som sig själv igen.

Berätta gärna hur det blivit för er!

Tack att du orkar läsa allt, om du kommit hit :)

Jag var också jättetrött, fram till vecka 20 ungefär. Sen blev det bättre och sen trött igen från vecka 30, plus ont i kroppen... 

Jag har inte tränat så mycket innan heller, men det värsta för mig har varit att prestera dåligt på jobbet, då jag har höga krav på mig själv. Jag ställde också in en weekendresa som jag bara inte hade orkat, och det kändes så skönt fast det  var tråkigt.

Men, man kan bara acceptera läget och komma ihåg att det inte är för evigt. (sen blir det bebis istället men det är en annan historia!) 
Jag har haft som mål att komma ut på två korta promenader varje dag för att få luft och ljus och hålla uppe lite kondition, och ett pass gravidyoga (från youtube) i veckan. Man får anpassa nivån, men det är bra att försöka röra sig lite grann i varje fall. 

Det lät som en fin och självomtänksam metod att skapa nya ribbor för rörelse utifrån förutsättningarna. Kan verkligen förstå att det också kan ge positiva känslor att känna att man ändå fixade de där kortare promenaderna och gravidyogan en gång i veckan, då målen är inom en rimlig ram och att det ändå blir Någon rörelse istället för alldeles för höga förväntningar och att man blir besviken om det inte blir något av det. Det var en bra inspiration för min del. Tack att du delade med dig!

Det är helt normalt. Under min första graviditet mådde jag illa fram till vecka 21, ibland var det så illa att jag fick sova på badrumsgolvet. Jag var så trött att jag somnade mitt i ett möte när vi endast var två personer. Flera gånger fick jag parkera bilen för att jag var för trött för att köra. Det är jobbigt, men det är fullt normalt och det kommer att gå över! 

vecka 14?. Usch? mitt minne är illamående, kräkningar, extrem trötthet och nedstämdhet och massa finnar.
sen vände det i v18 :)

Du får tänka såhär; Din kropp jobbar just nu non-stop 24h om dygnet i 9 månader för att bygga en människa. Det är extremt krävande av en kropp och tar mycket energi, så det gäller att vara snäll mot kroppen. ge den vila om den behöver vila. Ge den bränsle om den vill det. Just första trimesterb skapas ju alla viktiga organ för bebisen- dvs den krångligaste biten. 

det kommer väna, härda ut

Jag måste återkomma nu tänkte jag, för någon som läser detta och är just där i tröttheten. Även om jag verkligen inte kände att den där "vändningen" skulle kunna hända mig (lät för bra för att vara sant), så vände det helt sjukt nog som över en natt runt vecka 16-17. Var sjuk en vecka, så extra, extra trött och slut (men tvingades å andra sidan vila ännu mer än jag "tillät mig" innan), sen en solig lördag kände jag helt plötsligt att jag ville åka längdskidor, och sen ovanpå det kände en energi att vilka testa lite gym igen, UTAN att det kändes övermäktigt. Så det var en riktig lyckodag och har tacksamt nog fortsatt så (i 19'e veckan nu). Har börjat få lite ont i bäcken/ rygg, särskilt vid städning/ sitta länge, men det hjälper verkligen att cykla mycket i vardagen, och ändå få till några svängar på gymmet under veckan. Känns fantastiskt verkligen. Är glad för varje dag jag får med den här känslan!

Som jag skrev tidigare misstänkte jag att jag skulle känna mer glädje kring hela graviditeten om jag var ute mer energi och gick känna igen mig själv mer, och det blev verkligen så för mig (i takt med växande mage som också gör allt mer verkligt).

Heja alla er andra där ute! Det är nå otroligt evolutionärt utvecklade kroppar vi lever med, som bara vet exakt vad de ska göra. Bara hjärnans mönster som kan vara mer eller mindre omställningsbara till nya förändringar 🙏🌼☀️