• Anonym (E)

    Livspartnern död, när gick ni vidare?

    Hej

    Jag är en kvinna på 55 år som förlorade min man för 2 år sedan, han hade varit sjuk länge och bott på olika boenden mm så vi har väl inte haft ett "riktigt förhållande" på säkert 10 år. Vi har 3 numera vuxna barn.

    Jag funderar nu på att gå vidare och träffa någon annan men det känns som jag fortfarande är gift och det känns som jag är otrogen.

    Ni som förlorat er livskamrat, när gick ni vidare? Hur tänker ni runt och och hur kändes det?       

  • Svar på tråden Livspartnern död, när gick ni vidare?
  • Indiansommar

    Ser att många läst, men ingen skrivit. Jag har inte mist en partner (tack och lov) och jag hoppas att du den dagen du träffar en ny man inte ska känna dig som en otrogen. Jag antar att din man hade velat att du ska gå vidare i livet nu när han är borta och inte ska behöva sitta ensam resten av livet... Kramar till dig!

  • Anonym

    Har inte varit med om det du skriver, men känner andra som har varit det. Det har varit individuellt, hur länge det tagit. Ibland så kort tid som två år, ibland 5 år eller mer. Det är egentligen bara DU som kan veta när tiden är inne. Tror säkert att din man skulle önska att du fick uppleva kärleken igen, och önska dig lycka till "från andra sidan". Det är vad jag tror. KRam!

  • Nice
    Anonym (E) skrev 2012-08-27 00:15:11 följande:
    Hej

    Jag är en kvinna på 55 år som förlorade min man för 2 år sedan, han hade varit sjuk länge och bott på olika boenden mm så vi har väl inte haft ett "riktigt förhållande" på säkert 10 år. Vi har 3 numera vuxna barn.

    Jag funderar nu på att gå vidare och träffa någon annan men det känns som jag fortfarande är gift och det känns som jag är otrogen.

    Ni som förlorat er livskamrat, när gick ni vidare? Hur tänker ni runt och och hur kändes det?       
    När jag blev förälskad, inget jag planerade. Men jag kan hålla med dig om att jag fortfarande kände mig gift ett tag. Det är ju en process som måste få ha sin tid. En sorgeperiod är egentligen 3 år och det håller jag med om för jag kände tydligt att efter 3,5 år så hände något. Allting kändes lättare på något sätt. 

    Jag visste att min man inte skulle ha något emot att jag gick vidare och träffade någon annan. Vi pratade om det vid ett tillfälle och han menade att den som blir kvar måste få lov att gå vidare och bli lycklig, kanske visste han vad som skulle ske. Du får gärna maila mig om du vill
     
  • Chianti

    Hej, inte egen erfarenhet, men apropå det där med tid man bör sörja. Min far dog förra våren. Jag blev ledsen men inte så mycket mer. Då hade jag ändå en ganska nära relation till honom men han hade varit sjuk så länge att en stor del av sorgeprocessen redan klarats av under hans levnad. Så tiden man sörjer eller vid vilken tid man kan gå vidare kan inte mätas eller bedömas.
    En väninna som miste sin man i fyrtioårsåldern i en olycka, hade ny kärlek inom ett år. Hennes far som är nära nittio och miste sin högt älskade fru gifte om sig inom ett halvår. Väninnan kommenterade detta med att död och kättja går hand i hand.

  • Massiveattack

    Hej!

    Jag misste min man för ett drygt år sedan väldigt plötsligt och har funderat en del på detta. Min situation är på så vis annorlunda att vi hann vara gifta bara 5 år, jag är nu 34 och våra tvillingar fyllde just två. Men jag märker att folk runtomkring mig börjar fråga om jag börjar känna mig redo för ett förhållande, dvs uppenbarligen tycker de inte att det skulle vara opassligt. Vet fler som blev änkor/änklingar i min ålder och snabbt inom ett eller ett par år träffa någon ny. Nu är jag inte raggartypen, inte färdig med min sorg och kan inte alls se hur jag i praktiken ensam med två små skulle ha tid och möjlighet att träffa någon ny. Men någor "moraliskt fel" ser jag inte i det, inte heller tror jag att min man skulle ha något emot det.

    Jag plocka bort min vigselring efter tre månader, tyckte den såg makaber ut.

    Kram!


    tvillingmamma
  • Tittij

    Nu har jag inte förlorat min man, men svarar ändå.
    Om min man förlorar mig så är det ju klart att jag vill att han ska bli lycklig igen. När han har sörjt klart hoppas jag att han tar itu med sitt liv igen och försöker hitta lyckan på alla de plan han kan!

    Vad tror du att din man hade känt? nog sjutton vill han väl att du ska bli lycklig igen och ha någon att dela ditt liv med? :)

    Med tanke på hur länge du redan sörjt din man (med sjukdom och allt) så tycker jag det är hög tid att du går vidare. Minnena av din man kommer du ju alltid bära med dig oavsett om du får en ny partner :)

  • Anonym

    Min väninnna blev änka för fem år sen, hon var då 35 år. (I sig tycker jag inte åldern har betydelse, min mamma blev änka året före och jag märker att de tänker lika i många situationer, känner och upplever ungefär de samma reaktionerna från omgivningen)

    Min väninna kände efter två år att hon inte ville leva ensam resten av livet, hon var kanske inte mogen då för en ny relation, men hon kände att i framtiden ville hon.
    Hon sökte kontakt via nätet och träffade för nästan två år sen en ny man. Vet att hon i starten kände det lite konstigt när hon skulle börja dejta. Men vi pratade mycket om det.

    Personligen tycker jag att man ska våga och tillåta sig att gå vidare. Det ändrar inte det som hänt om du skulle välja leva ensam.

  • Anonym (änka)

    Jag puffar upp denna tråd.

    Jag lever som i en dimma. För mindre än en vecka sen så förlorade jag min fästman framför mina ögon.

    Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare, han var mitt livs kärlek. Mitt allt.

    Är det nån som kan hjälpa mig?

  • Anonym (Lev :))

    Lev livet, var lycklig, livet är kort och du är definitivt inte otrogen... Jag hade velat att min man blev lycklig igen om det hände mig något.. Kanske inte veckan efter men du har sörjt och förtjänar att LEVA :)

  • Anonym (ung änka)

    Hej,

    Jag är så ledsen att höra att vi är flera som genomlider samma sak. Det är nu över tre år sedan mitt livs allt plötsligt dog. Jag har inte vågat hitta kärleken igen men börjar inse att det kanske kommer kunna hända, något jag aldrig trodde då. Jag har inte lyckats hitta något bra stöd i Sverige och vill därför tipsa om ett bra forum som har hjälpt och fortfarande hjälper mig mycket. www.ywbb.org/forums/ubbthreads.php

    Ge inte upp, det kommer bli lättare!

  • YummyMami

    Har bara skilt mig, så jag har inga personliga erfarenheter men genom åren har jag hört ett och annat.

    Jag kan väl summera hörsägena till att de är väl rätt så normalt att gå vidare efter någon månad till aldrig. Folk känner och reagerar olika helt enkelt.


  • Anonym (Mannen)
    Anonym (änka) skrev 2013-05-01 03:35:46 följande:

    Jag puffar upp denna tråd.

    Jag lever som i en dimma. För mindre än en vecka sen så förlorade jag min fästman framför mina ögon.

    Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare, han var mitt livs kärlek. Mitt allt.

    Är det nån som kan hjälpa mig?


    Förstår precis hur du känner dig. Min fru har insjuknat i cancer och har tyvärr inte lång tid kvar då den är väldigt aggressiv. Mitt livs kärlek, mitt allt.
    Vi som delat på allt, tårar, glädje och sorg.
    Känns som att jag kommer leva själv resten av livet.
    Hur ska man kunna överleva detta. Allt är bara en jävla sorg och man travar sig fram i mörker. Livet blev inte som man trodde.
Svar på tråden Livspartnern död, när gick ni vidare?