Planerad graviditet, överväger nu abort.
Det känns som att mitt hjärta ska gå i tusen delar vilken sekund som helst. Jag är både förtvivlad, förkrossad och så jävla sårad.
Det som gör ondast i mig är att det här var en planerad graviditet. Det är en efterlängtad bebis som jag bär på. Men någonting hände och gick väldigt väldigt snett. I samma veva som plusset kom hamnade min sambo i någon livskris och ville helt plötsligt inte ha barnet längre. Barnet som vi tillsammans planerat ville han nu att jag skulle ta bort. Så fort jag känner minsta glädje åt graviditeten lyckas han få mig att känna dåligt samvete och skuld. Jag kan inte längre känna minsta glädje eller kärlek till mitt, egentligen efterlängtade barn. Jsg har ett barn sedan tidigare, och relationen med hennes pappa har varit strulig från dag ett. Så jag lovade mig själv att aldrig mer göra om samma sak. Det är inte rättvist emot barnen eller mig heller för den delen. Jag har bitit ihop, för jag vill verkligen inte göra abort. Men jag vill heller inte leva det livet som detta kommer tillföra. Det känns som att hela vår relation är förstörd, all kärlek är borta emellan mig och min partner. Och jsg vet inte om jag älskar honom längre. På senare tid, sen jag blev gravid har han mestadels av tiden tryckt ner mig och bara varit elak.
Samtidigt som jag vet, att jag klarar att gå igenom det här ensam en gång till. Uppfostra ännu ett barn ensam så vet jag att jag kan det. Men det var inte såhär det skulle bli. Imorgon ska vi på rul och hur hemskt det än låter så hade det känts så mkt lättare om hjärtat slutat slå. Att jag ens tänker den tanken gör mig förkrossad, att jag ens kan säga så om mitt älskade och efterlängtade barn. Hur kunde allt gå så fel, varför tvingas jag ännu en gång leva i min värsta mardröm.. Det känns som att abort är mitt enda alternativ trots att jag redan kommit till v13.
Mitt hjärta går sönder. Och tårarna är nästan skut. Jag vet bara inte hur jag ska orka gå igenom det här ensam!
