Hur får jag föräldrarna att fatta?
Jag är en grabb i "gymnasie-åldern". Jag har länge, sedan kanske 11 års ålder, mått dåligt pga min familj.
Jag fullkomligt avskyr min familj. Min syster är väl rätt cool men päronen är helt snea.
Jag känner ingen som helst samhörighet till mina föräldrar. Jag mår alltid som bäst när jag är borta. Långt bort ifrån familjen och har aldrig i mitt liv fått hemlängtan. Snarare tvärtom att jag få ångest av att åka hem igen.
Mina föräldrar har aldrig (helt ärligt) sagt att de älskar mig. Eller ens sagt "puss" eller skrivit "kram" i ett sms.
Grejjen är att de slår mig inte, de är inte alkisar, de skäller inte på mig, de ignorerar mig inte totalt. De är typiska "svensson-föräldrar"fast utan någon som helst kärlek att ge. De är bara så j**** stela. Mina farsa är endast bra för att jag ska få kunna få mitt körkort. Annars är han helt värdelös för mig. Det enda, och nu är jag seriös, han säger till mig om dagarna är "Har du några läxor att göra?" eller "Du måste städa ditt". Han svarar dock på saker om man frågar något.
Min mamma har så otroligt kort stubin. Hennes jobb är inte ens stressigt eller fysiskt/psykiskt krävande, ändå kommer hon hem varje dag och är "trött" och blir sur om man säger något annat än vänliga kommentarer. De går inte att diskutera med för fem öre. Jag är ganska klipsk av mig och väldigt bra på att argumentera, men det går inte med min familj. Jag håller alltid en lugn ton och höjer inte rösten när jag diskuterar. I 90% av fallen har jag överbevisat dem totalt inom någon minut. Då, antingen så säger de bara "jasså" lite förnämnt och låtsas som om jag sagt något ologiskt som gjort att de "vunnit" diskussionen. Eller så höjer min mamma rösten och säger något totalt, rent utsagt idiotiskt. Då lägger jag alltid ner, annars slutar det med att en vas åker i golvet och morsan låser in sig på toan och blir " trött".
De klagar ständigt på allt jag gör fel, och berömmer mig aldrig när jag gjort bra. De blir särskilt upprörda när jag inte tycker om maten de lagar. Asså på riktigt, allt de lagar är rotfruktsrätter av olika slag, mystiska grytor, fullkornspasta, bulgur och framförallt torsk. Bland mina vänner är jag nog den minst kinkiga när det kommer till mat. Men jag avskyr torsk. Jag mår illa och får uppstötningar av att ens tänka på att svälja en äcklig liten torskbit. Ändå måste de, minst två gånger i veckan, servera torsk i olika former, och sedan klaga på mig för att jag är så bortskämd som inte äter. Det är nästan så jag tror att de medvetet serverar det bara för att få något att skälla på mig över.
Okej nu börjar jag kanske tappa tråden här lite. Ska försöka sammanfatta det hela nu.
Man kan säga att skulle jag få chansen att flytta hemifrån så skulle jag inte tveka en sekund. Det jag är mest rädd för är att jag, när jag får mitt körkort, kommer hoppa upp på hojen och köra non-stop tills jag kommer till norska gränsen eller nåt. Och sedan inte komma hem förens polien letat rätt på mig och fraktat mig hem. Men samtidigt så tror jag att det förmodligen skulle vara till stor hjälp för att bli av med mina frustrationer.
Grejjen är att jag har inte visat några som helst tecken på att jag skulle vara olycklig. Inte för mina föräldrar, inte för mina vänner eller någon. Jag vill verkligen att mina föräldrar ska fatta att jag avskyr dem. Men samtidigt inte.För så stela som de är nu så skulle de knappast "mjukna upp" av att höra något sånt.
De behöver få veta på något vis. Dock är jag inte en sån som gör väsen av mig. Jag tror inte på att en psykolog skulle hjälpa, och även om jag är villig att prova så skulle jag knappast våga. Jag har så fruktansvärt lågt självförtroende, och skulle få ångest om någon fick veta att jag går till en psykolog, och därför har jag hela tiden undvikit det.
Vill gärna höra lite från vad ni tycker. Vare sig du är förälder eller ungdom själv :)
Vad skulle du råda mig till att göra?
