Hur hantera sin sorg och syskonets sorg?
Jag bor tillsammans med min fantastiska sambo och hans fina son på sju år. Vi blev överlyckliga när vi fick veta att jag var gravid, även sonen. Efter en graviditet som gick väldigt bra så slutade helt plötsligt bäbisen att röra sig i vecka 36. Vi åkte in till förlossningen och ett ultraljud visade att vår bäbis lilla hjärta slutat slå. Dagen efter föddes vår fina son, utan några synliga fel. Vi väntar fortfarande på obduktionsrapporten och en anledning.
Jag och min sambo klarar oss "bra" (i brist på annat ordval), pratar mycket och kan sörja med varandras hjälp. Vi har involverat sonen i hela processen så mycket han vill, han fick komma och se sin lillebror efter han fötts och hålla i honom och även vara med i planeringen av begravningen. Självklart lyssnar vi på honom om han inte vill, men låter honom ändå få veta att han är med liksom. Han frågar en del om lillebror, och verkar gärna vilja veta varför han dog, vilket inte är så konstigt kanske. Men det svåra är att veta hur man ska hantera hans sorg. För den ser helt annorlunda ut än våran, såklart. Han är ofta grinig nu och har en attityd, blir väldigt lätt arg och har börjat få utbrott där han tex lägger sig på golvet om nåt går mot honom eller om han måste göra nåt han inte vill.
Det är så svårt att veta hur man ska hantera det, utan att man blir antingen för hård eller för mesig. Samtidigt som vi vill låta honom ha sitt sorgearbete vill vi inte att det plötsligt blir okej att vara otrevlig eller så, så vi försöker vara som vi var innan. Men det blir såklart svårt när vi själva har alla känslor utanpå.
En annan sak som är svår är när man själv blir ledsen. Självklart döljer vi inte det, utan kan säga att vi är ledsna. Men det är svårt när de där riktiga helvetesstunderna kommer. Min sambo har inte riktigt samma problem, eftersom han inte gråter på samma sätt. Jag vill inte att bonussonen ser mig tokgråta, utan jag vill ändå vara stabil för hans skull. Men det känns inte särskilt bra att trycka bort det heller. Det här blev rätt långt och jag har lite svårt att formulera mig, men hoppas det är någorlunda vettigt skrivet. Vill gärna höra hur ni som varit i samma situation hanterade det, oavsett om det var med bio- eller bonusbarn.