mitt liv suger jag orkar inte mer

Usch vad jobbigt, gissningsvis är att han är lika bra på att visa känslor som min sambo. Vi har försök skaffa barn i fyra år och medans jag kämpat med depressioner, fått äta diverse tabletter och genomgått alla möjliga undersökningar har han typ inte gjort något eller pratat eller visat direkt att han bryr sig. (Förutom när jag får mina gråtanfall och jag pratar, då brukar han krama mig och lyssna iaf).

Tror du behöver sätta dig ner med han och prata om hur du känner och hur du vill bli bemött när du känner på ett visst sätt eller något händer. Tyvärr är många killar dåliga på att både veta vad dom ska göra och säga.

Sen hanterar alla saker olika, hans kalla och oberörda sätt är nog ett sätt att hantera sorg och känslor.

Håller tummarna att allt ska gå vägen för er ????

Men herregud!

När ska kvinnor fatta att det inte är en rättighet att få barn! Fokusera istället på andra grejjer och acceptera livet som det är. Livet blir faktiskt vad man gör det till. 

Nej självklar ska man väl inse att allt inte alltid blir som man vill men har man aldrig vart med om ofrivillig barnlöshet ska man absolut inte uttrycka sig, sen är väl god ton att fördra när någon går igenom en sådanhär sak??

Ts är ledsen för att sambon reagerar på ett känslolöst sätt och det har jag också gjort och nu har jag äntligen fått min sambo att förstå vad det är jag känner!!

Att veta att han kan sätta på vilken brud som helst och han kan få barn utan problem medan jag, om jag citerar läkaren, "kan glömma att få barn på egen hand".

Kul när det ända man längtar efter är barn så får du den domen.

Och ja jag vet att alla inte har rätt till ett barn men alla barn har rätt till en förälder. Så mitt andra alternativ hade självklart varit att adoptera om jag inte får egna barn!

Så ts hoppas det löser sig för dig (-:

Usch förstår att det känns jättesvårt för dig! Fyra år är en lång tid och jag kan förstå att du känner dig ensam också om han redan har ett barn och du mer än något annat längtar efter ett. Men du måste LEVA också, inte bara vänta och längta. Försök att prata med din man, var tydlig med att du behöver hans stöd men försök också att hitta på roliga saker tillsammans som inte handlar om barn. Ha dejtkvällar, gå ut och ät på nya restauranger, res!, testa på nya saker som vinprovningen eller annat ni tycker är kul. Försök att hitta tillbaka till er som par för visst är det svårt att inte hamna i bara vardag och barnlängtantänk. Vi står i adoptionskö nu och längtar efter att ta emot en liten men vi jobbar också på att inte låta de här åren bara bli en lång och jobbig väntan, vårt liv pågår faktiskt just nu också. Lycka till! 

Skaffa en man med fungerande spermier 

Om nån sagt när vi började -06 att jag fortfarande nästan 8 år senare inte skulle ha barn eller ens vara gravid hade jag nog tatt livet av mig för jag hade aldrig trott att jag skulle orka det,men på nåt vänster gör man det ändå. Man har ju inget val. Det man måste gå igenom måste man gå igenom för att få barn. Däremot är det skittrist att du inte känner stöd av maken,det är kanske dags för ett rejält samtal?

Ja, barnlösheten gör att man känner att man inte vill leva. Och det enda man kan göra är att orka försöka lite till.  När barnet väl kommer spelar det ingen roll längre, då kommer du inte ens komma ihåg den här tiden. Jag upplevde länge att min man försvann framför teven liksom, men det var hans sätt att hantera sorgen. Kan ni prata om det? Önskar dig all lycka till, det händer nog snart!!

Hej tack för alla svaren.

Och JG1, det är absolut inget fel på hans spermier. Det är mig det är fel på. Du behöver inte skriva här mera.

Har pratat lite med honom och han har sagt att han är ledsen o hans sätt att jobba på det här är genom att spela o titta på tv :/

Men vi har bestämt dejt nästa helg o han ska ta o sitta o äta middag MED mig i köket o inte ta tallriken o sitta vid datorn.

Berättade att jag behöver få umgås med honom,spelar ingen roll vad vi gör..

Hoppas det hjälper

Tack igen <3

De är jättetråkigt att du (och troligtvis även han) mår dåligt och inte riktigt når fram till varandra.
Har de varit så här även innan ni började försöka få barn, i så fall är ni tyvärr kanske inte rätt för varandra helt enkelt. Har de kommit på senare tid så finns de ju en anledning, tex just att ni mår dåligt och handskas med de på olika sätt. Du behöver gråta och vara ledsen och han behöver vara ensam och/eller lägga tankarna på helt andra saker. Alla är vi olika.
Bästa sätt är att prata prata prata om allt, men att också försöka att göra annat för att skilja tankarna ibland.
Att säga att killar inte har eller kan visa känslor är ju bara en myt!
Tjejer däremot visar känslor lite väl mycket ibland (tycker vissa av oss killar) vilket vi kan ha svårt att hantera. De är inget fel att ni visar känslor men fundera lite på hur ni tjejer funkar till skillnad mot killar.
Vi blir förbannade när någon är dum, när man är på dåligt humör osv. Tjejer blir känslosamma när de ser film, innan mens, vid mens, när de är trötta, hungriga, glada, efter sex, vid sex, när de sover osv... (ja jag skämtar!)
Lite så kan de kännas för oss killar även om de inte alltid så klart är så.
I början när man har en tjej tröstar man vid varje tillfälle men med tiden blir de mindre tröst efter som man inte riktigt vet hur alvarligt det är, efter som känslorna ibland kommer ofta.
Hade TS varit kille och skrivit på et forum där 99% varit killar hade svaren blivit att försöka hitta på att göra saker, se film, spela spel, träffa kompisar, mecka bil, träna osv för att få tiden att gå och inte sitta och tänka.
En blandning av allt skulle nog kunna funka för både killar och tjejer så prata om det, säg va du känner, men försök också att hitta på saker både med och utan honom. Lägg siktet på lite annat och ta de här med barnjakten lite på sidan, som en bonus. Självklart ska du ha barn (om de går) men livet måste snurra vidare undertiden om du inte ska gå under.
Lycka till!