Är det kärlek?

Hej alla kloka... Behöver få veta vad ni tycker i frågan. Lång historia kort: jag och min sambo har varit tillsammans i drygt 4 år nu och har sedan drygt 10 månader varit ett par igen efter ett uppehåll på ca två månader under vintern då vi kollapsade mentalt och gled isär , inte känslomässigt men förnuftet och turen va inte med oss. Vi hade på våren varit med om att vårt hus brann upp och det tärde enormt på hela vår familj och barnen va enormt ledsna och behövde mycket stöd. Vi grälade under separationen som jag tror dom flesta gör och mycket skit SAS mellan oss. Till saken hör att vi har en gemensam son på snart två år som va precis nyfödd när huset brann. Med alla pinaler borta och konstant bråk med försäkringsbolag mm. Så orkade vi helt enkelt inte hålla isär vår kärlek. Nu till saken, Efter vår separation har jag och tjejen haft det mestadels fint igen. Vi har tillsammans kollat när vårt nya hus byggs upp och drömt igenom perioder med val av ytskikt mm, ja ni vet. Men när det gäller hennes vuxna barn 18,19,20 år gamla,varav två är bonus, så vill dom inte komma ut när jag är i huset. Det gör mig ont då jag inte gjort dom något. Hennes syster och dennes man tycker inte om mig heller. Hennes mor ogillar mig också och jag är allri bjuden på middag när min sambo och barn går dit. Tilläggas ska att jag också har en dotter på 16 år som inte heller är medbjuden. Hennes bästa kompis,som jag träffat i Max 3 Tim på 4 år, anser att jag är en psykopat och har skrivit inlägg om detta till delar av familjen på Facebook. Jag har om och om igen försökt ta upp detta med min tjej . Hur det känns i mig och hur lessen jag blir och till svar får jag att det är jag som ska söka upp alla dessa personer och försonas. Allt känns så fel och knas, har ont i magen varje dag numera. Eftersom vissa uttryckt hur dom hatar mig är det svårt. Jag försöker förstå varför det blivit så här och frågade henne om det kunde va så att hon svartmålat mig lite väl mycket under vår separation ? Hon svarade att det låg säkert med i bilden. Så vad ska jag göra då, frågar jag och hon blir arg,riktigt ilsken å tycker att det är min sak och reda ut detta med hennes familj, hon vill inte vara mittimellan säger hon. Varje dag blir jag ledsnare och ledsnare..... Till saken hör att att när jag kom in i bilden så va hon bankrutt och kronofogden hängde på dörren,hemmet va misär med kattskit i barnens sängar , såg ut som en soptipp,går inte å beskriva men hon hade varit deprimerad och precis klivit upp från detta när vi träffades.. jag var så kär, verkligen kär att jag blundade för allt. Jag kommer ifrån en trasig familj själv så jag ryckte på axlarna och sa att vi fixar det här tillsammans, du och jag, jag har sett det här förr när jag växte upp, det skrämmer mig inte... Minns hur hon stod och grät, för hon skämdes och hade inte bjudit hem mig, jag spontant kom dit. Hon hade inte orkat ensam med barnen och hem, pengarna hon fått hade hon inte köpt dyra saker för men dyr och god mat till barnen, det va liksom hennes grej att ge till dom för att dom fanns för henne. Jag löste hennes lån med ett banklån på 300000 som jag fortfarande ensam betalar på. Där börjar dom stora barnens agg mot mig. Dom visste inte om kronofogden, dom såg det som att nu kommer jag och sabbat deras fritidsgård när jag berättar att vi inte har råd att äta rött kött, läsk och godis varje dag. Min sambo va med på allt och förstod själv att det krävdes förändring. Hon stöttade mig och tog upp det med matkostnaderna i hemmet. Men jag fick lova att allri tala om detta med kronofogden för någon, ingen visste och hon skämdes så. Jag lovade, men nu tittade barnen snett på mig.... Så för två år sen tog jag med alla på en semester i Sverige, en kort men jag lånade pengar så vi skulle få göra något kul. Inklusive hennes mor. Jag betalte allt. Inte ett tack, när jag tog upp att jag iallafall önskar mig ett tack, att det inte är en självklarhet att jag ska bjuda så blev min tjej arg på mig och det va slutsnackat där. Jag har fostrat hennes två små tjejer som mina egna, då dom bor hemma,9 och 12 idag, läxor, mat, ja allt ni vet. Men återigen till saken, nu fyllde ena tjejen 9 år och vi firade hos oss, två av hennes äldsta bonus barn , syskon till 9 och tolvåringen kom inte för jag va där. Hennes mor och hennes syster och man kom men tittar och pratar inte med mig. Nu ska hennes mamma fylla 70 och bjuder alla i familjen på utlandssemester över julen , hon är miljonär, men inte mig och min dotter. Jag skiter i själva resan men jag känner verkligen hur man försöker splitta oss och lyckas. Jag blir så lessen. Jag har allri gjort henne något. Jag Tycker att julen tillhör dom man lever med i första hand. Så nu ska dom åka... Jag ska sitta ensam med min dotter. Ska det va så här? Är det okej? Min sambo och jag har allri dansat, jag kan inte... Men vill lära mig, hon har buggat och säger att hon ska men på fyra år inte en gång? Samtidigt har hon varit ute och dansat med andra män och kvinnor och kan komma hem å vräka ur sig hur härligt det är..är det sjysst? Jag mår så dåligt att jag nu på allvar funderar på att lämna detta och har förklarat att kontentan av detta blir att vår son också får växa upp i varsitt hem... Jag skulle bett min bästa vän eller far och mor dra åt helvete om inte hela min familj va inkluderad. Vad är allt värt annars? Jag jobbar på med att bygga hennes barns rum och vårat hem ensam, och hon kommer och säger hur varm det gör henne i hjärtat. Men jag känner mig som en hund som i gen egentligen gillar... Förutom hennes yngsta tjejer som refererar mig som pappa..då deras är borta ur bilden. Jag har verkligen kortat ner allt och hoppas ni får en känsla av hur jag menar. Med råd och tips. Tack, Jens Jag är snickare, så jag starta upp å renovera huset. Detta innan det brann., varje dag, för att jag älskar det samt vill ge det jag kan. Jag förklarar att det inte är så lätt då jag 1, allri gjort dom något illa

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-18 12:02
Lite försvann, men skulle ni sitta å bara vänta på er sambo, eller skulle ni kräva att han,hon tog ställning för er ?
Är det okej att dom går på middagar där inte jag och min dotter är välkomna ?
Dilemmat är skulden jag känner för min son och hennes två yngsta om vi separerar...
Vill ju bara få vara lycklig och ändå gör det så ont i mig...
Psykopaten har försökt sagt sitt.
Jensa