Upprepade missfall - här kan vi samlas och prata/peppa varandra och vara anonyma!

Hej!
Jag beklagar att du har behövt genomlida fyra missfall.  Kul att du ändå har lyckats få ett barn mellan missfallen. Då vet du ju att det har gått förut och troligen kommer att funka igen så småningom.

Själv har jag haft två missfall (v.14 i Juli 2011 och v.6 feb 2012)  Vid det första hade jag väldigt ont och förlorade mycket blod. Några veckor senare fick jag ta tabletter för att få ut allt, men min kropp svarade inte alls på tabletterna så jag fick även göra en skrapning. Andra gången hade jag troligen trott att det var mensen som var lite sen om det inte vore för att jag faktiskt hade sett de dubbla strecken på teststickan... Nu hoppas jag på tredje gången gillt.

Innan jag blev gravid första gången hade vi försökt i över ett år så risken finns väl att det kommer ta lång tid. Denna eviga väntan. Jag blir snart galen. Jag hade också velat göra en undersökning för att se varför det blir missfall men det verkar inte som om man kan få nån hjälp förrän efter tredje mf, och det vill jag inte uppleva. Nästa gång ska det bli en bebis!

 

Fick en sån otrolig sorg över mig nu för en stund sen. Vår skaffa-barnresa har inte varit så lång. Tog ut spiralen i november 2011 och hade första ägglossniningen i december. Det tog sig på första försöket, men blev missfall bara någon dag efter att jag plussat. STOR SORG! Vart helt däckad av chock och sorg i en vecka, jag trodde verkligen inte att det skulle hända! Sen började man ju ta sig samman och tänka att det är ju så vanligt med tidiga missfall. Bättre lycka nästa gång. Sen hade jag en mens emellan, den kom i slutet av  januari. I början på mars började jag inse att mensen var sen. Kände egentligen att jag var gravid, men testade inte förrän jag var ca 10 dagar över tiden. Visst blev det två streck. Men de var svaga så jag anade oråd.. Och det blev ännu svagare när jag testade nästa morgon. Visste vad som hänt. La handduk under lakanet i sängen, och det var tur för nästa morgon kl 7 vaknade jag i en liten blodpöl. Denna gången blev det inte den chocken, jag var så förberedd.
Men nu kommer oron. Kommer jag någonsin att få barn? va där det för fel på mig, eller på oss? Fan.

Mycket att gå igenom! Bra tråd du startade det var precis vad jag behövde nu, en ny sånhär tråd som man kan hoppa in i. Känns skönt att det finns fler som vet hur det är!

Oj - i vecka 14. Hade du hunnit se barnet på KUB då? 
Trodde att jag också skulle få göra en skrapning första gången. Blödde mängder och hade jätteont i nästan en vecka men sen gav det med sig. 

Ja, jag har en väninna som det tog 18 månader för innan de blev gravida. De hade börjat med undersökningar och påbörjningar till IVF men så helt plötsligt blev hon gravid och allt gick bra
Men jag vet vad du menar - det är otroligt jobbigt att gå länge och försöka bli gravid för att sen börja oroa sig för missfall. Beklagar verkligen dina missfall!
Första gången jag fick mitt så var det hemskt. Blödde massor, jag grät och mådde jättedåligt. Man var liksom inte inställd på det. Sen andra gången var det väl inte lika hemskt - som du säger, man var lite mer förberedd. Men nu, på min fjärde gång, bröt jag ihop igen. Kändes så bra och självklart denna gång. Trodde verkligen allt skulle gå bra. 

Ser massor av väninnor som lägger ut sina grav.test på facebook samma dag de plussat och är så glada. Något sådant skulle jag aldrig kunna göra. Jag känner (tyvärr) ingen direkt superglädje när jag först plussar på testen då jag mer än väl vet hur det kan sluta. Känns som jag blivit lite bitter på mig själv under resans gång tyvärr. 

Nu vill jag bara att den 17:e april ska komma så jag kan få mig en undersökning och att vi kan börja försöka igen. Längtan är enorm!

Stor kram och pepp till er båda!

Lina: Nej, jag hade inte hunnit med något KUB-test. Meningen var att jag skulle gå på inskrivningssamtal tre dagar senare. Så jag antar att jag hade fått ett KUB strax därefter om allt gått som det skulle. Det känns väldigt sorgligt att jag inte hann gå på nåt VUL och se den lilla/lille. När jag väl fick en undersökning hade min kropp redan stött ut den. Nästa gång har BM lovat mig att jag ska få träffa läkaren tidigt och jag hoppas även på ett tidigt VUL.  

Skönt att du slapp skrapningen. Jag var givetvis jättenervös inför skrapningen men de var så proffesionella på sjukhuset och när det var klar hade jag inte ont och det blödde typ ingenting. Jag tyckte tabletterna var värre, jag hade läst så många skräckexempel om hur ont det skulle göra, högen med värktabletter som jag fick av BM bekräftade ju att det skulle göra ont som tusan. Men för mig hände ingenting... Jag bara väntade och väntade en hel helg. Det var psykiskt jättejobbigt. Men som sagt ingenting hände. Därför blev det skrapning.

Jag får också säga att det var bra att du startade den här tråden. Det är skönt att få skriva av sig lite.

Åh, stackare   Skönt ändå att din kropp stötte ut det. Om man kan säga så. Men du förstår säkert hur jag tänker. Ibland är ju fostret så pass stort att man måste "föda" ut det. Usch - det vet jag inte om jag hade klarat. Man hade ju varit så illa tvungen ju - men oj vad det hade varit jobbigt psykiskt! 

Skönt att du fått klartecken om att få gå på tidigt VUL! Här i mitt län har de plötsligt slutat göra tidiga VUL om man är orolig. Man får bara göra ett ifall man blöder osv. Nu senaste gången jag ringde och var så jättnervös och ville göra ett VUL så sa de blankt nej - "ha is i magen" sa hon. Jo tjena. Veckan efter fick jag ringa och berätta att jag fått missfall.

Ja - jag kände också att det skulle vara skönt med en tråd där man bara kan ösa ur sig alla känslor och tankar om detta orättvisa att få upprepade missfall.

Här är en till som haft upprepade mf. Mitt 3:e mf skedde i början på feb -12.
( Dom andra två i v4+ och 6+3.)

Enigt uträkningar va jag i v 7+4 sista gången, men tydligen mättes de hela till v 5+ bara .
Dessutom hade jag som sparsam mens halva graviditeten.

Den 20 mars fick jag lämna blodprover, lämnade hela 10 rör. Som skulle skickas till både uppsala och karolinska.
Min pojkvän fick lämna ett rör med blod. alla provsvar får jag om 4 v.

Vi har alltså påbörjat en utredning. Till råga på allt så tar de alltid ca 1 år för mig att bli gravid, något som känns otroligt frustrerande när de hela tiden slutar dåligt :(

Så vi kör på nu :), och ser vad som händer. Läkaren på gyn pratade om att ge mig progesteron om jag blir gravid nu.

Jag har försökt hänga med i andra trådar också angående mf, men oftas ramlar de in så mkt folk så man inte kan hålla reda på alla, något som känns drygt när man vill försöka minnas alla och peppa ! :)

 

Jag och min man har försökt få barn i 1 ½ år och har senaste året haft 4 kemiska graviditeter, dvs. sen mens, symtom, svaga plus och sen blödning så nu känner jag mig mer rädd att bli gravid än glad för jag vet hur det slutar.. kommer inte längre än ca vecka 4+3 :(

Nu har jag precis haft ägglossning och nu ska jag testa ta en liten dos acetylsalicylsyra för att se om det kan hjälpa, eftersom blodomloppet och moderkakan börjar bildas kring vecka 4 så kanske det är små proppar som orsakar att embryot dör. Jag verkar ju ha lätt att bli gravid men den stannar inte kvar. Vår utredning visade normalt för mig men låg spermieproduktion för min man men alla kromosomtest och hormoner var normala så det ska inte orsaka problemet och befruktningen har vi ju lyckats med flera gånger trots testresultatet. Vi ska nog påbörja ivf till hösten men ska testa lite olika "kurer" fram tills dess.

Jag är glad att mina graviditeter har slutat så tidigt innan jag ens hunnit förstå det ordentligt, känner med er som hunnit ställa in er på bebis och så blev det inte så :(

Hej på er.

Jag har också sökt efter en sådan här tråd men inte hittat någon.
Jag har också haft 2 Sena Missfall. I vecka 20+ båda gångerna.
Båda graviditeterna var med IVF då vi är ofrivilligt barnlösa som det nu så fint heter när man inte kan få barn på egen hand och man inte hittar något fel på någon av partnerna.

Gjorde vårt första IVF i Nov 2010 och blev gravid direkt  och i Mars 2011 så gick vattnet  hemma och vi fick åka in akut och dom konstaterade att de inte fanns något fostervatten. fick sedan ligga inne på sjukhus och patienthotell i 2 veckor i strängtsäng liggandes men sedan blev det ett missfall. Blev skrapad eftersom att moderkakan inte vill komma ut efter fostret hade kommit ut.
Åkte hem dagen efter.

Sedan blev vi gravida igen i Maj 2011 och fick missfall av att jag hade så ont här hemma så vi åkte in och hinnsäcken buktade utt och fostret hade glidit ner. levde på sjukhus i hopp att få behålla barnet igen men tyvärr slutade de också i missfall även denna gång med skrapning.

Så nu har vi valt att bara leva livet och njuta för varje sekund innan vi planerar in ett till graviditet som kommer att vara sjukt jobbig tror jag. Att gå vara orolig till vecka 12 el 13 kan jag ta men ite till vecka 23 el 24. Usch dagarna kommer bara att krypa sig fram. Men man måste tänka possetivt tyvärr annars går de absolut inte tror jag.

Jag har gått hos sjukhus psykolog båda gångerna men jag valde att bara gå en gång för jag tycker inte att det har gett mig något. De enda som gett mig något det är bilderna på fostret som är så fina :) Tjejjer båda gångerna.

Har vart på efterkontroll i oktober och allt såg bra ut. Jag har en försvagad livmoder så nästa gång jag blir gravid så ska man sätta ett extra band runt livmoderna "cerclage" och hoppas verkligen att detta hjälper.

Tack för att jag fick skriva av mig i denna trdå det behövs kan jag säga.
Ha en fin dag. Kram på er och kämpa på säger jag bara.

Förlåt alla att jag varit lite offline - haft fullt upp med min intensivkurs på körskolan! Hej du! Först stor kram till dig - otroligt jobbigt med missfall!  
Oj - tar det så lång tid att få tillbaka provsvaren från blodproven? Hade hoppats på att vi efter vår läkarundersökning nu den 17:e april fick börja försöka igen. Längtan efter en liten är så stor! Men känns kanske lite dumt att börja försöka innan proven kommit in antar jag. Förstår också att det i din situation känns otroligt jobbigt när det tog ett år att bli gravid. 

Ja - var här och peppa/prata om allt kring detta! Igen - ber om ursäkt att jag varit så inaktiv! Denna tråd är mig till mycket hjälp och stöd och hoppas den ska vara detsamma för andra! Ah, är de så de kallas när det blir så? Min senaste gång nu var sådan - ingen mens, jättejättesvaga plus och sen missfall. Förstår så väl känslan när du säger att du är rädd att bli gravid. Man vågar inte tro på de där tecknerna som utebliven mens och plus på stickan (om än svaga)

Vart kan man få tag på acetylsalicylsyra? På apoteket? Kanske skulle jag inhandla det också. Hm. Har ju också ganska lätt för att bli gravid så undrar om det inte kanske är att jag får sådana proppar. Får se vad de säger nu den 17:e. Hålla mina tummar för er benhårt!Hej!

En stor megakram till dig!! Oh så jobbigt att få missfall så pass sent!  
Det där med att tänka positivt - det har jag hört mig less på av alla människor runtomkring mig. Har det gått så dåligt tidigare så är det jäkligt svårt att inte springa och kolla trosan så fort det kniper i magen och att avfärda molvärk och småkramper i magen. Jag kan inte det längre. För att jag innerst inne nästan vet att det kommer gå åt skogen. Går och väntar på att missfallet ska komma och vågar inte ställa in mig på att jag är gravid. Det är verkligen otroligt jobbigt psykiskt den här resan och jag trodde inte - i mitt naiva sinne - att jag skulle behöva genomgå det här.

Jag är så otroligt glad för er - jag hoppas ni stannar kvar och berättar hur det går med er och vår "kamp" om att få ett barn en vacker dag.