Vi förlorade vår förstfödda i mars i år. Vi utnyttjade aldrig garantin för vår vagn. Vi orkade inte lämna tillbaka den, det kändes för svårt, och vi hoppas ju att den ska komma till användning till ett litet syskon. Våra föräldrar packade ihop den och den står väl förpackad hemma hos min pappa och väntar tillsammans med säng, badbalja, kläder, filtar och allt annat vi hade skaffat.
Det är svårt att ge generella råd, för det varierar från person till person hur man vill bli bemött. Om du känner att de skulle vilja dela med sig kan du kanske fråga lite försiktigt vad som hände. Säg aldrig att du förstår, för det gör man inte om man inte själv gått igenom förlusten av ett barn. Däremot kan du säga att du beklagar att det hände, att du önskade att ingen skulle behöva lämna tillbaka en barnvagn/bilstol av en så fruktansvärd anledning. Säg inte saker i stil med att det är tur att de har andra barn, om de redan har barn, eller att de kan få fler. När man precis har förlorat sitt barn är det just det barnet man vill ha och sörjer. Ett nytt barn kan inte ersätta det som gått bort. Däremot kan du ju säga att du hoppas att de kommer att få syskon med tiden, men då är det just det du ska betona, att det är ett syskon och inte ett nytt barn. Säg inte att allt har en mening, för det finns ingen mening med att små barn (eller stora för den delen) dör. Säg inte att de är starka. Ingen är stark i en sådan situation. Man har bara inget val, man lever vidare för att det inte finns något alternativ, även om man helst skulle upphöra att leva själv också. En del personer säger saker i stil med "vad stark du är, jag hade aldrig klarat av att förlora mitt barn." Det upplever jag och många med mig nästan som en anklagelse - att vi inte är normala som inte lägger oss ner för att aldrig mer resa oss, att våra känslor av förlust och sorg på något sätt inte är tillräckligt starka.
Som sagt, jättesvårt att ge råd. Om du ska prata med dem gäller det att vara lyhörd och ha fingertoppskänsla. Öppna för att låta dem berätta om de vill det, och låt dem styra samtalet. Var beredd på starka känslor och gråt. Om du själv blir mycket berörd och ledsen, se till att det inte blir så att de tröstar dig, för det har de nog inte tillräckligt med energi till.
Jag tycker det är bra att du ber om råd angående detta. 
Hoppas att du får fler svar, för detta är ju bara min syn på det hela.
