Tycker inte om ena bonusbarnet. Är det fel på mig?

Nu har jag inga bonusbarn, men tre egna.....som är totalt olika varandra.

Min äldsta är 6 år och är fantastiskt lätt att ha att göra med på alla sätt och vis. Han har alltid varit väldigt vuxenorienterad och lite lillgammal på många sätt och har ett jämt humör. Det underlättare givetvis för mig och alla andra vuxna.

Min snart 5-åring är en känslomänniska från topp till tå. Allt är högt eller lågt och har alltid varit så. Raka motsatsen till hans rationelle storebror. Och det är tufft att hantera ibland. Han har inte heller någon bokstavskombination eller liknande, men han har ett humör av inte dess like och får precis som den 4-åring du träffar utbrott och testar och låter och bara är......mycket. Det är nog en bra beskrivning av honom. Han är mycket . I förskola och liknande så sköter han sig jättefint, är väldigt omtyckt av kompisar och personal, men tar tid på sig att knyta an till andra människor. Är världens mysigaste och lugnaste mellan varven också. Närhetsfis.

Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete. Jag älskar alla mina tre barn precis lika mycket och villkorslöst, men vår mellanson har sidor som kan få mig att vilja hoppa genom fönstret eller typ flytta utomlands under ett år (går över snabbt, men han trycker på knappar som skapar frustration hos mig). Att du som inte är hans biologiska pappa tycker att det är svårt är inget konstigt alls . Det kan vara svårt även som biologisk förälder med anknytning och känslor färdiga och starka i båda riktningar .

Det är inget fel på dig. Det är inget fel på pojken. Vissa relationer och situationer är bara svårare än andra . Ett bra ställe att börja är att gå till sig själv och fundera över VAD det är som gör att man får ett lättare nervsammanbrott av att en 4-åring skriker exempelvis. Är det känslan av att vara utom kontroll? Är det känslan av att man har misslyckats som vuxen i sin relation till barnet....i sin fostran? Funderar man över vad andra ska tro och tänka etc etc. Om du kommer underfund med det så kan du nog hitta mer konstruktiva sätt att möta både pojken och dig själv i den typen av situationer.....vilket i sin tur kommer att ge dig ett större lugn med din bonusson som han kommer att märka och ni kommer lättare att hitta varandra. 

Vet inte om jag bara är luddig eller får fram något vettigt. Lycka till i alla fall. Du verkar vara en engagerad bonuspappa med mycket god vilja. 

Ibland kan det vara bra att vända på det. Om du tänker på hur många saker 4-åringen inte får bestämma utan ni bestämmer.......tänkt då vad jobbiga han tycker att ni vuxna är . Ibland är det så lätt att tycka och tänka att de ska lyssna och helst göra som man säger . Men om man vänder på steken......lyssnar alltid vi och gör som de säger ?

Tror du missuppfattar. Ni ska självklart leda och sätta gränser men det är inte fel att tänka till hur det kan UPPLEVAS av ett barn. Utbrott kan bli mer begripliga då. Lite ödmjukhet helt enkelt inför det faktum att man som förälder/vuxen har all makt.