Outsäglig smärta, framtidsvånda... Era råd?

Fick tårar i ögonen när jag läste ditt sorgliga inlägg.Så ledsen att hen inte fick stanna kvar.Men man måste ju försöka  en gång till. En stor kram till er båda.   

Naturligtvis är du mamma även om du inte har kvar din lilla ängel i famnen, och det är så fruktansvärt orättvist att ni inte har er lilla Räka kvar hos er
Jag vet att det inte går att jämföra med det som hänt dig (och det är inte det jag försöker göra), men jag fick två tidiga mf innan mitt första barn föddes och efter det andra funderade jag mycket på om jag verkligen skulle orka gå igenom samma sak igen.
Grejen är att det gör man ju. Inte för att man vill utan för att man måste. Om det händer igen, och det behöver det ju inte göra. För mig var barnlängtan större än rädslan, men det tog ett tag. Ge dig tid att läka hjärtat lite, ge er tid att läka tomrummet i familjen lite, och prata med varann. Din sambo blev antagligen mer överrumplad än vad du blev, du kände ju Räkan väl, han gjorde inte det och fick förtvivlat kort tid på sig att göra det innan h*n lämnade er. Du är mamma till en liten ängel som bodde under ditt hjärta i flera månader. Din sambo är pappa till en liten ängel som han inte har någon direkt relation till. Det måste kännas fruktansvärt overkligt för er båda, men du har fler fina minnen och jag tror att det vore bra för er som familj om ni kan lyckas dela de minnena.
Jag svamlar och vet egentligen inte vad jag pratar om, jag vill egentligen bara säga att jag är fruktansvärt ledsen för er skull.

Först så vill jag säga att jag förstår att det är en outhärdlig smärta du just nu känner och jag beklagar verkligen att ni inte fick behålla ert barn.
Jag förlorade också mitt förstfödda barn, en lite ängla kille 2001 i en moderkaksavlossning i V.32, det var fruktansvärda omständigheter kring detta. 
Pga moderkakeavlossningen drabbades jag av en DIC och höll själv på att stryka med, pga kogulationsrubbningar så höll jag på att förblöda.
Låg två veckor intensiven i respirator, först när jag vaknat efter dessa veckor, förstod jag vad som verkligen hänt. Jag visste ju att vår son dött, men inte hur illa däran jag varit/var. 

Jag såg också gravida ÖVERALLT, nyfödda ÖVERALLT, gråtande bäbisar och barnvagnar så fort jag tittade ut genom fönstret :( det var en oerhört tuff tid.
Jag upplevde också att jag sörjde mer och längre än min dåvarande sambo, han stängde mer allt inombords, detta kom dock ikapp honom ca 12år senare.

Jag skulle vilja säga att "gå vidare" är inte att glömma, det var ett bra motto för mig. Jag har idag 13år senare gått vidare, men smärtan i mitt hjärta den finns där med mig varje dag, och det går inte en dag utan att jag tänker på honom, Melvin som han fick heta. 
Vissa dagar är ff tyngre än andra, men det går ju utan problem att ta sig igenom dem, i början var de fruktansvärda månader.
Jag råder dig att ha kurator kontakt under så lång tid du känner att du behöver det, det hjälper att prata, prata och prata och åter prata - då släpper det lite i hjärta för varje gång sakta men säkert.

Det finns ingen anledning i världen att ett barn ska behöva mista livet, det finns ingen anledning att tänka i de banorna i överhuvudtaget, för man kan inte komma på någon.
I början anklagade jag mig själv mkt - hade jag gjort ngt fel.? Hade jag missat ngt tecken.? Jag ramlade på rumpan två dagar innan detta tragiska och tänkte att "om jag inte ramlat" osv osv......

Idag har jag tre syskon till denna lilla ängel, den första föddes exakt nästan ett år senare, det var ett nu eller aldrig scenario med den graviditeten och det gick vägen utan problem. Två år senare kom nr3 och 2012 kom den yngsta till världen. 

Det kommer gå bra nästa gång ska du se.! <3 
Tänker på dig, sorgen och smärtan kommer släppa med tiden, men gå över helt det gör den nog aldrig. Åtminstonde inte för mig....

Jag kommer alltid ha en stol tom vid mitt köksbord :/ 

KRAM och lycka till.! 

Åh, kära vän, vad jag önskar att ingen behövde var med om att ens barn dör! Jag tror jag förstår vad du känner, förlorade vår tredje son för drygt två år sedan, i v. 21. Det gjorde så ont, så ont. Jag skulle kunna ge båda mina armar och ben för att få honom tillbaka. Du är en änglamamma, och ditt barn kommer alltid att finnas med dig. Jag vet att det gör så ont i dig, men jag vet också att det kommer en dag då det inte gör så ont längre. Klen tröst just nu, men tillåt dig att sörja, gråt, gråt, gråt, du måste igenom sorgen. Och vill du inte träffa alla dom som är gravida eller har små nyfödda, så gör inte det (om du kan). Jag undvek allt sådant tills jag blev gravid igen. Och ja, jag tror att du kommer att våga igen! Kom ihåg att chansen att det ska gå bra är större än risken att det ska gå dåligt. Kram