septemberbarn 2014

Det är så konstigt, men jag saknar min graviditet. Kanske en kombo av att jag älskade att vara gravid och att jag har svårt att fullt förstå att barnet är vårt. Hon är fantastisk men jag greppar det inte.

Jag blir avundsjuk på magar på stan och känner en stark längtan efter att bli med barn igen. Jag vill inte ha ett barn till om nio månader, bara vara gravid. Min sambo påminner om att jag ju alls inte vill vara gravid, jag vill ju börja träna och springa lopp i sommar. Och det vill jag ju! Men magen, förväntningarna...

Jag har ingen förlossningsdepression, men jag känner en oro över att den totala kärleken inte kommit efter två veckor. Det är mycket arbete och jag är så trött. När skulle den hinna drabba mig, känner jag. Någon som känner igen sig? (Behöver inte höra "jag tog mig an barnet från första stund"-historier, de skadar nog mer just nu).

Min veknar var tredje timme för mat. Ingår i en amningsstudie där sköterskan igår sa att jag borde tömma ett helt bröst istället för lite från varje (som bb rådde mig i början) och att hon då f h skulle sova längre än tre h i sträck. Hon tyckte gott att min 2v kunde sova åtminstone fem h i sträck om nätterna. Det handlar enl henne inte om hur ofta utan om hur mycket av fetmjölken de kommer åt. Eller, så förstod jag henne iaf.

Jag är också sjukt sötsugen! Det är som att jag förlorat min självkontroll. I början gick jag ner i vikt vad jag än gjorde men senaste två veckorna (av fyra) har det stått stilla på 4 kg över min prepreggo-vikt. Borde äta mindre sött men _vill_ äta mängder.

Vår flicka har också varit förkyld. Sovit sittande med henne på bröstet, spolat med koksaltlösning, sugit med näsfridan... Hon har ätit dåligt eftersom hon inte kan andas bra och därför har min produktion gått ner vilket i sin tur gjort att hon fått mindre mat och sovit sämre...

BVC sa till oss att inte väcka för mat efter första veckan. Bebisen vaknar om hen är superhungrig.

Vår är fem veckor. Tidigare åt hon varannan var tredje timme om natten tills jag insåg att jag halvt i sömnen plockar upp henne alldeles för tidigt så fort hon låter. I tre nätter har jag testat att vänta ut henne och plötsligt sover hon mycket längre! Så skönt.

Somnar på mitt bröst kring 22, sover till 03, äter, sommar vid 04, vaknar vid sju, äter. Har jag tur somnar hon igen men oftast inte. Tidigare vaknade hon även vid 24.

Jag försöker få henne att sova i babynestet men hon "får" ju inte ligga på mage om natten och då vill hon inte alls sova där. Då funkar bara på eller intill mig. Nån fler som har en magsovare? Har först nu upptäckt hur mkt bättre hon sover på mage. Köpt ett andningslarm men inte provat än. BVC rekommenderar dem inte, men de kan väl knappast skada?

Sen är hon vaken medan jag duschar och äter frukost. Somnar 10-11 och sover olika länge beroende på om vi är hemma eller promenerar. Vaken från 14-15, rätt krävande när pappan kommer hem och tills hon somnar för natten.

Vår BVC-sköterska säger att man inte har makt att påverka deras dygnsrytm förrän de är tre+ månader. Tyvärr. Däremot tycker jag att om hon varit vaken mycket på dagen så tar hon igen det på natten, men det gäller tydligen definitivt inte alla barn.

Åh Gud jag känner likadant! Jag vet inte om det är avundsjuka, snarare en fråga om att det blir påtagligt hur sjukt ojämställt föräldraskapet är pga biologin. Jag är så rädd att det ska bli ett problem att jag går runt och irriterar mig på att han får sova hela nätter (på egen vånings huset).

Ni som helammar, tar ni hela nätterna själva? Vad gör mannen om han "hjälper till"? Sover han med er? (Ursäkta om detta avhandlats och jag missat det)

Jag tar alla nätter och han sover på egen våning. Sover han inte blir han ett vrak och varken rolig för honom eller mig att vara med. Vår sover bra en vanlig natt, men när de enstaka skitjobbiga nätterna kommer - som jag VET att min man vill dela på - så drar jag mig för att väcka honom eftersom jag vill honom väl och vill ge honom hans sömn. Jag blir liksom översnäll och skiter helt i mitt eget välbefinnande.

Jag vet inte vad jag vill... Att han verkligen ska se min uppoffring? Att han ska göra samma sak för mig på helgerna? ...det går ju inte.

I övrigt är vi ovanligt jämställda, det är bara detta som jag inte får ordning på.

Hänger denna plötsliga ängslan över att han inte ska ha det för jobbigt ihop med någon undermedveten vilja att se till att han inte lämnar oss? Jag vet ju egentligen att han inte skulle göra lämna oss.