Hjälp mig att stå ut!!

Ingen??

Jag känner absolut igen mig. Har en tonåring hemma i samma ålder som beter sig precis som din mans.
Det komiska i den sitsen är att tonåringen inte är vår, utan mitt äldre syskons men vi har ställt upp som extrafamilj och vi har stränga regler här hemma som tonåringen skiter fullständigt i på ren svenska.

Det har skapat en konflikt mellan mig och mannen eftersom jag kan ha överseende med småsaker, medans min man är arg över att tonåringen i denna ålder borde veta att man hjälper till i hemmet.
De kommer inte överens alls och har det jobbigt och min man vill knappt vara hemma ibland.
Vi har också två mindre barn som gör väldigt mycket sysslor hemma och då tycker min man att kan ungarna göra det så kan tonåringen också.

Det vi har gjort gemensamt nu är att vi har bestämt oss för att varje veckoslut ha ett litet familjemöte eller vad man ska kalla det, där vi pratar om olika saker och alla får prata till punkt, vi har olika regler som gäller alla som vi skrivit på en whiteboard tavla och vi är noga med att alla ska respektera varandra och har sagt att om detta inte sköts smidigt så kommer vi antingen dra ut internet (för det sved rätt bra) eller så får tonåringen helt enkelt ta över någon annans sysslor också.

Jag var först lite emot att vara så sträng men sen kom jag fram till att alla måste få må bra i sitt hem och slippa känna sig trängda och slippa bråk så efter vi har infört detta är det mycket mer fridfullt här.

Kanske ni skulle haft ett litet möte och pratat alla tre? Du berättar hur du känner, de får berätta hur de känner och alla får prata till punkt, inget bråk och inga höga röster.

Det är svårt såklart, men det ger så mycket om alla går med på det.
Nu jobbar vår tonåring så hon är inte hemma på eftermiddagarna och kan t.ex inte diska efter middagen då hon inte äter hemma, men vi har sagt att hon istället får gå ut med hunden eller plocka undan den rena disken då hon kommer hem och hon förstår att vi bara menar väl.

Min man tycker än så länge det fungerar men han kan vara långsur av sig och det ignorerar jag bara, om tonåringen inte gjort det hon ska, för jag påpekar detta för henne senare.
Jag tror din man är den som kanske måste trycka på sonen mer eftersom de är närmast, jag är den som trycker på här hemma då tonåringen är närmast mig och det funkar faktiskt. Än så länge :)

Din man och du borde också sätta er ner själva och prata igenom saker så han förstår dig också.
Det är viktigt för annars kan det leda till fler onödiga konflikter.

Förlåt för ett långt inlägg, hoppas du fick lite råd åtminstone!

jag är bara 24 år, men kommer så väl ihåg när jag var 19. man var sååå förvirrad! vart skulle man i livet? visste man inte det så kunde man ju skita i allt innan man hittade sin grej. Jag var mest hemma och åt och sov sen stack jag ut igen. gjorde inget hemma, mamma tjatade på mig varje dag, lagade mat gjorde jag dock men det var för att jag hade ett intresse för det. Det man som förälder till en tonåring bör göra är att egentligen bara finnas där, går han inte i skolan så får han inga pengar...en tonåring behöver pengar! så det kan man utnyttja. 
tänk på att det är förvirrade själar i de åldrarna. lägg inte för mycket press, se till att de hittar sin grej! vart vill han i livet? vad tycker han är kul? oftast vill inte tonåringar vara med sina föräldrar särskilt mycket, man vill mest att de ska vara betjänter till en. Försök att hjäpa honom. jag flyttade från stockholm till skåne när jag fyllde 19 år, det var en stor grej för mig där jag också hittade mig själv, jag flyttade ner dit själv och började jobba och plugga.  Men det jag minns est var att ingen stöttade mig, ingen trodde på mig att jag skulle klara det. så en tonårig behöver stöd i de det verkligen tror och vill

Nej det gör jag verkligen inte. det jag menar är att tonåringar som inte vet vad de vill i livet oftast blir förslappade för de inte vet vad de ska göra. att de oftast skiter i allt. särskilt hushållsarbete. för det är inget som intresserar än, man har annat att göra. ( ser det från en tonårings perspektiv) man kanske inte kan kräva allt. men är man 19 så hade man väl inte tänkt att bo hemma hela livet, hjälp honom att hitta insperation. ge belöning för att tex. tvätta och städa, tonåringar gör oftast inte saker gratis därför kan en peng här och var vara en insperation till att vilja hjälpa till.

Eller på ett vänligt sätt säga att han får börja tvätta sina egna kläder, visa hur man gör om han inte vet, tillslut har han inga rena kläder kvar så då är han illa tvungen. Alla tonåringar är olika. hur är han som person? Intressen? Gör han något med familjwn eller är han bara ute och festar med kompisar?

Okej då förstår jag läget lite mera. tycker inte att du ska gå på honom mera, låt hans pappa göra det istället så inte din och sonens relation blir mer förstörd. det är hans uppgift att se till att både du och sonen blir nöjda, sonen kanske har mer respekt för sin pappa. sonen är vuxen, fungerar det inte så får han väl flytta hemifrån. kan förstå att du blir som tredje hjulet i familjen, tonåringar brukar inte välkommna nya vuxna som ska bestämma över en ( inget illa menat mot dig, jag menar allmönt) din sambo får ställa krav på sin son för att hemmet ska fungera, passar det inte så får väl sonen börja jobba och plugga samtidigt för att få lära sog att ta ansvar. vad vill sonen göra med sin pappa?

Jag känner igen mig, jag och min pojkvänn som har varit tillsammans i lite mer än tre år men vi har inte flyttat ihop än men vi har planer på att skaffa en gård tillsammans och letar. Han har en dotter på 19, jag har en dotter på 10.

Ibland känner jag att dethär kommer aldrig att gå. Hon tog studenten i våras och har sen dess suttit hemma på sitt rum och spelat dator. Hon bor heltid hos sin pappa nu, när vi träffades var hon ibland hos sin mamma på helgerna.

Det är inga "öppna" konflikter mellan oss tre, hon och hennes pappa har en hel del bråk om att hon ska hjälpa till hemma men än så länge är jag inte inblandad i dem mer än att jag hör om dem genom honom.

Hon lyfter knappt ett finger hemma, har väl börjat tvätta sina kläder lite då pappan vägrar men han lagar fortfrande mat till henne och sköter det mesta - ja hon är curlad. Pappan erkänner till viss del att hon är curlad men vill ändock inte riktigt erkänna att det är hans uppfostran som gjort henne så slapp och omotiverad.

När jag är hemma hos dem - vilket har blivit mindre och mindre - blir jag nästan automatiskt irriterad på dottern när hon visar sig eftersom jag ser hennes disk på soffbordet - och då pratar vi inte om en tallrik. och stöket i övriga hemmet. Jag blir irriterad på pojkvännen och hans attityd, har försökt prata med honom otaliga gånger men jag tror det är så illa att vi helt enkelt har olika syn på uppfostran.

Så jag funderar mycket på, kommer dethär att gå. hur ska jag hantera hans dotter när vi flyttar ihop? - oavsett om hon flyttar med eller flyttar någon annastans så kommer hon alltid "supportas" av sin pappa -det har han sagt själv.  jag är rädd att detta kommer att leda till konflikter! att detta kommer göra mig galen i slutändan.  och framförallt att det är så himla dåligt för min relation med hans dotter. 
      

Att vara bonusförälder eller vad man vill kalla sig är inte lätt å som någon skrev att man som ny inte alltid är välkommen det var att träffa rätt på spiken.
Att få att all skit tillhör vardagen för många av oss bonusar tyvärr, och det blir inte lättare om man inte har kommit överens med den/dom biologiska föräldrarna vad som gäller hemma.
 Men om man är 19 då är man vuxen ta mig tusan å då kan man tvätta sina kläder själv å kan man inte det så får man lära sig.
Hade det varit jag så hade jag inte gjort ett skvatt för honom speciellt när han har en attityd att han inte behöver göra att skvatt.Men du måste prata med din man om hur ni ska lösa problemet med hans son ja för det är hans son inte din
Till Sandraxx håller med Ess vänta med att flytta ihop bo på varsina håll tills hon flyttar att du blir galen hjälper ingen.
Jag har som sagt 2 bonusar en av dom bor hos oss varannan vecka den älsta kommer när hon vill, jag gjorde klart för min sambo att det var hans barn och hans ansvar det kan ha varit på gott å ont.
Jag ställer naturligtvis upp på ungarna men det är hans föräldrar ansvar vi har en dotter tillsamans och hon är mitt föräldrar ansvar ja hans med naturligtvis.
Det finns inget facit hur en familj med bonus föräldrar/barn ska fungera alla måste hitta sitt recept. 
Om alla vuxna kan komma överens så är det bästa men tyvärr så funkar inte det i alla familjer (så är det i min) så till alla bonusar där ute ta ett djupt andetag, gå ut å ta frisk luft å ta nya tag å tänk på att en dag flyttar dom hem ifrån.

Din bonusson är trots allt 19 år gammal, då är det dags att tvätta sin tvätt själv, städa själv osv. Det finns ju nittonåringar som har flyttat hemifrån och klarar sig själva. Vilka krav ställer ni på honom? Sätt er ner tillsammans och bestäm vad han ska fixa själv (plocka undan, tvätta) och gör han inte det så får det vara. Städa inte hans rum, tvätta inte hans tvätt. Annars tycker jag att det låter som en ganska omogen och rädd nittonåring som behöver stöd för att bli mer självständig. Hur har han det med kompisar? Flickvän? Har ni pratat om vad han vill göra efter gymnasiet?

Jag hittade denna gamla tråd som jag svarat i, jag hade helt glömt bort den.

När jag läser blir jag trött på mig själv, varför är det så lät att vara efterklok och varför har jag så lätt att slänga mig in med huvudet före i varje vägg som så tydligt står framför mig? Jag skulle lyssnat på era råd, men hoppet är väl det sista som dör, och när vi hittade "gården" och dottern bedyrad att nu skulle hon skaffa jobb, körkort och flytta hemmifrån så kändes allt lovande. Först skulle hon inte flytta med, men i sista minuten ändrade hon sig och följde med ändå. Efterklok borde jag sagt nej, men i situationen kändes det inte så lätt att neka.

Nu har vi bott tillsammans snart i 5 månader och jag överväger att flytta därifrån. Lite har förändrats - hon håller mer ordning hemma - men mest pga att jag "tjatar" - jag hatar det. Jag är frustrerad varje dag över att det inte händer något - hon gick i 4månader innan hon äntligen bestämde sig för att söka jobb, för att nästa dag ångra sig och vill läsa på komvux. men det känns inte som hon har någon plan med sina studier utan bara drar ut på tiden. 

Min och sambons största konflikt ligger i vår syn på vem som bestämmer, hur man ställer krav och hur man genomdriver konsekvenser om man inte tar sitt ansvar. Eftersom jag känner att jag blir mer motarbetad än får stöd från honom så är jag redo att packa min väska och gå. Sambon säger att det bara är att härda ut tills hon mognat och flyttat. Jag är dålig på att härda ut och har ingen lust att gå och vara irriterad och frusterad på obestämd tid på hennes villkor.

Samtidigt undrar jag hur det gått för trådskaparen? Separerade ni, växte 19åringen upp och tog tag i sitt liv?