• Anonym (Jätteledsen)

    Vet att beslutet är rätt, men är så ledsen.

    Upptäckte i fredags att jag är gravid, trots att jag har kopparspiral insatt sedan några månader. Eller nåväl, det visade sig att kopparspiralen inte alls fanns där längre, åtminstone inte så att läkaren kunde hitta den med hjälp av ultraljud. Mest troligt är att den åkt ut på något vänster. Jag är i vecka 6+2 och jag kommer att göra en kirurgisk abort om en dryg vecka.

    Jag och maken har varit tillsammans i över tio år. Vi har en nioårig flicka tillsammans och har en jättebra relation, men efter dotterns födelse blev jag svårt sjuk i en förlossningsdepression. Blev inlagd på psyk, fick mediciner och är sedan dess fortfarande sjukskriven (numera med permanent sjukersättning, det visade sig att jag förmodligen lider av en atypisk form av bipolär sjukdom som möjligtvis utlöstes i samband med förlossningen). Det tog över ett år innan jag kunde känna glädje över att ha blivit förälder, men idag skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan min underbara dotter.

    Jag vill verkligen, verkligen behålla det här barnet, men min man vill inte och jag förstår honom till 100% efter vad som hände sist. Redan några år efter att dottern föddes sa jag att han kommer att få bestämma hur vi ska göra om jag någonsin skulle bli gravid igen. Vi har naturligtvis alltid skyddat oss, just för att det inte ska behöva hända, men det räckte inte till i det här fallet.

    Vi är båda två väldigt ledsna. Jag för att jag måste genomföra en abort trots att jag vill ha fler barn och maken för att jag är så ledsen. Han känner att han sviker mig, men jag gör mitt bästa för att försäkra honom om att jag inte är besviken eller arg på honom. Jag förstår honom som sagt verkligen, men det gör så väldigt ont inombords att behöva ta det här beslutet.

    Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med mitt dravel, kanske mest söka sympati. Hur kommer man över en abort, som man vet är "rätt" beslut, men som  känslomässigt ändå är mycket, mycket svår att ens tänka sig? Finns det något stöd att få, kan man få prata med en kurator även efter en genomförd abort?       

  • Svar på tråden Vet att beslutet är rätt, men är så ledsen.
  • Anonym (?)

    Men nu när du vet om din psykiska sjukdom och har behandling så behöver det inte alls bli lika illa som förra gången, eller?

  • Kofot

    Du behöver inte be om förlåt för det du kallar ditt dravel. Det är bra att skriva av sig. Att prata och att vända och vrida och dela med sig. Det är bra och det ska du aldrig be om förlåt för.
    Att hamna i en situation där abort är rätt beslut kan och är ofta tufft även om man någonstans vet att det är rätt beslut. Mitt råd är att du ska tillåta dig att sörja och bearbeta allt. Prata med din man, skriv ner dina tankar och gå sedan vidare när du känner att du kan.

  • Anonym (fundersam)

    Jag tycker det är väldigt mystiskt att en spiral, som ofta gör ont o sätta in, inte alltid då man får smärtlindring innan och bedövnings salva lokalt, bara kan åka ut utan att man märker nåt. Borde kännas! Dessutom är den 3 cm i höjd så den syns ju tydligt. Och, den är T formad så den glider ju inte bara ut.

  • krusmynta02

    det är ju inte alls säkert att det upprepar sig..! Varför tror han det skulle upprepa sig? HAN sa Han skulle bestämma? Det är väl DIN kropp???

  • Anonym (Jätteledsen)
    krusmynta02 skrev 2013-10-03 21:41:13 följande:
    det är ju inte alls säkert att det upprepar sig..! Varför tror han det skulle upprepa sig? HAN sa Han skulle bestämma? Det är väl DIN kropp???

    JAG sa att han skulle få bestämma och det känns fullt rimligt med tanke på vad som hände sist. Vi är tre personer redan i den här familjen och det är inte bara jag som räknas. Ytterligare en förlossningsdepression av den kalibern skulle vara mycket påfrestande på alla familjens medlemmar och den risken förstår jag mycket väl att min man inte vill ta. Sen är han förstås fullt på det klara med att jag rent juridiskt har rätt att ta beslutet, men det spelar faktiskt ingen roll för min del. Har aldrig ens tänkt tanken att "köra över" honom i den här frågan bara för att barnet växer i min kropp.
  • Anonym (Jätteledsen)
    Anonym (?) skrev 2013-09-30 13:34:25 följande:
    Men nu när du vet om din psykiska sjukdom och har behandling så behöver det inte alls bli lika illa som förra gången, eller?

    Dessvärre har jag ingen riktigt välfungerande behandling, trots att jag har provat det mesta. Jag är mycket känslig för förändringar fortfarande och en större förändring än en ny graviditet, förlossning och ett nytt barn är svår att tänka sig.
  • Anonym (Jätteledsen)
    Kofot skrev 2013-09-30 13:36:32 följande:
    Du behöver inte be om förlåt för det du kallar ditt dravel. Det är bra att skriva av sig. Att prata och att vända och vrida och dela med sig. Det är bra och det ska du aldrig be om förlåt för.
    Att hamna i en situation där abort är rätt beslut kan och är ofta tufft även om man någonstans vet att det är rätt beslut. Mitt råd är att du ska tillåta dig att sörja och bearbeta allt. Prata med din man, skriv ner dina tankar och gå sedan vidare när du känner att du kan.

    Tack!
    Jag har skrivit flera brev till honom och det känns faktiskt lättare och lättare att tänka på aborten nu (kommer att göra den på måndag). Det är en jobbig och sorglig situation, men av två jobbiga alternativ är det här det alternativ som innebär minst risker och när jag kopplar på logiken inser jag att det är det rätta. 
  • Anonym (Jätteledsen)
    Anonym (fundersam) skrev 2013-10-03 17:54:05 följande:
    Jag tycker det är väldigt mystiskt att en spiral, som ofta gör ont o sätta in, inte alltid då man får smärtlindring innan och bedövnings salva lokalt, bara kan åka ut utan att man märker nåt. Borde kännas! Dessutom är den 3 cm i höjd så den syns ju tydligt. Och, den är T formad så den glider ju inte bara ut.

    Har ingen aning om hur eller när den försvunnit, men den gick som sagt inte att hitta. Läkaren sa att det troligaste alternativet är att den kommit ut i samband med mens, då jag blöder väldigt mycket, men jag undrar hur jag i sådana fall kunnat missa den.
  • Anonym (fundersam)

    Har ni pratat med någon professionell? Inom psyk tänker jag då mest. Vi lever i ett så modernt samhälle, så det finns säkert medicin el annan behandling du kan ta under o efter graviditet, som fostret tål o 'håller din sjukdom i chack'.

Svar på tråden Vet att beslutet är rätt, men är så ledsen.