Orkar man med en tvåa?

Vi har två barn tätt, 21 mån mellan. Tvåan föddes på våren och vi var hemma båda två fram till augusti, så den tiden var lugn och skön. Den vintern som följde var jobbig, lillan sov jättedåligt och stora hade värsta två-årstrotsen, men jag skulle ändå välja att göra om det. Nu är de 3 och 5 och har så mkt glädje av varandra varje dag. Och första året var ju meckigt med att vara själv med båda två men nu kan det tvärtom vara enklare. Ett-två jobbiga år av ens liv är ändå en väldigt kort tid i det långa loppet...

Kanske bra för barnen att det är tätt mellan dem så den äldsta slipper känna så mycket konkurrens

Jag tror du har helt rätt. Om man bara fegar och ser problem får man ångra sig senare. Och det måste ju inte bli besvärliga år. Visst kan vara så trött på allting att man bara vill lägga sig ner och gråta men så kan det ju vara även utan barn

Jag vågar påstå att vi båda är rätt avslappnade som föräldrar, vår lilla tjej får hänga med på det mesta och varför skulle inte två stycken kunna vara med oss när en är det redan nu? 

Många kloka svar här  

Ibland tror jag det jobbiga ligger i att man inte vet hur det blir, rutiner som tidigare fanns är som bortblåsta och man kan inte riktigt planera sitt liv. Som du skriver: ett-två jobbiga år går fort och varje dag kan ju inte vara slitig

 

Tack för alla kloka och läsvärda inlägg. Det känns jättebra att läsa om era erfarenheter och upplevelser, både bra och dåliga

Jag ligger här i sängen och lyssnar på snusningarna från en nybadad sommarvarm sovande liten tös och känner att alla jobbiga veckor under graviditeten med högt blodtryck och sjukhusvistelse är som en fis i rymden i jämförelse med känslan att ha henne här

 

Allt eftersom barnen blir äldre kommer de förhoppningsvis att pyssla med sitt medan ni håller på med ert. När jag rensar ogräs, leker mina barn i trädgården och emellanåt kommer de och hjälper till. Samma sak om jag lagar mat. De pysslar med sitt och kommer ibland och vill vara med och hjälpa till en stund.

Jag upplever att syskon är den finaste gåva man kan ge sitt barn. Även om jag och mina två syskon inte umgås jätteofta eller pratar i telefon eller så och långa perioder levt helt olika liv så har vi alltid varandra, vi kan alltid lita på varandra, det är fantastiskt att ha så totalt samma referensramar med några osv. Och jag håller helt med om argumentet att ha syskon att dela bördan med när föräldrarna blir äldre, jag har sett på mina föräldrar hur viktigt det varit.

Mina barn är bara 2 och 4 år men oj vad nära de står varandra och de kan ställa sig och kramas helt plötsligt och hjärtat bara smälter (sen bråkar de minuten senare förstås men det gör ingen skillnad, närheten och bandet finns där, alltid).

Och jag kan lova att det kommer kännas precis lika fantastiskt att få ligga bredvid barn nr 2 ifall ni till slut får ett syskon! Du skrev en fundering om ifall man kan älska ett barn till lika mycket och jag skulle vilja påstå att det inte blir en kärlek som delas på två, utan snarare en kärlek som är dubbel! Två barn = dubbelt så mycket kärlek, istället för hälften. Men jag kan förstå hur du funderar, jag funderade på samma grej själv innan syskonet kom.

Jag är 37, min man 40 och våra barn är 4 + 1. Det första året med två barn har varit tungt. Konstant sömnbrist ledde till att jag blev riktigt deppig när bebisen var 6-8 mån, sen vände det. Runt 1-årsdagen började hon sova bättre och idag är fyra uppvak en bra natt... Så för mej som varit hemma hela året har just sömnbristen varit kruxet.

Det andra som varit skitjobbigt har varit att bebisen måste anpassa sig till systemet - framförallt tider att passa på förskolan med stora barnet. Jag har velat att båda barnen ska få vara individer och få sina egna behov tillgodosedda på ett sätt som passar dem, men det har inte funkat alls. Lilla barnet har fått sova, äta, bajsa när det har passat schemat, vilket har varit skit. Jag har verkligen slagit knut på mej själv för att hon skulle få lugn och ro i vardagen och jag tycker att jag lyckats rätt bra, även om det inneburit att jag varit sen för hämtning på fsk ibland.

Jag kan också fundera ibland på om jag egentligen är för gammal för att ha två små barn när det kommer till ork, men samtidigt ger min/vår ålder andra fördelar.

Trots att det här året varit sjukt jobbigt och jag välkomnar varje ny dag därför att lilla barnet blir äldre var dag och det därmed blir lättare på många sätt, så känner jag ändå att jag också har skrattat mer det här året än någonsin förut. Det har varit en stor, stor glädje att få det här året tillsammans med vår lilla familj. Nu har barnen börjat leka tillsammans och det är en fröjd att se dem ha roligt tillsammans.

Jag håller med flera i tråden som sagt att den eventuellt jobbiga småbarnstiden är begränsad, man får helt enkelt se till att fixa det - både som enskild förälder och som föräldrapar, din börda är min börda osv.

För egen del har vi ett äldre syskon med lite speciella behov, så jag kan tycka att det kan vara på sin plats att fundera på alternativet att man får ett syskon som inte följer mallen. Livet som tvåbarnförälder kan bli jobbigt av olika orsaker. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men utifrån det jag vet idag skulle jag ändå inte vilja göra något ogjort. Jag är idag otroligt glad över att vi satsade på ett syskon.

Första graviditeten fick jag också högt bt och gick på nästan dagliga kontroller sista månaden. Andra graviditeten höll sig bt normalt, så historien behöver inte upprepa sig.         

Ja. Och nu när mina föräldrar börjar bli lite gamla och trötta uppskattar de att få hjälp i hemmet och trädgården. Självklart skaffar jag (vi) inte barn för att få gratis arbetskraft men nog är det skönt att vara fler som kan hjälpas åt

Min syster och jag har båda hett temperament och har råkat rejält i luven på varandra men när det verkligen gällt så är det syrran som funnits där och ställt upp 

Tack för ett fint svar. 

En klok reflektion om att följa mallen. När vi väntade första barnet funderade jag mycket över om hon var frisk och det var inte självklart att hon ens skulle överleva. Att hon sen dag ett "följt mallen" är en bonus och om nästa barn inte gör det får vi fixa det då. Jag antar att man aldrig kan förbereda sig innan man vet? 

Det du skriver sammanfattar det mesta jag funderat över och det sista om att andra graviditeten var normal får mig att känna att det kommer bli en mycket bra dag i dag :)

 

Nä, jag tror inte man kan förbereda sig innan man vet hur läget är, man har liksom inget att förhålla sig till. Däremot tror jag det kan vara vettigt att reflektera över att man kan få ett barn med speciella behov. Så att de tankarna inte är helt nya ifall det skulle hände.

Vi pratade ganska mycket om det i förväg och kände att "Vilket barn vi än får så kommer vi vara de bästa föräldrarna för just det barnet."