Jag tror att min släkt inte bryr sig om mitt döda barn

Många ser det kanske som ett vanligt missfall? Jag hade nog också haft svårt att jämställa det med att förlora ett barn. Jag förstår såklart att det är en jobbig upplevelse men som sagt jag hade nog haft svårt att se det som ett förlorat barn.

jag tror att de inte hunnit få en egen relation till tanken att du skulle ha barn? 
sen är det kanske också så att det är jobbigt för många att ta upp en sån sak. Din pappa kanske inte vet om du skulle vilja att han gick och "babblade" om det om du förstår?

När jag fick missfall var jag väldigt noga med att jag berättade det själv, jag hade inte velat  att andra pratade om det utan att jag visste

Jag förstår era infallsvinklar. Det har nog varit svårt för de flesta att relatera till min graviditet och bebisen.

Men jag avslutade precis ett samtal med min pappa- han såg det som en självklarhet att närvara vid begravningen, likaså min mamma och lillebror.. Det känns oerhört skönt! Jag blir så glad att de vill vara med som stöd för mig och det känns som det yttersta beviset på omtanke. de bor även 100 mil bort så det känns ännu mer värt att min älskade familj åker så långt, för mig och min bebis.

Det verkar ju som dom bryr sig om dig mer än du tror. Kanske kan det vara så också att du är i sådan sorg att hur mycket dom än känner med dig så ser du det inte för det är inte lika stort som din sorg. Låter flummigt men hoppas du förstår hur jag tänker

Han kanske tror att du vill berätta det?

Hej! 
Jag förlorade med min son i V.19 och känner precis som du att det inte känns som dem bryr sig. 
Min pappa berättade inte heller för mina syskon och min släkt pratade eller frågade ingenting om honom. Det gör ont i en och man känner sig så oehört ensam i allt det sorgsna. 
Det är ju storts allt min första son och även om han blev en ängel så jag en stolt mamma till min fina son och vill inget hellre än att prata med honom. Så förstår verkligen din känsla, hopps du går och pratar med någon fö det har hjälpt mig jätte mycket. Hur ensam man känner sig så har jag lärt mig att man inte är det, finns så många som känner likadant. 
Min son heter Jamie och föddes den 7 juni. Jobbar fortfarande varje dag med att ta mig igenom vardagen och jobbar med den saknad och tomhet som man känner. 
Man får verkligen låta såret läka i en långsam takt för att ärret ska bli så fins som möjligt,

Johanna

Nettanangel,
Ville bara skriva att jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Vi har fått kämpa för att få barn, först ett missfall (missed abortion) och därefter en sjukt jobbig graviditet som fick avbrytas i v19 pga en svår missbildning. Pappa vågade inte prata med mig, inte ens när jag bad honom att göra det. Rykten spreds bland grannar och avlägsna vänner, men ingen hörde av sig och frågade vad som hänt. Själv var jag så ledsen att jag inte orkade agera. Samtidigt som jag mådde piss så blev svågern och hans tjej föräldrar och alla var sååå lyckliga för deras skull och ingen brydde sig om mig/oss . Det fanns absolut ingen förståelse för att jag tyckte att det var jobbigt att träffa dem och deras barn. De hörde aldrig ens av sig till mig och frågade hur jag mådde. Empatin flödade inte direkt. Mina barn har liksom aldrig ”räknats”.

Jag fick emellertid fantastiskt stöd av en kurator. Kom sakna men säkert på fötter igen. Idag är jag mamma till en härlig pojke. Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag är världens lyckligaste mamma. Tyvärr är relationen till många familjemedlemmar och vänner för alltid förändrad.
Jag tror att det finns två typer av människor; de som själva har upplevt en tragedi och de som inte har det. Jag pratar i princip bara med likasinnade om vad som har hänt. Man kan bli så sanslöst sårad annars.
Du är inte ensam! Det är jobbigt när man mitt i all sorg upptäcker att ens föräldrar och vänner har svagheter och inte kan hantera varken ens egen eller andras sorg på ett bra sätt. När man skulle behöva dem som allra bäst. Vi är alla människor. Man får försöka hitta rätt personer att få stöd av och sedan ta en dag i taget.
Lycka till med allt!

Jag känner så väl igen mig i det du/ni skriver. Jag fick också avbryta graviditeten pg missbildning då i v 21. Jag var mer eller mindre helt ensam i min sorg, ingen kunde förstå eller ville förstå. Min pappa hade köpt en spjälsäng till vårt barn som stod hemma hos han och hans fru tills vårt barn skulle komma. När vi förlorade vår älskade flicka ringde min ingifta kusin till min pappa och frågade fall hon kunde få sängen istället ( vi skulle ha barn samma datum) . Min pappa gav bort sängen men berättade aldrig detta för mig, jag upptäckte det när vi var hemma hos dem och jag gick för att titta på sängen och den var borta. Jag blev oerhört sårad. Att han ens gav bort den. Han köpte en helt ny säng till vårt andra barn men detta har jag aldrig glömt och kommer heller aldrig att göra. Jag hoppas du kan finns tröst i andra mammor som varit med om liknande, det blev min räddning i det hela. Kram till dig