Ni som separerat, men hittat tillbaka till varandra igen...

Klart att det går. Att ha minimalt med kontakt tror jag är jätteviktigt så att man verkligen kommer från varandra ett tag. Hur länge man bör vara ifrån varandra är ju individuellt. Sen tror jag att man måste ha inställningen att man ska bli tillsammans på nytt och inte tillsammans igen, dvs det gamla är gammalt.

Man får nog starta som man startar med vilken ny som helt, dejta och framför allt hitta på roliga saker tillsammans. Och inte stressa in i ett nytt förhållande, då blir det nog lätt att man hamnar där man slutade sist.  

Ja ni kanske har rätt att man ska ha minimal kontakt. Det tror jag på!

Mitt ex har haft mig mer eller mindre hela tiden. Nu först (tror) jag att jag kan låta bli exet. 
Exet vill fortsätta halvhjärtat, men inte jag.
Det är det jag tänkte på att Anonym() skrev.
Att börja lugnt?
Nä jag fattar inte det. Om man älskar varandra, så då försöker man bättra sig båda två, och reparerar tillsammans.
Hålla på lite halvdant så tror jag att förhållandet skadas mer.
Har man varit ifrån varandra borde man hunnit att känna efter! 
Exet förstår nog inte hur sårad jag blir för varje dag som går(snart två år).
Ena stunden undrar jag hur exet tänker, varför, och känner mig lite desperat(exet säger att den tycker så mycket om mig och vill att det ska fungera! ?
Och sedan försöker jag tänka på att jag vill ha en partner som säger, självklart är det bara du och jag vill leva med dig livet ut!
Så då är exet inget bra alternativ!(hoppas och prova och se först???)
Jag vill känna mig trygg att exet vill livet ut, så jag borde gå vidare.
Men med några barn tillsammans, kommer man aldrig ifrån varandra heller!

Ursäkta, men jag var tvungen att skriva av mig!
 

Jag kämpar varje dag med att inte ta kontakt med honom. Jag inser att vi behöver komma ifrån varandra på riktigt, och inte vara del i varandras liv alls under en lång tid! Mest för att ha möjligheten att lägga allt negativt som varit i vårt förhållande bakom oss. För annars kommer vi aldrig kunna hitta tillbaka till varandra, det inser jag ju!

Men det gör så ont i mig, hela tiden! Han har sagt att han inte har några känslor för mig längre, att han inte älskar mig längre. Men jag har också varit jobbig, klängt på honom och gråtit förtvivlat, bönat och bett honom att inte lämna mig!

Nu har jag inte hört av mig på två veckor! Och det är jag stolt över. Jo, vi har smsat varandra gällande sonen, men inget annat alls!

Kanska måste jag inse att det är definitivt över, men hjärtat vill inte det! Därför hör jag gärna era historier, positiva eller negativa...

Vi separerade för några år sedan efter en tumult tid med bråk och svårigheter att synka ihop oss. Efter någon vecka var det vi igen, och nu har vi barn och mår finfint ihop :)

Det går att hitta tillbaka till varandra igen. Men det är den svåra och jobbiga vägen och man får vara beredd att satsa hårt. Min historia: Efter 15 års förhållande (varav 10 år som gifta) brakade vårt äktenskap ihop. Vi skrev på skilsmässopapper, förberedde huset för försäljning, pratade med barnen, berättade för vänner och familj, grälade och hatade varandra. Jag skaffade en ny man och han en ny kvinna. Då huset ännu inte var sålt bodde vi fortfarande under samma tak fast i olika delar av huset. Barnen jämförde med sina kompisar med skilda föräldrar och väntade på att vi skulle flytta. De mådde naturligtvis inte bra men vande sig efter några månader. Det gick ca 8 månader och maken och jag råkade hamna på tumanhand.... Sakta insåg vi hur mycket vi betydde för varandra och att huset hade varit sålt för länge sen men vi hade alltid nån anledning att stoppa det..... Vilket jobb vi har haft! Vi har grälat, gråtit, älskat och visat våra känslor på ett alldeles underbart sätt. Våra barn hade på sin höjd sett oss pussats men nu levde vi ut på ett helt annat sätt. Nu är det snart 5 år sen. Vi är galet kära och våra barn är galet lyckliga över att förstå att man kan gräla och vara ovänner men alltid älska varandra ändå! För övrigt är vi 38 år idag. Så inte lastgamla än.... Vi har mycket sex, reser både ensamma och med barnen. Lever livet och vet vad som kan hända om man inte prioriterar sig som par. Tokigt nog är vi nära vänner med de personer och deras nya respektive som vi träffade när vi höll på att skilja oss!

Ursäkta för klumpen med text, skrev från mobil.

Vad roligt att se att det går hitta tillbaka till varandra, jag hoppas att det blir det för mig och exet oxå. Det värsta tycker jag om man senare ska våga satsa igen och så om några år funkar det inte då ska man separera igen och utsätta barnen för det känns inte rätt för dem.

Det har gått ett år sedan vi bröt upp (efter 14 år). Tror ni att det går att hitta tillbaka efter längre tid, eller är det kört om det inte hänt nåt efter ett år.....?

Jag vill också höra lite solskenshistorier!!!

Jag och min man separerade för 2,5 månad sedan. Efter 10 år tillsammans. Hans känslor tog slut. Nu är han ute och roar sig för fullt, han har berättat att han haft sex med en annan tjej för 2 veckor sedan.

Jag kan inte ge upp, jag vill ha min familj tillbaka. Hoppas så innerligt att han ska komma till insikt efter att han har "lekt av sig".

Vill och behöver få höra bra slut på en separation/ skilsmässa. Är mitt uppe i en separation där vi levt isär i tio månader. Jag försöker leva efter att ha minimal kontakt. Det äter sönder mitt hjärta och hjärna. Min andra hälft hör av sig i princip varje dag. ibland om helt konstiga grejer som mer känns som det är för att göra sig påmind. 

Vi har inte skilt oss och har vart gifta över 11 år. 
Just nu verkar jag vara den mest oattraktivaste personen i hennes värld, både när det kommer till mitt sätt att vara på och allting annat. Samtidigt säger hon att jag är både snygg, världens bästa och hennes bästa vän.
Till saken hör ordet ålderskris nu nämnts och även om det kan bero på hormoner. 
kan en person ändras helt av ålderskris och hormonell obalans?