Hej. Jag har lite frågor ang avbruten graviditet. Vore tacksam om någon ville dela med sig av sina erfarenheter. I vilken vecka avbröts graviditeten? Varför avbröts den? Hur gammal är du? Hur upplevde du sjukvården av personalen? Fick du den stöd och hjälp som du behövde efteråt? Kram
Hej,
Jag avbröt min graviditet pga ett gravt hjärtfel hos min pojke, han hade inte överlevt utanför min mage. Detta var i v 16. Är 27 år gammal (första barnet).
Kan säga att jag är helt förvånad över hur kompetenta och empatiska ALLA i sjukhuset har varit. De flesta förstår nog vilken traumatisk upplevelse det är för en kvinna att gå genom.
Mitt avbrytande tog totalt 20 h, och var väldigt smärtsamt. Först gjorde det så ont att jag svimmade och kräktes av smärtan flera gånger. Frös också och skakade så det inte går att förklara, till slut låg jag där med två filtar, ett täcke, halsduk och värmekudde. Mådde helt sinnesjuk dåligt. Barnmorskan sa att det var biverkningarna från slidtabletterna (fick ta 10 totalt, utspritt över dagen). Men fick hur mycket morfin som helst, så det blev bättre. Sen strax innan vattnet gick började det göra extremt ont och då hjälpte inte morfinet alls. Vattnet gick efter 9 h totalt och pojken kom kanske en timme efter det. Värkarna tills han kom var extrema, men det gjorde inte ont när han skulle ut. Moderkakan ville inte komma ut sen (de gjorde flera ul), så jag fick skrapas under narkos. Förlorade jätte mycket blod så fick vara sängliggandes ett tag där och dagarna efter. Nu börjar jag kunna röra på mig lite utan att svimma hela tiden. Käkar en massa järn, så det blir väl snart bättre.
De var verkligen så snälla genom allt och visste verkligen vad de gjorde. Jag kände att de engagerade sig till 100% för att ta hand om mig och inte missa något, som t ex det med skrapningen. Efteråt kom de in med fika till både mig och min sambo (man brukar ju inte få mat på sjukhuset i UMAS under avbrytande), så tyckte det var gulligt av de. Har haft bra kommunikation och kontakt även nu efteråt när frågor har dykt upp. Fick en massa information utan att jag behövde fråga (både innan och efter), vilket känns så bra och underlättande.
Men det jobbigast är det psykiska. Jag var så fruktansvärt rädd när jag låg där. Jag var rädd för stunden när han skulle komma ut. Jag tror jag omedvetet vill ha kvar honom i min kropp så länge som möjligt, det kändes som att när han skulle komma - då skulle jag ha förlorat honom helt. Den värsta känslan var när jag någon timme efter (när alla värktabletter, narkos och allt började avta) insåg att min mage är tom och han inte var där längre. Det var som en chock på något vis och jag fick en enorm panik och bara storgrät. Dagarna efter har än så länge känts lite på samma vis, vaknar med panik av att han är borta. Och sorgen är fruktansvärd.
När vi fick titta på honom kände jag mig i alla fall lugn, även om det var sorgligt. Jag kände bara hur fin han var och hur mycket jag älskade honom. Jag ville inte vara ledsen när jag såg honom. Låter kanske konstigt, men jag ville lämna ifrån mig honom med ett lugn. Jag är inte religiös direkt, men om det finns någon själ eller annat, så ville jag att vi skulle skiljas åt fint och jag ville ge honom ett lugnt farväl. Även om han redan var borta.
Hör av dig om du undrar över något annat =)
Kram
Skulle bara tillägga att jag har även fått kurator tid direkt och får komma så många gånger jag behöver/vill. Tror att de flesta sjukhus alltid erbjuder detta.
Utöver blodförlusten så tycker jag att kroppen, eller rättare sagt livmodern återhämtar sig normalt, ingen infektion än så länge eller något annat konstigt.
Hej! Den 27/1-2014 var vi in på det efterlängtade rutin ultraljudet men fick en chock då de upptäckte att den lilla pojken inte var frisk. Armar och ben var "bara stumpar" som de beskrev det, huvudet missformat och bröstkorgen för trång. Jag trodde inte att sånt händer.. jag är 25 år gammal, min sambo 26. Vi har en frisk son på snart två år och har inte haft några svårigheter att bli gravida. Vi gjorde dessutom ett ultraljud på en privat klinik i v12 där allt såg bra ut. Vi fick jättebra bemötande direkt vid ultraljudet. Fick träffa läkare som gjorde ytterligare ett ultraljud och tog fostervattensprov. O sedan komma tillbaka samma dag och träffa ytterligare en läkare så de kollade ultraljud ännu en gång. Vi fick även träffa kuratorn samtidigt som vi pratade med läkarna. De hade fullt på kvinnokliniken så vi fick komma tillbaka dagen efter o få den första förberedande tabletten och hon berättade hur allt skulle gå till. Vi fick sedan åka hem och vänta två dagar och jag blev inlagd den tredje dagen och fick fyra slid tabletter, det hände inte så mkt efter det, fick ytterligare två tabletter att svälja tre timmar senare. Vi kom in vid nio på morgonen och efter lunch började det göra ont, riktiga förlossning värkar. Det gjorde fruktansvärt ont, fick smärtstillande men det gjorde mest att jag blev lite luddig i huvudet, vilket iofs var skönt. Strax efter 17 kom han ut, så himla fin. Det kändes så sorgligt, jag tyckte inte alls det var obehagligt att titta på honom, han var så fin händer, fötter o näsa o allt så perfekt. Men känslan av att det var över, definitivt. Jag var inte gravid längre, det kändes så tomt. Moderkakan kom ut av sig självt men de kollade med vul och såg lite rester så jag blev sövd och skrapad några timmar efter. Själva förloppet kändes lite konstigt, vi fick liksom "sköta" oss själva, de kom och tittade till oss lite då och då o sen fick vi ringa på sköterskan när han kommit ut.. efter så fick vi stanna kvar över natten , men vi hade fått åka hem om vi velat verkade det som. Men jag var ganska borta efter smärtstillande och narkos och ganska stor blodförlust och låga järnvärden. Dagen efter skulle vi få träffa läkare som inte kom då denne hade fullt upp. Så vi fick inte träffa läkare alls efter. Vi kom hem på fredagen och jag fick sjukskrivning till söndagen veckan därpå. Veckan efter ringde kuratorn för att höra hur vi mådde. Hon tyckte att jag skulle få vara hemma längre, så efter samtal med kvinnokliniken o genom en sköterska fick jag förlängt en vecka. Men läkaren var skeptisk. Bara det känns ju helt sjukt. Man har varit med om en förlossning och hinner inte ens sluta blöda innan man ska tillbaka och jobba. Nu en och en halv vecka efter har vi varit på samtal med kuratorn. Hon är jättebra, och hon tyckte även hon att läkaren inte verkar ha förstått våran situation alls. Nu har jag säkert skrivit lite osammanhängande och svamligt.. men fråga om det är något jag missat! Kram
Det knäppa med sjukskrivningen var ju att jag inte ens har träffat eller pratat med läkaren, hur kan hon bedöma min situation utan att ens veta vem jag är!
Men som tur är var ju kuratorn otroligt förstående och backade upp mig så jag fick en vecka till. Nu gick jag tillbaka till jobbet igår ändå, jobbar ändå bara typ 65% och så himla underbara arbetskamrater så det kändes ändå okej. Men jag ville ändå ha möjligheten att stanna hemma om jag hade känt att det blev jobbigt igen.
Jag fick välja om jag ville sitta på toaletten eller i sängen, så det blev sängen för mig det kändes mest naturligt..men sen kom moderkakan i bäckenet.
Mitt i allt detta fruktansvärda så känns det så skönt att kunna prata och jämföra den här hemska upplevelsen med någon som just varit med om samma. Man känner sig inte lika ensam!
Ja men vad bra att det i alla fall känns okej med att vara tillbaka på arbetet =) Så länge det känns bra så. Men jag förstår hur du menar, man vill ju ändå bli bemött med förståelse och känna att om man behöver vara hemma att det är okej.
Ja, jag hade faktiskt hellre legat i sängen också, kändes en aning märkligt att föda på toaletten. Fortsätter svara på ditt andra inlägg på den andra tråden =)
Hej. Jag har 3 friska barn på 7,5,2år Jag fick mitt första missfall när vi väntade bebis 4. Men fick ma mars v.5 och missfall juni v.7.2013. blev gravid igen i sep. Men slutade i missfall 13+4, upptäcktes på rul i jan 2014. Han låg helt stilla. 2 dagar senare blev jag inlagd 3 dagar. Jag blöder fort. O gjort det i 1 månad. Idag har jag börjat blöda jätte mycket. Tror inte allt kommit ut. Ska ringa gynakut i morg. Jag blev 30år i nov.. Våran pojk kommer begravas nästa vecka
Jag beklagar era förluster. Och tack för att ni vill dela med er. Det verkar som att det är olika hur man blir bemött! Och olika hur man blir sjukskriven. Det jag har fått höra och läst från olika forum är att man får förlösa där fullgånget gravida skall förlösas, att man får sitta bredvid gravida glada par. Det måste ju kännas hemskt, det tycker jag sjukvården behöver tänka på!
Vi var faktiskt på kvinnokliniken ej på förlossningen och på ultraljudet var de väldigt noggranna o hjälpsamma med att vi skulle få sitta för oss själva i ett avskilt rum. Så där måste jag säga att vi blev väl bemötta!