Vi förlorade vår dotter den 10/12 på beräknad födelsedag=(

I måndags den 9/12 vändes hela vår värld upp och ner. Jag hade börjat få lite värkar kvällen innan och lilla Elsa levde rövare i magen den 8/12 när värkarna så smått började. När jag vaknade dagen efter den 9/12 så hade jag en olustkänsla i kroppen. Elsa brukade alltid leva rövare i magen på morgonen men just denna morgon var det helt stilla. Jag kände att något inte stämde. Jag buffade och knuffade på magen samt drack kallt och en massa som innan fått Elsa att besvara det. Men inte i dag:/

Jag åkte in till förlossningen för kontroll och när hon lade på CTG-dosan och hittade en puls på 110-120 så förstod jag direkt att det inte var hennes. Det var ju min puls. Hon försökte flytta dosan flera ggr, men inget svar. Redan då började tankarna mala att min känsla stämde. Läkaren kom in med ultraljudsapparaten och började kika och efter nån minut tittar hon på mig och säger att hon tyvärr inte kan se någon hjärtaktivitet. Då brast hela min värld. Jag hade ju dum som jag är åkt in själv till förlossningen för vi hade 2 av barnen hemma och jag skulle ju "bara" in på kontroll.... 

Jag minns bara att alla tankarna for runt och jag grät panikartat. Vad skulle barnen säga? Vad skulle vi göra med alla saker som stod färdiga hemma? Såna där praktiska grejer var det första som dök upp. Även; hur ska vi kunna begrava vårt barn?!!

Vi bestämde oss för att gemensamt åka hem och berätta för våra barn som är 8, 7 och 2,5 år. Vi grät hela familjen tillsammans. Sen var det dags att packa väskan till förlossningen. Plocka ur alla bebiskläder som jag hade plockat ner men jag behöll filten som vi hade köpt till Elsa och ett set kläder och mössa som vi hade bestämt hon skulle få kläs i efter förlossningen.

På kvällen fick jag första omgången cytotec och det räckte för att få i gång förlossningen. Jag hade ju lite egna värkar redan innan.

Det var en jobbig förlossning både fysiskt och psykiskt.... 03.29 kom lilla Elsa ut. Världens finaste lilla flicka. Så välskapt och fin. Såg ut som att hon sov rofyllt. Vi fick ha henne hos oss ett tag och svepte in henne i sin filt och bara klappade och pussade på henne. På morgonen kom barnen upp och höll i henne och fick klappa och pussa.

Jag valde att åka hem efter några timmar. Personalen klädde på Elsa så fint och gjorde så fina hand och fotavtryck.

Dagen efter hade vi minnesstund med våra syskon, deras respektive och föräldrar samt våra egna barn. Fruktansvärt jobbigt. Att förstå att det är sista gången vi fick se henne, hålla henne och få  pussa hennes lena panna. 

Vi saknar henne så oerhört. Denna olustkänslan i kroppen är fruktansvärd. Begravningen kommer hållas den 3/1 kl 10. 

Hur överlever man? Kommer det nånsin kännas bra i kroppen? VARFÖR?? VARFÖR???

Obduktionen visade inget fel på Elsa. Bara att hon enbart hade två kärl i navelsträngen och därför var lite tillväxthämmad (2790 gram och 47 cm i vecka 39+6). 

Vågar man någonsin skaffa fler barn? och När?

man far som en bergochdalbana upp och ner... 

Det är inte rättvist......=(