Min pappa ligger på dödsbädden och jag kan inte hantera det:(

Jag vet inte vad jag ska säga egentligen.. har erfarenhet av liknande fast då gällde det min morfar ( han stod mig nära som en pappa ) när han hastigt gick bort i cancer så var mina barn 1, 4 och 9 år gamla. Min man jobbade mycket och jag studerade och jobbade på timmar då och då. Jag vet inte hur jag lyckades ta mig igenom detta men jag fick väl några oanade krafter?!... sov väldigt lite under denna period, satt mkt hos min morfar, hjälpte till med praktiska saker. Att vara behjälplig och sysselsatt kändes bra för mig! 
Jag försökte mentalt förbereda mig på att han skulle lämna oss. Jag grät, jag var arg, jag var samlad och allt möjligt på samma gång. Man måste tillåta sig att släppa fram sina känslor. Det gör ingeting om barnet/barnen ser att mamma är ledsen... dom förstår, barn är kloka. 

Att ta kontakt med kurator el liknande kan vara en bra ide tycker jag, där kan man få mkt hjälp ( jag gjorde det ) hon hjälpte mig att komma vidare, att kunna se ljusglimtar mitt i sorgen. Tillåt dig ta hjälp ! vet att det kan ta emot , det gjorde det för mig.. men att få prata med utomstående kan hjälpa otroligt mycket. 

Jag vet inte om mitt svar var till någon hjälp men jag kände att jag var tvungen att skriva.

Du kommer att klara detta , även om det är en väldigt jobbig situation du befinner dig i. Många kramar <3

Jag orkar redan nu inget, hjärnan gör på högvarv hela tiden, är trött men så fort jag stänger ögonen känns det som jag blir pigg. Det är till hjälp, jag känner och tänker att andra klarar ju sånna här situationer och värre. Men känns helt overkligt:( jag vill så himla gärna vara hos pappa hela tiden men det går inte, han orkar inte att vi är där och vill bara sova. Sen när det börjar närma sig att han ska gå bort skrämmer livet på mig, vet inte hur man ska göra där. Jag vill vara där men är livrädd för att se han lida och är rädd att se en död person. Jag får så konstiga tankar nu när allt är kaos, tänker på mycket runt omkring istället för min stackars far:( men fick höra att det är kroppens försvar. :(

Jag jag kontakt med en kurator men hon har semester nu nästan hela januari när jag behöver henne som mest:(

Tack snälla du myludvig14 skönt på något sätt att veta strandar klarar det och du hade fler barn, kram

Förstår att du känner rädsla inför att se en död person. Speciellt en person som står en nära. 
Jag har sett många döda personer eftersom jag arbetat på en palliativ avdelning och även nu jobbar med sjuka människor. Jag har sett två nära anhöriga. Det går inte innan att föreställa sig, men jag kan berätta att en död person är fin, man brukar se hur fridfulla dom ser ut, det är inte läskigt. Allt är bara tyst och lugnt. självklart sorgligt men samtidigt kunde jag känna en lättnad att det är över, lidandet och smärtan som personen kanske fått uppleva på senaste tiden är borta. 

Din pappa ska inte behöva lida med smärtor/oro/ångest osv det kan sjukvården se till. 
Du behöver inte göra nåt speciellt hos din pappa, det räcker att finnas där.. även om din pappa inte verkar närvarande så kan vara bra att tänka på att hörseln är det sista som lämnar en människa. 
Sen det viktigaste av allt . Vad du än gör eller bestämmer dig för så finns där inget rätt eller fel. Sitt hos din pappa om du känner att du klarar av det, vill det? man behöver inte. Man kan välja att inte se sin pappa efter han gått bort om det känns för jobbigt. Man kan säga "farväl" innan..ta avsked på det sätt man tycker känns bäst. 

Det är viktigt att du tar hand om dig på bästa sätt för att orka med en sån här jobbig tid. Be om hjälp. Vi människor är till för att hjälpa varandra. 
Ett sista tips som hjälper många, börja blogga eller om inte det, skriv dagbok. Skriv skriv skriv. Det hjälper också! 
Att få ur sig sina tankar och funderingar och även kunna blicka tillbaka flera år senare om man vill. 
KRAM 

Han är än i medvetande och det är jag väldigt glad för, men sover säkert 22 Tim om dygnet. Det känns skönt att veta att det inte är otäckt med död människor, har aldrig sett en eller varit med om något sånt och det är väl därför det skrämmer en. Jag har absolut tänkt vara med ända till slutet om det inge sker väldigt hastigt och vi inte hinner dit.

Ja jag har funderat på att skriva men på något sätt känns det skönt att skriva här med någon som jag inte känner och som varit med om något liknande.

Jag skulle gärna be om hjälp men dom jag brukar är lika ledsna och inne i detta som jag så känns som jag får sköta detta lite själv, min sambo hjälper mig hätta mycket och finns där för mig. Men han måste ju jobba också:(

Det jag igallafall är lättad över än är att han har ingen smärta alls än och har inte haft mer än lite huvudvärk.

Hej, ville bara säga att jag inte tycker att du ska vara orolig över att vara en bra mamma om du blir ledsen. Det är ju bara naturligt i en sån här situation. Barn måste väl se sina föräldrar i alla möjliga tillstånd genom livet...

Du är en bra mamma! ( och en bra dotter) Sitter själv med döende föräldrar, man får så mycket att tänka på.....

Min pappa gick hastigt bort. Det är 9 år sedan och jag mår dåligt än idag. Han fick besked att han hade cancer och 6 dagar senare gick han bort. Vi hade så mycket kvar tillsammans. Jag var 25 år och en son på 3 månader med kolik. Min mamma gick bort när jag var 8 månader även hon i cancer. Hur man hanterar det är olika för alla. Jag höll på att bryta ihop. Dessutom så vad det jobbigt mellan mamman och mig. Vi är idag separerade.

Jag är stenhård på traditioner som tex födelsedag och jul. Kan stanna hemma från jobbet enbart för att jag måste tända ett ljus på graven. Det som är mest jobbigt är när man tex fyller eller mina barn slutar skolan.
Men oavsett hur jobbigt allt är så är man så stark och försöker klara av vardagen. Tror inte att min pappa vill att jag ska gräva ner mig. Han förstår att man är ledsen och det känns ofta att han kollar till mig.

Kämpa på och var stark och prata med en kurator eller en präst.